Adventsuppropet öppnade kyrkorna

Inför förra årets skolavslutningar hade nitiska tjänstemän på skolöverstyrelsen givit ut förordningar om vad som fick förekomma om skolavslutningarna avhölls i en kyrka. Att statliga tjänstemän beslutar om vad en präst får göra och inte får göra i sin kyrka väckte upprörda tjänster. Dessutom menade Dagens Seglora att lagtolkningen grundar sig på ett misstänkliggörande av religion som företeelse, något som skolbarnen inte bör utsättas för under skoltid.

Det var en del av bakgrunden till att Dagens Seglora anslöt sig till tidningen Dagens Adventsupprop där kravet var ändring av skollagen så att samlingar i kyrkan skulle få utgå från den kristna tron. Uppropet krävde också att rektorerna inte ska ha till uppgift att kontrollera präster och andra kyrkliga företrädare som deltar i skolavslutningarna. Adventsuppropet väckte stark genklang och samlade 80 000 namnunderskrifter.

Regeringen tillsatte en utredning för att klargöra vad som skall gälla och nu föreligger en promemoria som snart ska skickas ut på remiss. Enligt Svd hänvisar utbildningsdepartementet i denna utredning till att skolan, enligt läroplanen, har ett uppdrag ”att överföra och utveckla samhällets kulturarv”.

– Jag tycker att vi ska vårda vårt kulturarv. Att fira skolavslutning i kyrkan har på många håll i Sverige skett i generationer. Vill man göra det i olika skolor, så ska det vara klart tillåtet, rektorer ska inte behöva känna att de begår en brottslig handling, säger Jan Björklund till Svd.

Lagförslaget öppnar upp för psalmsång och medverkan av prästen som självklart har rätt att utföra konfessionella handlingar som att läsa julevangeliet. Den nya lagtexten kommer inte att redogöra för exakt vilka inslag som får förekomma under avslutningen. Men det blir inte tillåtet att avkräva elever att delta i kollektiv bön eller kollektiv trosbekännelse.Det finns fortfarande en inbyggd misstänksamhet inför religion och livsåskådningar i skolans värld.Skolan kan bara bli bättre av att öppna för mötet med skilda livsåskådningar och såväl Kristen tradition som Islam och Judisk religionsutövning. Det är i mötet med praktiserande religion och livsåskådning förståelsen för den andre växer.

Lagförslaget kommer sannolikt att börja gälla till skolavslutningarna 2014, men man kan förutse att den praktiska tillämpningen redan i år kommer att få genomslag i många skolavslutningar. Nu är det kyrkornas ansvar att skapa det samarbete med rektor och föräldrar som låter skolavslutningen bli en samlande och generös avslutning på terminen inför jullovet. Hänsyn till skilda bakgrunder i livsåskådning och religion som barn och föräldrar har bör vara en del av det förtroende som kyrkan respektfullt har att förvalta.

Riktig solidaritet tål kritik

Idag skriver Foujan Rouzbeh om kampanjen #jagärjason, som äger rum i sociala medier nu. Under taggen sprider människor bilder på sig själva tillsammans med sitt pass, i ett eko av Jason Diakités tal i riksdagen där han visar sitt pass för att påminna om att han trots sin mörkare hudfärg faktiskt inte är en främling i Sverige.

Rouzbeh ifrågasätter i sin text att vita svenskar poserar med sina pass, i solidaritet med Diakité. Hon menar att ”Ni är de som utger er för att vara Jason utan att ha någon aning om hur det är att vara Jason.”

Samtidigt gör hon klart att alla kan delta i kampen mot rasismen. Det gäller bara att hitta uttryck som inte osynliggör dessa ofrånkomliga skillnader i erfarenhet och position. Liksom en man kan vara feminist utan att göra anspråk på att veta hur en kvinna upplever tillvaron, kan en vit vara antirasist utan att lägga beslag på rasifierade människors politiska utrymme.

