Av naturliga skäl tillämpar vi ett visst mått av sunt förnuft och anständighet när vi diskuterar. Detta är något som Publicistklubben uppenbarligen har stora problem med. De vill öppna för alla debatter, släppa in alla frågor i det offentliga. Det är komplett vansinne.
Det finns bra och nödvändig debatt som bygger upp samhällets trovärdighet, oavsett hur tuff den är. Men så finns det debatt som skapar främlingskap och berövar människor deras värdighet. Ett viktigt exempel: Det kostar samhället ansenliga summor att ge många funktionshindrade ett värdigt liv. En del av vad det innebär att få den värdigheten är att andra inte konstant ifrågasätter ens rätt till den. Vi ska inte hänga ut människor, utan ta stolthet i att vi lever i ett land som (åtminstone i teorin) värnar alla och inte sätter en prislapp på människors livskvalitet och dignitet.
En dag kanske ett så vanligt nätfenomen som ”slutshaming” har blivit så verklighetsfrämmande för oss att vi reagerar likadant inför det som Lundberg Dabrowski gjorde i Agenda i helgen, när Ali Esbati gav exempel på ämnen som vi inte längre tycker att det är försvarbart att diskutera. Ämnen som slaveri, som det tog lång tid av progressivt arbete för att förbjuda.
En vacker dag ska vi kanske till och med komma dithän att det verkar barockt att diskutera folks rätt att trakassera och dödshota antirasister på nätet.
Något som yttrandefrihetens mest extrema journalistiska förespråkare missar, är att det offentliga samtalet inte går till som i universitetens plenisalar. Alla talar inte med samma trovärdighet, inte för samma publik. Det är svårt att avgöra om det ens finns en minsta gemensam nämnare för det demokratiska samtalet.
Det har diskuterats varför Sverigedemokraterna inte tappade röster under den uppskakande järnrörsskandalen i fjol. Många tror att det har att göra med att partiet lever på uppmärksamhet. Det växer av att vi rapporterar om dem. Men jag tror att det finns en annan, minst lika viktig faktor.
Den sfär av medborgare som regelmässigt läser Avpixlat, antifeministbloggar, Flashback, Fria Tider och kanske även Newsmill är nämligen inte samma sfär som följer nyheterna, läser kultursidorna och tittar på Agenda. Den sammanlagda publiken på dessa alternativa plattformar är inte längre oansenlig. Sett i rena siffror utgör dessa medier en allvarlig konkurrent till etablerade media. Det har gått vansinnigt fort. Det går att prata om en helt ny situation för medier överlag, där inga gamla överenskommelser råder.
En utarbetad kultur kring hur ansvarsfull journalistik bedrivs saknar beröringspunkter med de medier som i hög grad har utformats i samspel med den infrastruktur som de använder sig av: Kommunikationen på hatsajterna är snabb, anonym, slagordsmässande och associativ. Ingen koppling är för långsökt för att göras. Konspirationsteorierna avlöser varandra. Gränsdragningen mellan påhitt och sanning är oviktig så länge ämnet är intressant.
Denna värld organiserade snabbt en effektiv motberättelse under järnrörsskandalen. Inledande bestörtning förbyttes snabbt i indignation över de politiskt korrekta mediernas ”hetsjakt” på Sverigedemokrater. Deras distributionskanaler är, om inte lika starka som dagspressens, så åtminstone starka nog för att utgöra en påtaglig närvaro i debatten på nätet – särskilt i de egna väljargrupperna.
I takt med att röster utan etisk kompass har vuxit sig starkare, har alltfler journalister börjat abdikera från rollen som kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet. Nu har det gått så långt att Publicistklubbens ordförande tycker att det är åsiktsförtryck om inte alla samtal får föras i det öppna. Är det bloggarnas snabba framgång som väcker avund? Vill Publicistklubben att medieklimatet ska bli lite mer som på Flashback? Det skulle onekligen bädda för mer mustig debatt.
Vem går efter någon ”etisk kompass” i dagsläget, ens i ”finmedia” så att säga?
Rickard Berghorn skriver så här, om ”rötan i finrummet”:
”Motståndare ska förlöjligas, hånas alternativt demoniseras – dialog, tolerans och vilja till överenskommelser lyser med sin frånvaro. Alla är lika känsliga, trångsynta och fastlåsta vid sina egna perspektiv. Det är en värld där man kräver fullt ansvar av sina meningsmotståndare alltmedan man själva svalkar sig i dyngpölar av radikalfeminism, vänsterpropaganda, högerextremism, islamkritik och ”yttrandefrihet”. Ingen tar ansvar för sig själva, ingen tål kritik. Och ändå tror åtskilliga av dem att de verkligen strider för upplysningens ideal i form av tolerans och yttrandefrihet.”
Berghorn uppmanar oss alla till självkritik. Alla.
http://tidningenkulturen.se/artiklar/debatt-mainmenu-91/samhe-mainmenu-134/13036
Det är nog så att de som följer de icke godkända publikationer som Irving tar upp också är mer än pålästa än de flesta på övriga medias roll idag. Detta framgår tydligt både när man läser artiklarna och i någon mån kommentarerna,låt vara att visa av de senare är fullståndigt vidriga och rent ut sagt dumma. Men inte alla.
