Abortmotståndarna kan inte vinna
Ute i Europa går det bra för abortmotståndarna. Nya lagar i Spanien kriminaliserar aborter utom i nödfall. EU:s nya kommissionär för hälsa, Tonio Borg, är en rabiat abortmotståndare. Nyligen röstade EU-parlamentet ner en resolution till försvar för HBT-personer, och kvinnors reproduktiva hälsa i EU. Konservativa vindar blåser där ute.
I Sverige vädrar därför abortmotståndarna morgonluft. De tar ton igen i spalterna. De tror sig kunna rida på sina europeiska vänners framgångar. Det kommer de inte att lyckas med.
Varför? Jo, Sverige är inte som resten av världen. Vi har en förhållandevis lång tradition av jämställdhet och aktivt processarbete för att gradvis förbättra kvinnors villkor. Vår abortlagstiftning är inte bara förankrad i moraliska principbeslut, utan även i forskning om fostrets utveckling, och vägd mot våra tekniska möjligheter att rädda liv allt längre ner i veckorna. Detta är ett faktum som abortmotståndarna i Sverige inte kan arbeta sig runt.
De lägger ständigt fram sin syn på att människolivet börjar betydligt tidigare än i vecka 18, tiden för den gängse abortgränsen. Men debatten trampar vatten. Det kommer inte som en nyhet för någon inblandad att fostret redan från början har ett eget unikt DNA och därmed kan ses som en egen individ. Inga hakor tappas över liknelser med svårt hjärnskadade människor som samhället ger omsorg, fastän de inte riktigt finns där längre. Debatten är genomtröskad. Förutsägbar. Ytterligt ointressant.
Det finns andra sätt att närma sig abortfrågan, fastän lika utsiktslösa.
Den klassiskt humanistiska synen på människan som en unik och odelbar individ (in-divid, o-delbar) med oavytterliga rättigheter härledda ur just hennes unika natur möter en feministisk kritik mot individbegreppet som manligt könat (individer är odelbara och ska därmed inte behöva hamna i bundna symbiotiska förhållanden med andra, med andra ord: Individer blir aldrig gravida).
Fosterperioden är det gamla individualitetsbegreppets yttersta gränstrakter, där den biologiska fakticiteten gör sig påmind och slår omkull våra omsorgsfullt sammanfogade teoribyggen. Om abortmotståndets yttersta premiss är att individer i egenskap av ett unikt inneboende värde ska skyddas från att aborteras, hur ska individbegreppet då förstås, om inte som ett samtidigt omyndigförklarande av individers rätt att slippa hamna i just bundna symbiotiska förhållanden (alltså att få vara unika och odelbara)? Och i så fall, för att sluta cirkeln, hur försvaras det unika hos individen?
Den paradoxen kan bara försvaras genom att kvinnans egna rättigheter som individ tillfälligt sätts ur spel under graviditeten. Då landar vi i ett graderat individbegrepp, där kvinnor blir andra klassens individer.
Medicinskt kan inte abortmotståndarna vinna. Det finns goda marginaler mellan den sista abortveckan och den första rimliga kuvösveckan. Etiskt kan de inte heller vinna, inte med mindre än att de uppfinner ett nytt individbegrepp. Vad återstår dem? Några utvalda bibelpassager. Och det kommer inte att svänga den svenska opinionen.
Mattias Irving
Nej KD, vår vapenexport är inte demokratisk
På Twitter sprider nu KD:s officiella konto uppgiften att Sverige bara exporterar vapen till demokratier. Det kommer från ett parti som under sin tid i regeringen och sett en försvarsminister avgå till följd av avslöjandet om byggandet av en missilfabrik i Saudiarabien.
Men under samma tid har också vapenexporten till icke-demokratier ökat markant, berättar Svenska Freds. Mer än en tredjedel av den svenska krigsmaterielexporten går till icke-demokratier som Saudiarabien, Pakistan, Brunei, Förenade arabemiraten. Thailand är en fortsatt stor köpare, ett land som vi mest förknippar med sandstränder och sexturism, men som är politiskt destabiliserat sedan ett flertal år.
Vapenexporten tog fart redan på Göran Perssons tid. Han slog gärna ett slag för JAS-planen vart han än reste i världen, inte minst under den så kallade Sydafrikasatsningen 1999, som ledde till att ett fattigt land med stora sociala problem (inte minst en skenande AIDS-epidemi) och en närmast obefintlig internationell hotbild förmåddes investera i ett flertal JAS-plan.