Många har redan tolkat Rouzbehs artikel som om den skuldbelade vita som bara vill hjälpa till. Men kanske kan vi skilja på orden ”skuld” och ”ansvar”. De är nära besläktade men leder tanken väldigt olika. Jag som vit måste inte bära skuld, men jag har ett särskilt ansvar att inte låtsas som att svaret på rasismen är att vi alla blir färgblinda. Färgblindhet är kanske det utopiska resultatet av den antirasistiska kampen. Den är målet. Men vi får inte blanda ihop mål och medel. Eller låtsas som att vi bara kan ”act as if” och så är vi framme. Rasism är alldeles för djupt och komplext. Den förändras alldeles för långsamt för att så platta lösningar ska vara hållbara.

Alternativet är att sätta den redan befintliga rasifieringen i samhället som en utgångspunkt för arbetet, att förbehållslöst respektera varandras rätt till sina erfarenheter, och finna sätt att visa solidaritet på som inte upplevs som kränkande av andra. Äkta solidaritet tål lite kritik.

En fråga som är värd att ställa sig är hur den här kampanjen ser ut ur en papperslös persons ögon. Tänk att man vet att polisen systematiskt stannar folk med fel hudfärg och eftersöker just papper. Samtidigt fylls sociala medier med selfies på vita människor som viftar med sina pass. Jag skulle kunna uppleva det som lite okänsligt.

Mattias Irving

Riktigt klent, SVT Debatt

Researchgruppen skriver ett viktigt inlägg om antalet nätkommentatorer som är aktiva inom den rasistiska rörelsen på nätet. De visar bland annat att Avpixlats mer flitiga kommentatorer utgör 14% av dem som skriver på den stora public service-drivna debattsajten SVT Debatt. Men de står för cirka hälften av inläggen. Med andra ord, de är få men högljudda.

SVT Debatt skriver en kommentar till dessa siffror. De säger sig stå för fri debatt och menar att kommentarsfälten fyller en viktig funktion. De berättar att de kommentarer som modereras bort oftast inte är rasistiska, utan personpåhopp eller inte håller sig till ämnet. Det menar de skulle vara ett alibi för att deras kommentarsfältsdebatt ändå är mer städad än Researchgruppens siffror kan tänkas ge sken av.

Jag prövar att klicka på den mest kommenterade artikeln just nu: 388 kommentarer i skrivande stund. Den handlar om att journalister behöver bli bättre på att förmedla hur media arbetar, för att motverka konspirationsteorier av den typ som sprids av ledande SD-företrädare och på hatbloggarna. Konspirationsteorier som går ut på att medierna mörkar invandrares brott och hänger ut ”Sverigevännerna”.

Och SVT Debatt har helt rätt. Det finns ingen rasism i dessa kommentarer. Det behövs nämligen inte. En berättelse kan förmedlas på många vis. En kommentator med sverigeflagga som avatar skriver: “Expressen har passerat alla gränser för värdighet. Hoppas hatblaskan går i konkurs.”

Knappast rasism i sig självt, men ett tydligt ställningstagande för de uthängda rasisterna och deras rätt att fortsätta mana till väpnad kamp.

“Vakna!” skriver en annan. “Det du kallar extremism handlar snarare om människors oro kring en fråga som det aldrig får debatteras kring”.

Det Orwellska uttrycket “Tankebrott” (eller “krimtänk”) använder en annan kommentator för att beskriva Avpixlats rasism. Expressen beskrivs alltså som en censurbyrå i en totalitär stat. Fortfarande inte ett rasistiskt uttalande.

Det är direkt klent av SVT Debatt att med legalistiskt doftande formuleringar om att de minsann inte tillåter“rasism” försöka dölja det faktum att de faktiskt utgör en viktig plattform för den rasistiska diskursen i Sverige idag.

Mattias Irving

Vågar kyrkan se på hatet?

Nya uteslutningar kommer förmodligen i SD efter att identiteten på SD-politikerna nu avslöjats på Avpixlat, Fria tider och Exponerat. Det är en lättnad att näthatare avslöjas och konfronteras i media. Äntligen stoppas anonymiteten på de som står bakom grov rasism på olika sajter.

