På många håll börjar nationalstaterna att åtminstone symboliskt flytta fram sina positioner, efter flera decennier som generellt kännetecknats av ett stadigt minskat inflytande. Statsvetaren Wendy Brown berättar om hur dussintals murar byggs mellan nationsgränser runt om i världen idag, för att konsolidera staternas gränser, skapa en känsla av trygghet och kanske viktigast av allt, att på sikt skydda den rika världen från den fattiga i en tid då nästa stora flyktingströmmar kommer att vara klimatflyktingarna.

Samtidigt menar Brown att muren som innesluter en stat är en gravsten över dess suveränitet. De är att betrakta som väldiga monument över nationalstatens misslyckande att värna sin integritet på andra, mer civila sätt. Det som borde ha varit ett undantagstillstånd blir istället ett varaktigt ingrepp på rörelsefriheten.

Så normaliseras en alltmer auktoritär nationell samhällsordning. I fallet med murarna byggs den bokstavligt talat in i samhället, så att undantaget blir till regel. För Sveriges del är det av naturliga skäl inte aktuellt att börja bygga murar. Istället har vi fått inre utlänningskontroller. Resultatet är detsamma: Statens gränser synliggörs och förstärks.

Ett annat hot mot den nationella suveräniteten är den stora finanskraschen 2007, som fortsätter att skaka världsekonomin. I dess spår har högerextremismen vunnit mark. Internationella storbanker har likt gökungar krävt undsättning till varje pris, och resultatet blev en eftergiftspolitik som gått ut på att staten valt att skydda banksektorn genom att skjuta in nytt kapital och skicka räkningen till medborgarna.

I tider av ekonomiska motgångar blir separatismen och tendensen att hålla fast vid det egna än tydligare. Solidariteten är det första som får stryka på foten. Spanien slits just nu isär av separatistiska krafter. I Grekland gör nynazisterna räder på landets sjukhus för att hitta landsförrädare att misshandla och trakassera.

En nyutkommen bok av Henrik Arnstad sätter fokus på ultranationalismen och ger den ett namn: ”fascism”. Arnstad varnar för att vi löper risken att gå mot ”fascismens århundrade” inte minst här i Sverige, på grund av vår naiva och oskuldsfulla syn på nationalismen.

Det dröjer inte länge innan den naiviteten ger sig till känna. I Gomorron Sverige säger Arnstad utan att darra på manschetten att Sverigedemokraterna är ett typexempel på ett europeiskt fascistiskt parti, och det går tydligt att spåra programledarens tvekan inför det raka beskedet. – Men är de verkligen fascister, säger du? Det står ju ingenstans i partiprogrammet.

Som om alla fascister och rasister idag skulle vara så korkade att de skyltade med sina åsikter. Vi vet ju vad som hände med Billström.

Sverigedemokraterna under Åkesson hängde in bombarjackorna och lät håret växa. Nu har de upprepat sina klyschor om socialkonservatism så länge och så framgångsrikt att det snarare är vi som fortfarande kallar dem fascister som löper risken att utmålas som extrema, eller åtminstone grötmyndiga.

Men det räcker fortfarande att se till partiets agerande för att alla illusioner om rumsrenlighet ska falla. Medlemmar som går emot partiets ledarklick utesluts godtyckligt, medan ärkerasister som Kent Ekeroth sitter kvar i alla väder. Avhoppare vittnar om partiets totala avsaknad av respekt för demokratisk kultur.

Därför är det så viktigt att fortsätta bemämnandet, att våga fortsätta berätta detta faktum, att vi är på god väg att rösta fram antidemokrater till makten.

En nation som å ena sidan skyddar sina gränser med murar eller med inre utlänningskontroller och å andra sidan låter sig hunsas av storkapitalet, balanserar på en slak lina. Det finns en tydlig risk att behovet att hävda sin suveränitet går ut över utsatta migranter, medan de stora principiella problemen med ett alltför rörligt globalt kapital tillåts att pågå ohejdade.

I denna spänning trivs rasismen. Frustrationen över nationens maktlöshet kan alltid riktas neråt. Papperslösa, muslimer, romer och judar får alla bära den symboliska skuldbördan när nationens självbild krackelerar, när dess otillräcklighet inför globaliseringens rörlighet läggs i öppen dager.

En motberättelse mot fascismen måste därför alltid ta sin utgångspunkt i ett ”vi” som är större än en enskild nation. Vill vi bemöta Sverigedemokraternas revanschlystna retorik om att återställa Sverige till fornstora dagars glans, då måste vi göra det med en berättelse som underkänner nationalstatens ambivalenta gränsdragningar som förmoderna och territoriella. Mot separatism, solidaritet. Mot hämndlystnad och nationalistiskt svärmeri, konkreta förslag för samhällsbygget. Mot antisemitismen, muslimhatet och antiziganismen, ett orubbligt försvar för demokratin.