När Kyrkornas världsråd bad den kristna studentrörelsen i Indien att utarbeta ett material inför böneveckan i januari kom materialet att handla främst  om rättvisa och orättvisa. Kristen enhet kan aldrig utesluta rättvisa i samhället.

Vi är ett gigantiskt pluralis

Martin Lind

När Kyrkornas världsråd bad den kristna studentrörelsen i Indien att utarbeta ett material inför böneveckan i januari kom materialet att handla främst  om rättvisa och orättvisa. Kristen enhet kan aldrig utesluta rättvisa i samhället. Kyrkans enhet är släkt med mänsklighetens enhet, med enheten med de fattigaste av de fattiga, skriver Martin Lind.

”Jag är svart och skön”, säger älskarinnan till älskaren. Det är en vädjan till den som älskar henne: ”Bry dig inte om att jag är svart, att solen har bränt mig”.  Älskaren ser på henne och väljer kärleken: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön!” (Höga Visan 1, 5-8, 15).

Den gamla kärlekssången citeras inför böneveckan för kristen enhet 18-25 januari 2013. Kyrkornas Världsråds kommission för tro och lära (Faith and Order) tillsammans med Vatikanens enhetsråd har bett den indiska kristna studentrörelsen att utarbeta ett material inför veckan. De indiska studenterna har inkluderat en rad andra kristna i Indien och så producerat ett spännande arbetsmaterial.

De stora orättvisorna i Indien är huvudtemat. Man kan inte tala om kristen enhet utan att reflektera kring att människor behandlas med brutal godtycklighet efter den folkgrupp de tillhör eller den ekonomiska status de har.

Daliter kallas idag de ”oberörbara”. Det är människor som placeras nederst på samhällets stege. De finns utanför kastsystemet. De finns utanför det anständiga umgänget i mycket stor utsträckning. De är ”socialt marginaliserade, politiskt underrepresenterade, ekonomiskt exploaterade och kulturellt underkuvade”. Det kan knappast vara värre. Nästan åttio procent av indiska kristna tillhör daliterna på något sätt.

Kastsystemet i Indien har många år på nacken. Det är en hierarkisk ordning som spaltar upp människor i högre och lägre. Det är lätt att som svensk avvisa en sådan ordning. I det omfattande indiska samhället ska ändå sägas att kastväsendet burit på mycket gruppsolidaritet. Relativt fattiga inom fattigare kaster har fått hjälp och stöd via avlägsna släktingar. Det är därför det blir eländigt att stå utanför. Att inte kunna räkna med någon som ställer upp, ger skydd eller erbjuder hjälp. Bakgrunden är helt enkelt den att de som står utanför inte har några ekonomiska möjligheter till sådant.

Kristen enhet kan aldrig utesluta rättvisa i samhället.

Länge har vi gjort en kraftig boskillnad mellan ekumenik och dialog. Ekumeniken har kännetecknats av arbetet för de kristnas enhet. Dialogen har varit namnet på samtal med företrädare för andra religioner för att öka förståelse och eventuell samverkan. Många har dragit skarpa gränser mellan ekumenik och dialog. Det ekumeniska arbetet har inte fått påverkas av religionsdialoger.

Men ekumenik och religionsdialog hör ihop. Eller rättare sagt: arbetet för de kristnas enhet hör ihop med arbetet för alla människors enhet. Det finns ingen möjlighet att krypa in i ett bås, låsa om sig och bara, bara, bara syssla med ”kyrkliga” frågor. Den tiden är förbi – om den någonsin har funnits.

Den ekumeniska rörelsen som vi känner den har rötter i det utgående 1800-talet. Det var i missionens kölvatten ekumeniken föddes. När västerländska kristna ville sprida kristen tro i tredje världen och då höll fast vid uppspaltningar som skett i Europa på 1500-talet eller på 1700-talet eller 1800-talet blev situationen absurd. I Afrika och Asien hade man inte mycket förståelse för dessa gamla konflikter som resulterat i kyrkosplittringar. Men konsekvenserna drabbade dem.

Syftet från början var verkligen att söka komma över gamla konflikter. Den ekumeniska rörelsen har inte varit särskilt framgångsrik – men vi ska inte underskatta vad som skett. Utan denna satsning på ekumenik hade kyrkan sett väsentligt annorlunda ut och till det sämre enligt min uppfattning.

Ekumeniken grundas på Jesu förbön att alla som tror på honom ska bli ett (Joh 17,21). Men den enheten kan aldrig vara självändamål. De kristna ska bli ett ”för att världen ska tro”. Eller kortare: för världens skull, för allas skull. Sökandet efter kyrkans synliga enhet kan därför aldrig isoleras från arbetet mot orättvisor, förtryck, människoförnedring och rasism. Kyrkans enhet är släkt med mänsklighetens enhet, med enheten med de fattigaste av de fattiga.

Varje insats för kristen enhet ska hälsas med glädje. Det är ett bidrag till kyrkans synliga enhet och därför till allas enhet. Det handlar självfallet inte om enhetlighet. Vi människor utgör ett gigantiskt pluralis. Gud har bara skapat original. Vi är alla olika. Det är mänsklighetens stora rikedom. Det är en rikedom i kyrkan men lika mycket bland alla människor.

Arbetet för de kristnas enhet ska inte nedvärderas. Det är angeläget som steg på väg till den stora enhet som gäller alla. Det som binder som människa vid människa är inte åsikt och hållning, inte hudfärg och tillhörighet, inte kön och språk, inte makt och pengar. Det är bara kärleken:

”Jag är svart och skön…bry er inte om att jag är svart, att solen har bränt mig.”

Och älskaren ser bara kärleken.

Kommentarsfältet är stängt.