Men om lättnad är det första som kommer för en så är det andra att rasismen växer och frodas bland partiets gräsrötter och bland de folkvalda inom partiet. De uttalanden som nu citeras i media och som vi också fått namnen bakom på, är några av de grövsta uttalandena som lyfts upp i det offentliga rummet mot en redan utsatt grupp. ”Hoppas att de svälter sig till döds” är ett exempel som handlar om ensamkommande asylsökande flyktingbarn som hungerstrejkar. Ett annat är en person som förespråkar väpnat våld mot invandrare.

Kan vi egentligen ta till oss det hat och den rädsla mot det främmande och mot det mångkulturella samhället som nu ännu en gång kommit i dagen? Risken är att vi har så svårt att ta in ett sådant hat och sådana rädslor att vi vänder det ryggen och hoppas att det ska gå över. Men det gör ju inte det. SD ökar i opinionsmätningarna trots de återkommande skandalerna och kriserna.

Tankarna går också till Svenska kyrkan. Kan kyrkan ta in det som sker i samhället? Eller räds kyrkan det och vänder sig ännu mera inåt? Har den mysiga tillvaron i kyrkorna kring tända ljus och kyrkkaffe blivit en slags snuttefilt för en värld som är svår att ta in? Men frågan är om tron någonsin kan vara en fridlyst zon frånvänd det som händer i samhället.

Den stora frågan nu är hur länge Jimmie Åkesson kan hävda nolltoleransen inom partiet mot rasistiska uttalanden. Kritiken växer inom partiet och många vill släppa fältet fritt. Det är uppenbart att vi måste prata mer om hatets mekanismer. Dessa mekanismer som finns hos oss alla på olika sätt. Som i grunden handlar om rädsla, okunskap, och fördomar som vi bygger upp för att skydda vårt eget.

Om en kort tid kommer kyrkorna att vara välfyllda. I julens tid står flyktingbarnet i centrum. Den utsatta familjen och det hotade livet. Snart kommer prästerna att vara upptagna med sina predikoförberedelser. Om vårt land och vår situation här då binds samman med flyktingbarnet och allt det som då hotade livet då, kan julen komma att få betyda något även för kvinnorna på våra trottoarer med sina slitna pappersmuggar, de ensamkommande flyktingbarnen, för våra egna rädslor och fördomar.

Helena Myrstener

Är hat någonting relativt?

Idag avslöjar Expressen och Researchgruppen flera av identiteterna bakom anonyma näthatare på sajten Avpixlat. Förtroendevalda politiker i Sverigedemokraterna knyts med namn och ansikte till sina citat. Vissa står för det de sagt, med resultatet att de verkar komma från en annan planet. Andra väljer en smartare och fegare väg: Att förneka och skylla på hacking, obehörigt användande av deras datorer, med mera.

Hör ni ljudet av alla tusentals SD-medlemmar som nu upprört kräver att SD-ledningen ska ta i med hårdhandskarna mot den segdragna rasismkulturen i partiet? Har ni läst alla skarpa debattartiklar från alla hederliga SD-medlemmar ute i landet, som nu är heligt trötta på att ständigt förknippas med rasism och hat? Känner ni frustrationen i leden över att partiledningen vägrar ta avstånd från Avpixlat och uppmana sina medlemmar till bojkott av sajten?

Inte? I vilken annan partikultur skulle dylika avslöjanden kunna fortlöpa utan att medlemmarna slutligen reagerade, med kraft? Ibland är det tystnaden, inte det högt uttalade, som tydligast visar Sverigedemokraternas rasism och sexism.

Frustrationen finns där. Men den riktas inte mot hatsajterna, utan mot Expressen som publicerat avslöjandet. Expressen och Researchgruppen ägnar sig åt ”åsiktsregistrering” och olaga dataintrång, heter det. Avpixlat hotar till exempel med att de nu själva ska börja åsiktsregistrera och hänga ut journalister. Som om de någonsin gjort annat?