Ända sedan vi först började ägna oss åt denna smutsiga militarisering av vår omvärld har det skett under parollen att vi bara säljer till snälla stater. Ett regeringsparti som KD fortsätter att sprida lögnen att vi bara exporterar till demokratier. Vi säljer idag mer vapen än någonsin. Kanske går KD helt enkelt i linje med ungdomsförbundet KDU, som nyligen på rikskonferensen Folk och Försvar tillkännagav att ”pacifism skrämmer mer än alla kärnvapenstater tillsammans”.
Världen blir på intet sätt en bättre plats för att vi fortsätter att rusta våra medmänniskor. Och ”demokratikriterium” är ett vackert ord för ett fikonlöv.
Mattias Irving
En statsminister utan ansvar
Statsminister Fredrik Reinfeldt avslöjar sin oförmåga att ta ansvar för klimatet när han, i en av de viktigaste partiledardebatterna under valåret, förvandlar ödesfrågan om ett varmare och mer instabilt klimat till en sandlådefråga. ”Det var inte jag som började det var han”, var den barnsliga innebörden i statsministerns svar på Åsa Romsons fråga om Vattenfalls planerade satsning på nya kolkraftverk i Tyskland. Det är sakligt rätt att det var i början av 2000 talet som Vattenfall stora köp av tyska kolkraftanläggningar påbörjades. Vid denna tid satt det mycket riktigt en socialdemokratisk regering vid makten. Men sedan har det gått åtta år och nya felaktiga miljardsatsningar har gjorts både i Tyskland, Polen och Holland. Gigantiska satsningar i långsiktigt ohållbar energiförsörjning med enorma förluster.
I somras tvingades Vattenfalls ledning göra kolossala nedskrivningar av värdet på bolagets tillgångar. Nedskrivningarna som gjordes i samband med halvårsbokslutet 2013 var på 29,7 miljarder kronor. I huvudsak på stenkol- och gaskraftverk i Nederländerna och Tyskland. Medan statsministern står i talarstolen och vägrar ta ansvar för åtta års satsningar på de värsta koldioxidbovarna i Europa, fortsätter miljardrullningen i Vattenfall. Onsdagen efter partiledardebatten meddelade Vattenfall att man sålt hela sitt innehav av aktierna i polska Enea för 2,2 miljarder kronor. Bolaget köptes 2008 för 4,6 miljarder kronor. En förlust på 2,4 miljarder kronor. Det var inte han som började, men det var Reinfeldts regering som fortsatte. I klimatfrågan är det inte frågan om vems fel det var utan vem som nu kan hitta ett samarbete över alla gränser och ta ansvar för vår gemensamma framtid. Det hade varit mer klädsamt med en pudel, eller syndabekännelse som vi säger i kyrkan, än denna sandlådereplik.
Det är också innehållet i de frågor som Anders Wejryd, ärkebiskop, Jonas Abrahamsson, koncernchef i EON, Stefan Einhorn, professor, Kristina Persson, Global utmaning, Mats Svegfors, publicist och Anders Wijkman, Romklubben ställer till de svenska partiledarna, med Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén i spetsen.
Det är frågor som rör vårt gemensamma ansvar för den höga arbetslösheten, växande klyftor, stora bildnings- och kunskapsbehov, ett varmare och mer instabilt klimat, andra stora miljöhot och konsekvenserna för välfärden när befolkningen blir äldre. Många av de problem som de pekar på kräver samarbete över alla möjliga gränser konstaterar brevskrivarna. Men de kan också slå fast att Sverige utan vidare kan mobilisera de betydande offentliga och privata resurser som krävs.
Till våren i god tid inför Europavalet kommer frågeställarna att samla svaren och värdera dem utifrån ett globalt, europeiskt och svenskt hållbarhetsperspektiv. Det är ett lovvärt försök att få valdebatten att höja sig över sandlådekanten och man kan hoppas att partiledarna tar utmaningen.
Undermålig kyrkokritik i SvD
SvD:s Maria Ludvigsson har ingen förståelse för att kyrkan själv skulle besluta i vilka frågor den uttalar sig och själv definiera vad det är att vara kyrka. Framförallt ska kyrkan inte ha någon mening om det som inte uttryckligen står skrivet i evangelierna eller epistlarna, tycker hon. Att uttala sig om miljöpolitiska mål i EU är knappast uttryck för mission, anser Maria Ludvigsson, eftersom man inte exakt, via Bibelns texter, kan komma fram till åsikter om utsläppshandel.
