Frågan om tillvarons meningsfullhet ställs på sin spets först när den utmanas att manifesteras i handling. När omsorgen om medmänniskan inte låter vänta på sig. Det räcker inte att föra vackra samtal, skriver Martin Lind.

Våren tvekar, på mer än ett sätt, skriver Martin Lind: Vad är allt tal om uppståndelse värt när vår jord fylls av svarta bilder, av orättens hantlangare och självsvåldig och hänsynslös politik? Finns det överhuvud skäl att tro på en uppståndelse när tillvaron så entydigt tycks tala ett annat språk?

Kan ett kloster verkligen vara värt att lyfta fram i vår tid?

Någon undrar kanske om detta avser samtiden eller något som hände för mycket länge sedan. Men jag tänker på klostret i Bose i norra Italien, mellan Milano och Turin. Det är ett kloster med en märklig historia och det lever i sin enkelhet ett utmanande liv. Kvinnor och män sida vid sida, katoliker och evangeliska kristna, samtida musik och ifrågasättande av unken kyrkopolitik.

Eichmann var ”skrämmande normal”, skrev Hannah Arendt. Hennes vittnesbörd gjorde nazismen ännu farligare. När den verkliga ondskan personifieras av psykopater har vi ett lätt läge. Vi är ju inte psykiskt sjuka. När den verkliga ondskan personifieras av politiker som uppenbart tappat fotfästet har vi också ett lätt läge. Vi är ju inte sådana. Men när ondskan förknippas med den ”skrämmande normala” människan, med någon som liknar oss då har vi inte lika lätt att kasta allt ifrån oss. Då kryper ondskan nära och vi tvingas reflektera kring vår egen livssyn, skriver biskop em Martin Lind.

I Indien har man länge tigit. Det har rått en kompakt tystnad kring våld mot kvinnor. Kvinnor har inte ansetts ha fullt människovärde, skriver biskop em Martin Lind.

Kristen enhet kan aldrig utesluta rättvisa i samhället. Kyrkans enhet är släkt med mänsklighetens enhet, med enheten med de fattigaste av de fattiga, skriver Martin Lind.

Vi borde fundera kring hur vi ser på människan. I kampen mot människoföraktet kan det blir vårt främsta vapen, skriver biskop em Martin Lind i en krönika. Den tiden är gången då vi kristna i första hand skulle syssla med sådant som skiljde kristna från alla andra människor, skriver Lind.