Det finns en yttre gräns för trovärdigheten hos den som ständigt hatar andra, och som när hen avslöjas väljer att utmåla sina granskare som de ”verkliga” hatarna. Bara en fulländad relativist kan ställa hataren och hatarens granskare bredvid varandra och kalla dem jämbördiga. Tyvärr ser vi många exempel på detta idag, nu senast på ledarsidorna i DN och SvD. Deras relativistiska hållning till människovärdets okränkbarhet gör det till en fortsatt gynnsam strategi för rasister på nätet att utgjuta sig över det ”goda, fina hatet” från antirasister som Researchgruppen, Expo, Inte rasist men, och inte sällan också Dagens Seglora.

Det är lätt att moralisera: Varför ska man ens som tidning ge sig in i denna hätska och hatiska miljö och fäktas? Det finns ju andra frågor att driva. Ja, kanske det. Men det är här som människovärdet är i fara. Det är här behoven finns. Vad vore det för kristen hållning att gå förbi de utsatta och välja de enkla, opportuna frågorna?

Så länge som de stora morgontidningarna fortsätter på sitt inslagna spår att ge allt större legitimitet åt rasismen, så behövs vi som motröster och som påminnelse om att allt inte är relativt. Inte ens hatet.

Apartheids smärtsamma påminnelse

När vi minns Nelson Mandela minns vi också gärna trossamfundens kamp mot apartheid. Kristnas, judars, muslimers och hinduers engagemang, i Sydafrika och runt om i världen, var onekligen av stor betydelse. Nkosi Sikelel’ iAfrika sjöngs trotsigt i många kyrkor under 1980-talet.

Samtidigt: apartheid började som rasåtskillnad under nattvardsfirandet. Vita sydafrikaner vägrade dela vinet och brödet med svarta.

1857 infördes skilda kyrkobyggnader för svarta och vita. 1948, när apartheid blev officiellt samhällssystem, deklarerade den Holländska reformerta kyrkan i Sydafrika stolt: ”Som kyrka har vi alltid arbetet målmedvetet för åtskillnad mellan raserna”.

En smärtsam påminnelse om att kristna, eller andra troende, inte självklart finns på människovärdets sida. Och skiljelinjerna går inte mellan utan inom religionerna.

Kampen för alla människor lika värde och värdighet måste tas igen och igen, i varje tid, på varje plats. Det viktigaste då är kanske att leva vad som enligt Desmond Tutu i en minnesteckning karaktäriserade Nelson Mandela: ”He embodied what he proclaimed – he walked the talk”.

Peter Lööv Roos

FRA skadar Svenska intressen

Vad är det som gör att vår förmåga att bedöma vad som är etiskt försvarbart upphör så fort det gäller samarbete med USA? När avlyssningskulturen i Östtyskland var på topp och alla avlyssnades, inklusive svenskar som kunde tänkas motarbeta östtyska intressen, var det ingen som tvekade. Ett sådant system fick oss att rysa och förstå vilken oförlåtlig grym kränkning av integriteten systemet utgjorde.

Sverige avslöjas nu med att bedriva spionage och hemlig avlyssning av ryska ledare. Då rycker många på axlarna och tycker att det vet vi väl alla, att alla spionerar på alla. Carl Bildt menar att det inte är någon nyhet i Ryssland. Men när förbundskansler Angela Merkel i Tyskland och President Dilma Rousseff i Brasilien blev utsatt för avlyssning av NSA ledde det till en allvarlig kris i förhållande till USA. Enligt SVT nyheter beskrivs uppgifter som kommit fram via material som Edward Snowden kommit över från NSA som ” en unik samling om högprioriterade ryska mål inom ledarskiktet, inrikespolitiken”.

Att spionage på ryska toppledare skulle vara i svenskt intresse och öka förtroendet mellan de båda länderna är uteslutet. Samtliga kommentatorer konstaterar att så dåliga som relationerna är i dag mellan Ryssland och Sverige har de nog aldrig varit. Att FRA har en ledande position i signalspaning mot Ryssland förbättrar knappast relationen till vår granne.