Att aldrig underskatta sina motståndare är en vis regel för den som skall vidare i debatten – det är nyckeln för att vinna över människor till sin egen sak. Att bespotta andra ger en helt annan effekt, och den är kontraproduktiv vilket är ett väl känt faktum. Det visste redan Calvin, om det nu var han som yppade det berömda talesättet om allas rätt att uttrycka sig.
” när Ali Esbati gav exempel på ämnen som vi inte längre tycker att det är försvarbart att diskutera. Ämnen som slaveri, som det tog lång tid av progressivt arbete för att förbjuda. ”
Det finns inget VI. Du, Esbati och D.S ? möjligtvis, men det är ingen generaliserbar grupp. Slaveriet är inskrivet i kurs-PM från högstadiet till Akademin.
” Försvarbart ” stipulerar en överordnad maktposition gentemot den Andre, vilket omöjliggör ” det demokratiska samtalet ” som förutsätter ett deliberalt(Habermans)förhållningssätt.
Slaveriet bekämpades inte genom Våga Vägra Debatten. Tvärtom.
Trafficking debatteras inte. Existerar det inte då ?
Precis som man inte bör få diskutera gränserna för vad som ska skattefinansieras för handikappade borde man inte få diskutera att ha vinst i viktiga verksamheter. Privat verksamhet, vilka har vinster, är skadlig.
.
Träffsäkert det om att de du vänder dig mot, Stina Dabrowski m fl, inte anser att det är barockt när människor hotas på nätet. Någon ansåg tydligen att det var en halmgubbe, det visar hur outvecklade de är.
Om vi ska öppen debatt så måste väl alla komma till tals även om det inte passar politiskt korrekt PK. Lever vi inte i en demokrati? Ska vi inte slå vakt om vår yttrandefrihet?
Det är väl bättre att alla får komma fram så man kan visa att det finns åsikter som inte stämmer överens med min egen. Annars går de under jorden och kanske helt plötsligt slår till så att oskyldiga drabbas.
Mattias Irving vill tydligen inte att vi lever i en demokrati. Det var väl bra att Publicistklubben tog upp ett aktuellt ämne och lät de komma till tals som inte stämmer överens med PK.
Jag är kristen och vill inte att min barnatro ska gömmas undan bara för att PK inte vågar gå emot andra trosinriktningar som har till uppgift att visa att det är bara deras Gud och deras religion som ska vara dominerande.
Sen tycker jag att Seglora inte företräder de kristna värderingarna. Är ni rädda för andra åsikter ska ni inte ha startat Seglora.
Guds frid
Mathias,
du främjar inte debatten genom att fabulera om vad jag tycker och inte. Om du läser krönikan ser du att jag hävdar att yttrandefriheten är något som måste skyddas. Den är del av en ekologi, om man så vill. Den tål mycket, för demokratin är stark, men vi får inte missbruka den.
Sen frågar jag mig vad det är du vill ha sagt med ”andra trosinriktningar” och ”deras Gud”. Vill du därmed sälla dig till den högljudda skara som tjatar om muslimsk fundamentalism på nätet? Säg det då åtminstone öppet.
Jag diskuterar inte med icke-feminister, folk som tror att det finns en elak ”PK-klubb” eller SDare av samma anledning som jag aldrig diskuterar med människor som inte tror att människan orsakar klimatförändringar:
Man kan inte väcka människor som låtsas att de sover.
Hejsan Axel Edgren.
Det verkar vara en farlig väg att inte låtsas om att det finns människor med andra åsikter än den egna. En sådan indelning av rättrogna å ena sidan och kättare å andra sidan har jag inte sett förut i vårt land.
Detta odemokratiska tänkande fanns omsatt i praktiken i sin krafts dagar i 30;talets Tyskland och en eftertanks till den tidens utveckling torde vara en sund ide för alla som vill ”förbjuda” minoritetsgrupper att existera. Det är den farligaste vägen som finns vilket det finns hur många exempel som helst på i historien redan i närtid.
Magnus,
du är kanske okej med att vi har ett medieklimat där ”smalsajter” hetsar småflickor att svälta sig till döds, där yttrandefrihetsskyddade bombinstruktioner kan säljas som receptkort, där 4chan fortsätter att hetsa ensamma och psyksjuka att begå självmord framför webkameran, där filmade våldtäkter och slutshaming cirkuleras i medierna tills offret ger upp inombords. I annat fall kanske du är intresserad av att vi ska ha någon sorts lägsta gemensamma standard för anständighet i vad som sägs och förmedlas i våra medier.
Att kalla denna enkla begäran för ”odemokratiskt tänkande” får mig att på allvar ifrågasätta om du förstår vad demokrati är.
Hejsan Axel,
Lagar och förordningar styr saker och ting inom media och övrigt, i kombination med etik och tidsanda.
Det är inkorrekt att projicera saker man själv funderar på över på andra människor. Det bör man hålla sig för god för. I övrigt vill jag inte kommentera ett inlägg av ovan kvalitet.