I Indien har man länge tigit. Det har rått en kompakt tystnad kring våld mot kvinnor.

Rättvisa mellan könen en fråga om liv och död

Martin Lind

I Indien har man länge tigit. Det har rått en kompakt tystnad kring våld mot kvinnor. Men det har också rått en kompakt tystnad kring möjligen något ännu värre: kvinnor har inte ansetts ha fullt människovärde. De fem unga männens förhållningssätt i bussen den 16 december 2012 i New Delhi bär tydligt vittnesbörd. De behandlade kvinnan som ett redskap som de kunde utnyttja och förfara med som de ville. De förtingligade kvinnan till något de behärskade, skriver biskop em Martin Lind som för många år sedan bodde och arbetade i södra Indien.

Hon var en ung kvinna som studerade medicin för att bli läkare. Strax före jul blev hon världsberömd, Jyothi Singh Pandey, 23 år gammal, läkarstuderande i New Delhi i Indiens huvudstad. Den 16 december tog hon bussen i New Delhi en sen kväll tillsammans med sin pojkvän. Fem unga män tillsammans med en sjätte sjuttonåring gav sig på henne under bussfärden. De våldförde sig på henne en efter en under en timmes tid. Efter gruppvåldtäkten misshandlade de henne med ett järnrör och kastade slutligen ut henne från bussen mitt i farten.

Jyothi Singh Pandey dog efter några dagar. De fem männen identifierades och knöts till händelsen bland annat genom spår av kvinnans blod på deras kläder. De är åtalade för mord, våldtäkt och kidnappning.

I dagspressen läser jag att de unga männens försvarsadvokat lägger skulden på kvinnan. I ett offentligt uttalande säger han att han ”aldrig sett ett enda fall där en respektabel kvinna blivit våldtagen”. Vad menar han med det? frågar jag mig. Har någon människa rätt att våldta och misshandla till döds kvinnor som inte anses ”respektabla”? Och vem är det som bestämmer vad som är ”respektabelt”? Helt uppenbart rör vi oss i rena godtycket.

Men det avgörande kvarstår: hur bedrövlig en människa än betraktas har väl ingen annan människa rätt att misshandla och döda henne? Vad är det för ett samhälle som bara antyder den typen av handlingar? Jag trodde att sådana argument hörde hemma på trettio- och fyrtiotalet.

Martin Junge är generalsekreterare i Lutherska Världsförbundet i Genève som samlar drygt sjuttio miljoner lutheraner. Han säger med anledning av händelsen i New Delhi: ”Gender justice is a matter of life and death”. Äntligen någon som ser klart. Det är alldeles uppenbart att händelsen i New Delhi är sammantvinnad med kvinnans människovärde i det indiska samhället.

När jag för åtskilliga år sedan bodde tre år i södra Indien minns jag en gång att den stora dagliga tidningen The Hindu på ledarplats kommenterade könsfrågorna. Nu hade man, påstod ledarskribenten, löst frågan om kvinnans nedvärdering. Nu gällde det i Indien att ta sig an en ny mansroll i det kommande jämställda samhället. Redan den gången förstod jag att man levde i en livslögn. Kvinnoförtryck och kvinnoförnedring präglar alltjämt i hög utsträckning det indiska samhället. Allt annat tal är illusion och önsketänkande, långt från verkligheten. Händelsen med Jyothi Singh Pandey har effektivt avslöjat det.

Det ska inte förnekas att mycket har hänt i Indien sedan åttiotalets början då jag lämnade Indien efter mina tre år. Medelklassen har vuxit gigantiskt. Man räknar i dag ca fyra hundra miljoner i medelklassen. Det är människor som lever ungefär som en svensk medelklassfamilj. Kvinnor kan idag bo ensamma och respekteras som ensamstående. Även i kyrkorna har kvinnorna fått större plats om än åtskilligt återstår. Det är fortfarande otryggt och stort människovärdesunderskott för de flesta indiska kvinnorna.

Det är långt från Sverige.

Men jag läser den 4 januari i år i svensk dagspress om en tjugoettårig man som mördat sin tjugotvååriga hustru. Han skar halsen av henne därför att han misstänkte otrohet – ”av allt att döma utan grund” skriver Södertörns tingsrätt i domen. Tingsrätten dömer mannen till livstids fängelse och utvisning för mord, grov våldtäkt, misshandel och grovt olaga hot. Advokat Elisabeth Massi Fritz som företrätt kvinnan är nöjd med domslutet. Tingsrätten har enligt henne tagit hänsyn till att det föreligger ett hedersmotiv.

Alla människors värde oavsett kön, etnisk tillhörighet, socialklass, familj, förmögenhet, sexuell läggning etc etc borde vara självklar i vårt land. Det är inte så.

I Indien har man länge tigit. Det har rått en kompakt tystnad kring våld mot kvinnor. Men det har också rått en kompakt tystnad kring möjligen något ännu värre: kvinnor har inte ansetts ha fullt människovärde. De fem unga männens förhållningssätt i bussen den 16 december 2012 i New Delhi bär tydligt vittnesbörd. De behandlade kvinnan som ett redskap som de kunde utnyttja och förfara med som de ville. De förtingligade kvinnan till något de behärskade.

Men ingen människa kan behärska en annan människa. Varje människa bär ett oändligt människovärde därför att hon är gjord av Gud och tillhör Gud.

Varje människa är oersättlig.

Kommentarsfältet är stängt.