Fredsforskaren Wilhelm Agrell ser allvarligt på avslöjandet. Han kopplar det stora intresse som svenska politiker lade ner på att framtvinga beslutet om FRA-lagen 2008 till behovet att förse NSA med information. Det är inte uteslutet att USA ville ha FRA-lagen mer än Sverige, menar han. Har samarbetet mellan FRA och NSA övergått till att utföra beställningsjobb från USA, kommer lagligheten i denna verksamhet i en annan dager.

Det går inte att skylla på den militära upprustningen i Ryssland och det auktoritära styrelseskick som utvecklas där. Den upprustning som sker i Ryssland ska ses i ljuset av det ökade intresse NATO visar för närområdet. Vad som är hönan och ägget är svårt att avgöra. Att Sveriges allt närmare relationer till NATO och att de svenska politikerna numera övergivit neutralitetspolitiken, spelar naturligtvis också en betydande roll.

Ökad spänning till stormaktsgrannen Ryssland och en aggressiv övnings- och spionverksamhet för USAs räkning, gynnar knappast fred och säkerhet för svenskt vidkommande.

Arne Carlsson

Underbetyg för Björklunds skola

Man kan inte göra allting fel och tro att allting ska bli rätt. Skolan har blivit till en tummelplats för politiska beslut och för ingripanden i stort som i smått under många år. Alltifrån fria skolvalet till om man får ha kepsar eller burkor i klassrummet har skolpolitiken varit föremål för politisk tvärsäkerhet. Sedan mitten av nittiotalet fram till nu har reformer genomförts med politiska motiv som drivkraft. När sedan skolan inte fungerar tittar skolansvariga politiker yrvaket genom TV-rutan och skyller på varandra.

Det ska bli bättre lovar de, vi ska införa fler prov, tidigare betyg, tydligare kursplaner och ny lärarutbildning. Karriärvägar för lärare, framgångsrika lärare ska lyftas fram. Mer katederundervisning ska det bli. Vilken pedagogisk forskning de lutar sig mot är oklart.

Tänk om det istället spelar roll hur många elever läraren har i klassrummet och vilka elever som sitter där. Tänk om det fria skolvalet påverkar resultaten, ett skolval som inte låter de mest begåvade eleverna få möjlighet att hjälpa de svagaste. Tänk om det inte är en tillfällighet att Chile och Sverige befinner sig i jumboligan, utan att deras bottenbetyg istället har just med deras ledande ställning i privatiseringsligan att göra. Tänk om konkurser och konkurshot påverkar slutresultaten av kunskapsförmedlingen i negativ riktning.

Bästa Europeiska landet är Finland, och där finns inget fritt skolval. I Polen, som har förbättrat studieresultaten mest, delas eleverna inte upp i elitklasser och segregerade skolor. Kraftfulla resurser sätts in tidigt och yrkesprogrammen hålls samman med de teoretiska på gymnasiet. Om nu den gamla skolplanen var boven i årets underbetyg av den svenska skolan i PISA-undersökningen, hur kommer det sig då att resultatet i PISA undersökningen år 2000 var så bra att bara tre länder var bättre?

Det finns inget som styr aktiviteterna i klassrummet så mycket som betygssättning. Men ingen kan säga hur mycket kunskaperna fördjupas eller bildningsidealet påverkas av den allt tidigare betygssättningen. Det är en pedantisk och fantasilös värld vi möter med utvärderingar och rankningar som ska göra snabba omdömen och jämförelser möjliga. De estetiska ämnen som skulle uppmuntra till skapande fantasi reduceras till ett minimum. Så långt ögat kan nå finns inget tal om överraskande insikter eller kunskapens glädje. Inte en levande människa siktas i detta ödsliga sifferlandskap.

