Till skillnad från Billström skulle jag aldrig kunna ta uppdraget som migrationsminister. Det är en post i samhället där du ofrånkomligen måste ta det yttersta ansvaret för beslut som luktar av oskyldigt blod.

Men Billström är en man med starka principer. En sådan princip är att lagen måste efterlevas till varje pris. Denna princip omhuldar han så hårt att han inte gör skillnad mellan en papperslös och en mördare. Om vi slutar jaga papperslösa kan vi lika gärna lägga ner rättsväsendet, menar han, och låter på rösten som att han inte alls brinner passionerat för att utvisa folk. Hur är det möjligt?

En annan Billströmsk princip är att aldrig kommentera enskilda fall. Den får följden att inga direkta svar kan utkrävas när exempelvis ensamma och ibland svenskfödda barn, svårt sjuka, eller senildementa åldringar utvisas, ibland till vilt främmande länder. Visst kan vi någonstans sätta oss in i ministerstyrets prekära balansgång, men principen att inte ta hänsyn till enskilda fall krockar onekligen med de grundläggande moraliska principer som vi andra bekänner oss till.

Överallt principer som krockar. Om principer vore partiklar så skulle Migrationsverket vara en enda stor Cern-reaktor.

Migrationsministerns tydligt rasistiska formulering omkring snälla vita tanter kontra lömska icke-blonda, icke-blåögda utlänningar, är förvisso mycket grov. Men vi kan inte prata om Billströms fadäs i DN utan att koppla ett helhetsgrepp om migrationspolitiken.

Vi kallar oss fortfarande stolt för landet med ”Europas generösaste migrationspolitik”. I vårt land förföljer polisen systematiskt mörkhyade och uppvisar tydlig rasism. De kommer lika systematiskt undan med det. I vårt land lägger justitieministern förslag om att  kriminalisera tiggeri, sedan diskriminerade romer i Bulgarien och Rumänien har börjat utnyttja de rättigheter som kommer med deras EU-medlemskap. Vårt stolta land har fällts hela arton gånger av FN:s tortyrkommitté för tortyrliknande utvisningar – och är därmed världsledande i den obskyra tävlingsgrenen ställföreträdande tortyr.

Kanske är vi också världsledande i självbedrägeri? Fram med tårtan.

För det är ju vad varje vurm för det mätbara utmynnar i: Självbedrägeri. När allting handlar om volymer, om att räkna pinnar och få balans i räkenskaperna. Självbedrägeriet förblir den yttersta konsekvensen närhelst människor reduceras till siffror, vare sig dessa lagras i nationella databaser eller tatueras in på vänster underarm.

Billström är inget monster, utan en byråkrat. Han brinner faktiskt inte alls passionerat för att utvisa folk. Om han tvingas avgå nu så är det bara för att han är lite för bra på att implementera den politik som vi har röstat fram, lite för ärlig i utövandet av sitt ämbete. Därmed blir det svenska självbedrägeriet också aningen för synligt för att vi ska vara riktigt bekväma med det.

För – handen på hjärtat – hur ska en djupt rasistisk politik gestaltas, om inte med rasistiska fraser?

Det saknas samtidigt ett språk för att tala om de osynliga, icke mätbara värdena, skrev Radioteaterns chef Stina Oscarson i samband med Kulturutredningen för några år sedan. Aldrig har jag drabbats av pregnansen i det budskapet lika hårt som nu, i en tid då läkare uppmanas att ställa de mest lukrativa diagnoserna på sina patienter, när polisen regelmässigt lägger ned fall för att få bättre statistik, när skolor sätter igång vild betygsinflation för att locka till sig elever, när valkampanjer går ut på att räkna hundralappar i plånböcker, och människor som har korsat världen räknas i volymer och jämställs med mördare av ansvariga politiker.

Billström får gärna avgå, men då ska han ta Migrationsverket med sig. Allt annat vore bara ett bondeoffer i ett klassiskt spel där färgerna är svart och vit, och i värsta fall en återgång till den ideologiska slummer i vilken vi åter inbillar oss att vi lever i ett antirasistiskt paradis.