Hennes irritation över kyrkans politiska engagemang har denna gång väckts av att kyrkan tillsammans med företrädare för näringsliv, fack och miljöorganisationer påtalar fiaskot för utsläppshandeln. De kräver av regeringen att lämna tydliga besked om att Sverige vill ha 3 parallella och bindande mål 1) för minskade utsläpp 2) för ökad andel förnybar energi och 3) för ökad energieffektivisering. De varnar också för att möjligheten att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader försvåras om vi inte får bindande mål.
I en tidigare artikel tyckte hon att det behövdes mera Gud i kyrkan, vilket betydde att kyrkan istället för kyrkoval och politiska frågor skulle svara på vad kyrkan tycker om synden och förlåtelsen eller livet efter döden. I samma artikel åberopar hon sociologen Jürgen Habermas. Det är synd att hon inte tar honom på större allvar eftersom han påpekar att en av förutsättningarna för en meningsfull dialog mellan sekulära och troende är just att de troende själva får definiera sin tro. Han hävdar också att det offentliga medvetandet i det postsekulära samhället reflexivt förändrar såväl religiösa som världsliga mentaliteter. Båda behöver bli medvetna om begränsningen i sina världsbilder och därför ömsesidigt respektera varandras kognitiva förutsättningar.
Nu kanske hennes artiklar om Gud och bibeltexter inte var en önskan att delta i någon komplementär läroprocess. Kanske det helt enkelt bara var en åthutning från en gammal kulturkonservativ position med innebörden ”plats i korgen” åt en kyrka som oroar med sitt engagemang. I så fall måste jag nog påpeka att det är för sent. Ärkebiskopsvalet har klargjort att en majoritet i kyrkan har lämnat korgen och vill ha en ärkebiskop som kan leda ett arbete som både tar hand om det personliga sökandet efter tillit och det vågsamma språnget att delta i och våga ta ansvar för det samhälle vi är en del av.
Nu är det fortfarande lite genant att i en av landets stora kulturbärande tidningar läsa en text som ifrågasätter kyrkans rätt att tillämpa en hermeneutisk tolkning av bibeltexter.Det är också en absurd tanke att Kyrkan inte skulle ha andra källor än bibeln att tillgå när det gäller klimatförändringar. Maria Ludvigssons fråga om var det står något i Epistelbreven om fossila bränslen avslöjar en bokstavstro som inte ens de gamla kyrkofäderna på 200-talet ansåg möjlig. För Svenska Kyrkans del har frågan bearbetats i omgångar sedan 1800-talet när den historiska textkritiken väckte frågor om bibelns karaktär. Den som vill följa hur debatten om den historiekritiska bibelläsningen sett ut under 1900-talet kan läsa Religionsvetenskapliga sällskapets “Sällskapet. Tro och vetande i 1900-talets Sverige”.
”Män är djur”
Idag skriver tidningen Metro om en brutal våldtäkt som friats i tingsrätten. Tingsrätten fastställer att det ”rent objektivt är bevisat” att mannen våldtog kvinnan, men friar eftersom de båda inblandade inte förstod situationen likadant.
Kvinnan skrek tills halsen svullnade upp och hon inte kunde skrika mer. Hennes ”nej” tolkade mannen som ett ”spel” (men frågade aldrig om så var fallet). Hon påfanns av en cyklist kort efter att hon lyckats fly lägenheten, och polis tillkallades. Metro återger deras beskrivning av kvinnans tillstånd, hejdlöst gråtande och uppgiven.
Män är djur. Så skrev Valerie Solanas i sin bok SCUM-manifestet. Hon hade också blivit våldtagen. Hon togs inte heller på allvar av det samhälle som skulle finnas där för att tillvarata hennes rättigheter. Det är en fras som väckt förgrämelse. Män som bekymrat lagt pannan i djupa veck och sagt, ”det där är ju en form av rasism”. I så fall är det en rasism som vi alla bidrar till.
Tanken att män förvandlas till djur när det kommer till sex är knappast ett feministiskt idéarv. Det är patriarkatets bild av mannen: En snygg kostym på en urtidsbest. Den feministiska berättelsen säger att män är människor. Och därför måste vi konfronteras med den verklighet vi lever i, den som påstår att män är djur, och således inte kan förväntas lyssna in, ta ansvar, tänka efter.
Män är djur. Och så länge som vi fortsätter att låta oss beskrivas som djur av tingsrätt, medier och kultur kommer kvinnor att fortsätta betala priset för vår tystnad. Det är dags för en samtyckeslagstiftning, som kriminaliserar sex utan uttryckligt samtycke. Det vore en stark signal, och startskottet på en nödvändig och senkommen diskussion om manlighet och våld.