Tänk om skolpolitiken kunde börja om och skolpolitikerna i ett studiebesök fick betrakta en växande människa. Om de sedan kunde gå hem och bygga ett växthus åt denna växande människa, där hennes inre egenskaper och yttre färdigheter fick utvecklas och blomstra tillsammans med andra människor. Tänk om sedan plantans bräcklighet fick avgöra hur många trädgårdsmästare som behövdes. Tänk om skolan kunde få vara platsen för en växtprocess där människan själv är den viktigaste parten och där mänsklig mognad och fördjupad förståelse är målet. Tänk om skolans viktigaste mål kunde vara att låta alla kunskaper förenas i en lång bildningsprocess. En bildningsprocess som omfattar hela livet och inte begränsas till en framtida yrkesverksamhet. Tänk om… Tänk om!

Arne Carlsson

Den onda cirkeln fortsätter att snurra

En ledarblogg från förra veckan har blivit något av en snackis i sociala medier under dagen. Blogginlägget beskriver en ond cirkel som den konservativa kristna debattören Marcus Birro har fastnat i. Med ett urverks precision publicerade han nämligen ett inlägg på den konservativa tidningen Världen Idag, där han utgjuter sig över det näthat han får utstå.

Näthat är ett mycket svårförklarat fenomen. Det är decentraliserat, ofta anonymt, med ett språkbruk som skarpt skiljer sig från det vi är vana att höra IRL. Många skräms av företeelsen. Andra lär sig leva med den. Kvinnor drabbas i regel värst, vilket har visat sig i flera nya undersökningar, och inte minst i Uppdrag Gransknings reportage om hatet på nätet.

Eftersom det är så amorft, fientligt och osynligt exotiseras hatet i debatten. Istället för att resonera kring och förstå det, så ropas det efter enkla lösningar. Den vanligaste av dessa är ett kategoriskt avståndstagande från allt hat. Gott så. Hat är aldrig rätt. Men varför stanna där?

Under rubriken ”Därför hatar vi Birro” skrev jag en text som gav min syn på hatets mekanismer i fallet Birro, en högljudd och konfliktsökande debattör som genom åren bland annat sagt att han ”kräks” på dem som försvarar transpersoner. Jag beskrev varför så många tappar hoppet om dialog med en människa som över så lång tid vägrat att ta hänsyn till andras självklara rättigheter och värde. Det tär ju på självkänslan att vara den som ständigt ska ta ansvar för det goda samtalet, medan den man debatterar mot har en privilegierad plattform på en stor tidning, och fortsätter att i allmänna ordalag kränka och hoppa på.

Blir hatet bättre för att det inte riktar sig till någon enskild? För att det inte är över någon namngiven transperson som Birro en gång ville avlossa sina spya? En spark neråt är det i vilket fall.

Nu har Birro sparkat bakut över min text. Eller rättare bestämt inte mot texten själv, utan mot rubriken, ”Därför hatar vi Birro”. Själva texten, sakfrågan, hans personliga del i den onda cirkel han ingår i, hans fria val att sluta kränka feminister med lögner, och HBTQ-personer med målande utfall, den frångår han. Det personliga ansvaret är inte intressant för honom. Han skriver återigen på sin blogg, nu om ”kristna som hatar”, som gör ”ilskna utfall”. Alltså jag.

En liten detalj: När Birro skrev sitt inlägg om den där rubriken, då fanns inte rubriken kvar. Den var ändrad. Jag förklarade till och med för honom på Twitter varför den var ändrad. Mindre intressant att återge, tycker Birro. Inte lika mycket offer-credd med rubriken ”Birro är fast i en ond cirkel”. Den rubriken ålägger ju honom att bryta det destruktiva mönstret.

Ibland blir man förstås ett offer för omständigheterna. Ingen kan lasta en för att man är född med en viss sexuell läggning i en samtid som föraktar och ser ner på den. Men också när man är ett offer så är man ansvarig för sitt beteende. Det vet alla som är inbegripna i arbetet för att värna minoriteter. Det vet jag själv. Som funktionsnedsatt har jag fått ett stort ansvar för hur jag hanterar en situation jag inte själv har valt. Ibland måste man snubbla, men det är i grund och botten attityden som räknas. Riktningen. Det spelar roll hur man bemöter andra och vad man säger. Man är aldrig ansvarsbefriad, inte ens när livet är orättvist.

