Vi borde fundera kring hur vi ser på människan. I kampen mot främlingsfientlighet kan det blir vårt främsta vapen, skriver biskop em Martin Lind i en krönika.

Människosynen central i kampen mot rasismen

Martin Lind

Vi borde fundera kring hur vi ser på människan. I kampen mot främlingsfientlighet kan det blir vårt främsta vapen, skriver biskop em Martin Lind i en krönika. Den tiden är gången då vi kristna i första hand skulle syssla med sådant som skiljde kristna från alla andra människor, skriver Lind.

Mer och mer tror jag att det handlar om människosyn. Vi borde fundera kring hur vi ser på människan. Det gäller inte minst kristna. Någon kan tycka att det låter väldigt allmänmänskligt. Ja, så låter det och så är det. Den tiden är gången då vi kristna i första hand skulle syssla med sådant som skiljde kristna från alla andra människor.

I min ungdom fanns en förhärskande teologi som just hade den profilen. Bara det som var ”äktkristet”, som endast fanns i kristendomen, var värt något. Allting annat som man kan återfinna lite varstans bland alla möjliga människor och bland alla möjliga religioner och föreställningar det ansåg man hade betydligt mindre värde.

Men är det inte precis tvärtom? Eller borde det inte vara precis tvärtom för en kristen människa?

Om det är sant att vi tror på en Gud som skapat alla människor så borde det vara självklart att finna liknande drag bland alla Guds skapade varelser eller särskilt bland dem som kallas Guds avbilder vad de nu än tror och tycker. Det som förenar är kanske det viktigaste.

När ny främlingsrädsla dyker upp och klär sig i salongernas kostymer då är människosyn vårt främsta vapen i motståndet. När ny rasism ohöljt tar plats i vår nordiska kontext och avrättar ungdomar som kämpat för samhörighet och integration då är det angeläget att vi ser över ordentligt hur vi ser på människan.

Våldsverkaren i Oslo och Utøya sommaren 2011 använde ord om kristen tro som argument för sina illdåd. Han lånade kristen språkdräkt för att motivera att man inte skulle integrera muslimer i det norska samhället. Hans uppfattning var att det kristna inte skulle blandas med annat. Hos honom fanns ekot kvar från den teologi som ständigt bara förde fram det ”äktkristna”, det som gör kristendomen till något annat än alla andra religioner.

Det är självklart att det finns skillnad på olika religioner. Det är lika självklart som att det finns skillnad mellan olika människor. Men det är mer som förenar än som skiljer. Och det gäller inte bara människor, det gäller kristen tro och islam också. I den gamla nazismen hyllades människans styrka. Det kunde ta sig uttryck i vördnad och nästan dyrkan av heroiska insatser, hjältemod och smått övermänskliga fenomen. Men den ohämmade glädjen över styrkan hade en följdriktig motsvarighet i föraktet för svaghet.

Man kan undra över hur det var möjligt att så enkelt dela in mänskligheten i starka och svaga. Det är ju ändå ett lätt iakttagbart faktum att ingen enda människa bara är svag eller bara är stark. Det mest funktionshindrade kan ofta uppvisa förbluffande styrka i helt oväntade sammanhang. Storartade tänkare avslöjas då och då med genant bristfällighet. Det vet de flesta av oss.

Men i den nazistiska teorin står knappast konsekvens och rationalitet i centrum. Istället gällde godtycket och inkonsekvensen. För nazisterna var det angeläget att lyfta fram de drag hos några människor som kan förknippas med hjältemod och på samma sätt ville man göra klart att funktionshinder och udda inslag skulle föraktas. Det gällde inte bara judar. Vi vet att det också i hög utsträckning gällde romer, Jehovas vittnen, homosexuella, socialister, kommunister, radikala liberaler och kristna.

Dietrich Bonhoeffer var antinazist, tysk teolog och präst, avrättad av nazisterna den nionde april 1945. Han ger i sin bok Etik en medveten syn på människan. Boken skrevs 1940-43 men blev aldrig riktigt färdig och har getts ut efter kriget i några olika versioner. Men i alla dessa versioner finns hans envisa kritik mot nazismen med.

Till motståndet mot nazismen hör den människosyn som utesluter människoföraktet. Och människoförakt finns inte bara i synen på människan i låga lägen. Det är lika mycket människoförakt att förguda människan. I båda fallen avstår man från att ta den faktiska människan på allvar. Men det finns ingen människa ”i och för sig”, säger Bonhoeffer. Lika litet som det finns en Gud ”i och för sig”. Människan känner vi bara som kvinnor och män, av kött och blod. Gud känner vi som den som skapar alla människor och som sänder sin son Jesus till alla människor.

Tonåringen kan ibland frestas att drömma om sig själv som världens centrum. Själv tänker jag ibland på de unga. I snabba kast ser tonåringen sig själv som bäst och störst av alla människor. I nästa ögonblick kan drömmen förvandlas till sin motsats: tonåringen ser sig själv som minst av alla, den mest föraktade och förbisedda, den som ingen förstår eller tar på allvar. Och så kan tonåringen i drömmen dansa än upp på högsta läget, än ner till lägsta. Och det går fort, snabbt som en enkel tanke.

Som vuxen kan många människor dröja kvar vid dessa extrema lägen. De hör till den tidiga naiviteten och de överges av de flesta. Men det typiska för kristen tro är, menar Bonhoeffer, att människan förs bort från dessa flyktförsök och konfronteras med sig själv. Det är i mötet med sig själv som människan kan växa och utvecklas. Bort från flykten vars båda lägen är uttryck för förakt för den verkliga människan.

Men Gud har inte skapat några illusoriska människor som bara finns i drömmar eller på flykt. Gud har inte sänt oss Jesus Kristus för att rädda illusioner utan för att rädda verkliga människor. Gud älskar verkliga människor. Det som vi hos andra och oss själva finner eländigt, trist, bristfälligt, ibland avskyvärt, det älskade Gud mer än något annat.

Det handlar om människosyn. Vi borde fundera kring hur vi ser på människan. I kampen mot människoföraktet kan det bli vårt främsta vapen.

Kommentarsfältet är stängt.