Frågan om tillvarons meningsfullhet ställs på sin spets först när den utmanas att manifesteras i handling. När omsorgen om medmänniskan inte låter vänta på sig.

Omsorg om andra gör livet meningsfullt

Martin Lind

Frågan om tillvarons meningsfullhet ställs på sin spets först när den utmanas att manifesteras i handling. När omsorgen om medmänniskan inte låter vänta på sig. Det räcker inte att föra vackra samtal, skriver Martin Lind.

Ett av mina barnbarn, nio år, frågar plötsligt utan anledning: ”Vad är meningen med livet?” Frågan kommer lika självklart som vore det en fråga om mjölken är slut i kylskåpet eller när nästa buss ska gå. Kanske typiskt för en nioåring men inte alldeles lätt att hantera för oss i vuxenvärlden, där vi försöker hålla styr på vad som händer.

– Mormor, vad är meningen med livet?

– Kanske är det just att träffas och vara tillsammans, att visa varandra omsorg och tilltro, svarar mormor och nioåringen springer iväg och tycks omedelbart nöjd med svaret. Det är ungefär samma reaktion som om hon fått ett svar på frågan om mjölken och bussen.

Ändå hänger frågan kvar. Det finns inga enkla svar på de svåraste spörsmålen. I Torbjörn Flygts senaste alldeles nyutkomna roman Var man (Norstedts, 219 sid) förs ett inträngande samtal mellan två män om relationer och mening. Titeln får var och en bestämma innebörden i. Det kan tänkas ett osynligt utropstecken efter de två orden men det kan också vara en beskrivning av det som berör varje man. Eller är det varje människa?

De två männen i romanen möts ofrivilligt och för ett samtal med skilda förtecken. Den ene är lite äldre. Han är biologisk far till en flicka som han aldrig sett. Redan när mamman var gravid flydde han. Nu återvänder han för att möta mamman och dottern men träffar istället på en man som levt med dottern hela hennes liv. Denne man är lite yngre. Han har fungerat som pappa i alla år. Han har läst sagor, hämtat och lämnat på dagis, ställt upp i vått och torrt. Han är på ett självklart sätt pappan i familjen.

Men nu utmanas han av den äldre som tveklöst är biologisk far. Och denne är i början av samtalet skildrad som den självsäkre, välbärgade och välutbildade. Han är verkligen man. Han är verkligen den som leder samtalet på ett utmanande och nästan cyniskt nedlåtande sätt.

Den yngre har inte mycket att komma med. Han är sjuksköterska, underbetald, utan stora visioner och utan möjlighet att förverkliga eventuella drömmar. Han gör marktjänst men har svårt för att lyfta.

De två männens samtal är närgående, så ömsesidigt provocerande att det stundtals övergår till handgripligheter. Samtalet blir ett kammarspel som kunde ägt rum i skilda tider. Männen slåss om att vara bäst, vara den självklara fadern, maken, mannen eller rentav den bästa människan. Det är så levande skildrat att man lätt dras med i deras fejd och börjar glömma allt annat.

Då knackar det på dörren och en granne behöver plötsligt hjälp. En liten pojke är sjuk och hans mamma söker hjälp hos grannen sjuksköterskan.

Det är som om verkligheten bryter in i spelet. Och verkligheten pockar på att någon ställer upp och visar omsorg. Mitt i tupparnas tvist blåser tillvarons grundläggande mönster in och gör sig obevekligt påmint. Någon behöver hjälp.

De två männens fight är verkligen en strid om livets mening. Fast de höljer striden i egoistiska kläder: vem är flickans egentlige pappa, vem är bäst pappa, vem är pappa överhuvud? För både blir svaret plötsligt avgörande. Kan man vara pappa på avstånd? Kan man älska på avstånd? Han har skickat pengar, han har visat omsorg – fast på distans. Är det inte den nära relationen, den dagliga omsorgen som visar vem som är pappa.

De två männens samtal blir ett samtal mellan generationer där sympatin ganska snart hamnar hos den yngre, närvarande pappan. Men boken ger ett mer komplicerat svar som jag inte här ska avslöja.

Min poäng är bara detta: mitt i duellen bryter ett omedelbart behov av mänsklig omsorg in. Om männens samtal på ett plan handlar om livets mening så blir livets mening plötsligt alldeles ögonblickligt påtaglig. Någon som är sjuk behöver snabbt hjälp. Det räcker inte att föra samtal. Någon måste ingripa och göra något.

Sedan kan man fundera kring männens samtal också på ett annat plan. Det har sagts förr men det skadar inte att upprepa det: Många barn upplever idag att den som de kallat pappa eller möjligen mamma plötsligt försvinner och någon annan ersätter. Det handlar också om morföräldrar och farföräldrar. I värsta fall förbjuds barnen att träffa dem som de lärt sig att älska och vara nära. Det är sant att det kan uppfattas moralistiskt att bara nämna detta i det offentliga samtalet. Torbjörn Flygts bok öppnar dörren. Boken hjälper oss att vara ärliga. Tänk om vi kunde föra detta samtal utan att moralisera över dem som går igenom skilsmässa och finner en ny livskamrat.

Detta handlar om hur vi relaterar till varandra. Det finns inga hinder för dem som varit med om skilsmässa där barn är involverade att fortsätta visa ömsesidig respekt och ge barnen möjlighet till fortsatt gemenskap med dem de lärt älska.

– Mormor, vad är meningen med livet?

Är det sant att meningen med livet finns i det område vi kallar mänsklig omsorg då borde det gälla hela tillvaron. Inte en enda millimeter borde vara utesluten.

Kommentarsfältet är stängt.