Att friskriva sig helt från ansvar är att inta ett barns position. Att bli vuxen är å andra sidan en fråga om att kunna se flera perspektiv samtidigt. Man kan ju framkalla näthat (exempelvis genom en hårt vinklad rubrik), och även kanske i viss mån undvika det (exempelvis genom att ta diskussionen om rubriken, vilket har gjorts med besked i både kommentarsfält och i sociala medier) utan att för den sakens skull behöva göra avkall på sitt ärende.

Var den gamla rubriken felsatt? Ja, av flera skäl. Den kunde förstås som ett försvar av hat mot en enskild person, och att Dagens Seglora som tidning skulle hata en enskild debattör. Den utnyttjades på det sättet av människor som inte heller ville diskutera textens innehåll. Därför skymde rubriken textens ärende, nämligen att påpeka det djupt ohederliga i Birros beteende och allas vårt ansvar att inte mystifiera hatet, utan våga förstå dess mekanismer bortom ett tillrättalagt ta-avstånd-tänkande eller en konservatism som skoningslöst slår ner på en svordom men glatt låter påhopp mot utsatta samhällsgrupper passera.

Utifrån den attityd som Birro uppvisat kan jag bara förvänta mig att han kommer vinkla även denna text. Kanske ett nytt blogginlägg om att ”påhoppen fortsätter”, att han ”omyndigförklaras” och att vi ägnar oss åt ”blaming the victim”. Sådana triviala berättelser är ju lätta att sprida via sociala medier, där han med sina 50 000 följare knappast kan kallas maktlös. Eller så förbigår han det med tystnad. Åtminstone fram till nästa krönika, och den onda cirkeln fortsätter att snurra.

Mattias Irving

Vi måste börja prata om pojkarna

Vi måste prata om pojkarna.
Om de unga killar som deltar i gruppvåldtäkter mot tjejer. Om de pojkar som är tonåringar och redan förövare och sexbrottslingar.

Vi måste börja prata om gränser som har förskjutits. Om killar som går längre och längre i tuffare sex och kränkningar. Om polis och socialtjänst som säger att gruppvåldtäkter blir allt vanligare bland unga.

Vi måste börja prata om pojkar som redan på lågstadiet ofredar flickorna. Som när de har tråkigt eller vill utöva någon slags makt – tafsar. Ja, det är sant. Fast vi har svårt att inse att det börjar det redan där. Skolpersonal som inte vet hur de ska tackla problemet. Föräldrar som inte vill ta in att deras söner är förövare. En vuxenvärld som inte vet vad ”grävskopan” är. Vad deras lågstadiepojkar faktiskt gör mot flickorna. Att de tar på flickornas underliv.

Vi måste lyfta upp sexismen i samhället. Den lättillgängliga porren. Markera mot orden, tendenserna, handlingarna. Informera tjejer som idag inte förstår att det är något brottsligt de är med om när de gruppvåldtas.

Vi måste förstå att våldtäkt inte bara är något fysiskt våldsamt utan att det lika väl kan vara ord som gör en våldtäkt möjlig. Killar som hotar, tjatar och lockar och till sist tvingar sig på. Det är nödvändigt att förändra vår syn på våldtäkt för att förstå vad det är pojkarna gör och vad flickorna är med om.

Vi måste tala om en kroppsgräns. Ingen nymoralism men ändå en kroppsgräns – det vi är privata med och som ingen får överträda när vi inte vill. När barnet inte vill. Människor som arbetar på barn- och ungdomsmottagningar talar om kroppsgränsen. Hela samhället behöver bli medvetet om den. För barnens och allas skull. För att våra relationer, vår själ och vår sexualitet ska må bra.

Våra skolor och fritids kan inte vara brottsplatser. Tonårspojkar inte förövare och gärningsmän. Tjejerna inte utsatta och må dåligt.

Vi måste börja prata om pojkarna.

Helena Myrstener