När vi återpublicerade det upprop mot REVA som redan undertecknats av teologer, poeter, filosofer, författare, så hade vi aldrig kunnat ana vilken respons det skulle få. Det började med att Gudrun Schyman skrev i vårt kommentarsfält att hon också ville skriva under uppropet.

Biskoparna borde lyssna på REVA-opinionen

Mattias Irving

När vi återpublicerade det upprop mot REVA som redan undertecknats av teologer, poeter, filosofer, författare, så hade vi aldrig kunnat ana vilken respons det skulle få.

Det började med att Gudrun Schyman skrev i vårt kommentarsfält att hon också ville skriva under uppropet. Sedan öppnades dammluckorna. Under ett tag strömmade det in flera kommentarer i minuten med folk som också ville skriva under. Eftersom vår policy är strikt förhandsmodererade kommentarer – för att skydda våra skribenter – hade vi inte möjlighet att hantera genomslaget som uppropet fick. Samtidigt kände vi ett ansvar att förvalta denna enastående viljeyttring och ge den en röst.

Därför startade vi snabbt en kampanjsajt för namnunderskrifter, som idag räknar nästan 5000 namn och som länge låg i topp bland de mest trendade kampanjerna på namninsamling.se. Men siffror räcker inte för att rättvist beskriva det positiva genomslaget som detta upprop fick. Människor från hela Sverige har hört av sig, många anställda i Svenska kyrkan, och uttryckt förtjusning över initiativet.

Den 6 mars skrev Helle Klein en ledare som uppmanade biskoparna att ta ansvar för den starka opinion som REVA väckt inom kyrkan. Förslaget var ett nytt Påskupprop, som 2005 resulterade i 150.000 namnunderskrifter för en flyktingamnesti som senare förverkligades. Då gavs 17.000 flyktingar uppehållstillstånd.

Det blev inget påskupprop. Biskopsmötet den 20 mars resulterade inte ens i ett eget uttalande om REVA.

I protokollet från biskopsmötet slås det fast att uttalandet från Sveriges Kristna Råd (SKR) tidigare i mars innebar ett starkt avståndstagande från REVA. Det är en fullt giltig beskrivning av en redan välkänd händelse. Men vad tycker biskopsmötet om uttalandet från SKR? Det som mest liknar ett uttalande från biskoparnas sida är att ”inom SKR finns en kontinuitet i arbetet kring dessa frågor och det bör få fortsätta så”. Kanske inte ord som kommer att gå till kyrkhistorien för sin djärvhet.

Samtidigt råder det ingen tvekan om att biskoparna är väl medvetna om problemen med rasism och migrationspolitik i Sverige. Biskop Jan-Olof Johansson i Växjö stift har tidigare i år deltagit i ett initiativ för ett nytt nätverk för asylfrågor. När biskop Eva Brunne intervjuas i Kyrkans Tidning berättar hon att hon sett polisens rasprofilering med egna ögon, och att hon oroas över utvecklingen i Sverige och Europa. Så varför togs inte ett initiativ till åtminstone ett tydligt uttalande till stöd för SKR?

Rent allmänt kan jag hysa förståelse för den som väljer att inte ta en debatt om främlingsfientlighet. Det är en tuff och ofta otacksam debatt som ofrånkomligen leder till att man måste finna vägar att hantera de mest extrema politiska rösterna. Mycket sätts ur spel av det vi lärt oss om det offentliga samtalet. Du kan inte samtala med någon som riktar en megafon mot dig. Eller en gevärsmynning. Vi kan inte, och vi ska inte heller, samtala med dem som saknar intresse att delta på det goda samtalets villkor.

Men det är just därför som vi hade behövt ett påskupprop, för att ge kropp åt den breda uppslutning som faktiskt finns och som nu söker uttryck. Samtidigt är det viktigare än någonsin att utifrån vår egen övertygelse om det okränkbara människovärdet skicka tydliga signaler till en regering som allt oftare har börjat svaja i viktiga principfrågor om antirasism. Men vi behöver också visa, inte minst för varandra, att vi är fler än dem som nu arbetar febrilt för att fortsätta polarisera debatten och skrämma de goda rösterna till tystnad.

Kommentarsfältet är stängt.