Mattias Irving
Handlingskraftiga ministrar slår sönder förskoleklasserna.
Svensk skola är illa ute om 4 ministrar, som hukar sig för att komma i nivå med förskolebarnen, är svaret på PISA undersökningens resultat. Nivån på reformarbetet måste höja sig över skolbänksnivån och tas på ett djupare allvar. Det duger inte med en föreställning av skrattande ministrar som väller in i en förskoleklass lugna miljö och lanserar nya outredda reformer. Det handlar faktiskt om hela generationer av svenska barn och deras möjligheter att tillgodogöra sig utbildning och ”bildning”.
Var finns de parlamentariska utredningar som tidigare förberedde reformer med bred politisk förankring och med den senaste forskningen representerad vid utredarnas bord? Istället för parlamentariska utredningar har vi fått ett PR konsulternas reformarbete. Bara några veckor efter att PISA undersökningen exploderade i massmedia, och avslöjade de senaste årens misslyckade reformarbete, hastar konsulterna fram en ny låtsasreform.
I bästa fall blir denna reform med nya kunskapskrav och förändrade behörighetskrav på lärarna ett tomt slag i luften och i värsta fall slår den sönder arbetsron i den påbörjade infrastruktur och erfarenhetsuppbyggnad som pågår i förskoleklasserna. Barnen ska utsättas för en ”ambitionshöjning av hur mycket barn ska kunna lära sig” enligt statsministerns kommentar. Hans kommentar är skrämmande och avslöjande okänslig. Den passar inte in i en miljö där redan ambitiösa lärare gör allt för att hjälpa barnen i den egna lärprocessen med en individualiserad återkoppling som stimulansfaktor.
Sven Persson, pedagogikprofessor i Malmö, konstaterar att forskningen inte ger särskilt mycket stöd åt förslaget. Både internationell och svensk forskning talar för en senarelagd skolstart. Barn som tidigt får formell undervisning lär sig att vara tysta lyssna och vara passiva och det gynnar inte det fortsatta lärandet i skolan. De behöver uppmuntras att vara undersökande, nyfikna och aktivt engagerade. Detta har betydelse för det fortsatta lärandet, konstaterar Sven Persson. Han tillägger att den svenska skolan ju också brottas med stora problem när det gäller likvärdighet och dessa problem finns ju också i allra högsta grad för de yngsta barnen i skolan.
Morden i Knutby
Det är nu tio år sedan en frikyrkopastor i Knutby förmådde en av sina älskarinnor att mörda med hjälp av bibelcitat och anonyma sms som uttryck för guds vilja. Vid tiden för rättegången utreddes Helge Fossmo och han bedömdes ha narcissistiska, psykopatiska och tvångsmässiga personlighetsdrag. Han knöt Sara Svensson allt hårdare till sig och utnyttjade hennes förälskelse till ett symbiotiskt förhållande där hon fick betyda allt. I religiösa termer utkämpade hon en strid mot djävulen genom samlag med pastorn.
Vi känner sedan till hur allt utvecklades till en av kriminalhistoriens mest uppseendeväckande händelser med osannolika detaljer och ett uppslitande tragiskt slut. Men är hela denna historia slut sedan domsluten har fallit och de direkt inblandade har avtjänat sina straff? Eller återstår det ett ansvar att reda ut frågor om hur allt detta kunde bli möjligt? Det är inte svårt att se de frågetecken som finns runt församlingen i Knutby. Det är heller inget nytt att auktoritära drag med övergrepp mot enskilda medlemmar kan utvecklas i en isolerad sekt
Men är ansvaret för händelserna i Knutby uttömda sedan vi konstaterat att huvudpersonen hade psykotiska drag och att församlingen hade utvecklat sekteristiska relationsmönster? Vilket ansvar har de etablerade kyrkorna för katastrofen i Knutby? Löper karismatiska rörelser inom och utanför kyrkorna större risk att utveckla sektbeteende? Hur självkritiska vågar vi vara? Var går gränsen mot bön som utvecklas till magi och har exorcism någon plats i en kristen församling? Det är en inte ovanlig illusion att tron skulle vara sannare eller radikalare i förening med ett svagt förnuft och att tungotal bättre skulle uttrycka Guds vilja än förnuftigt språk. Tvärtom riskerar tron, i dessa sammanhang, att vittra ner till myt och vidskepelse. Kan vi istället tala om de bibliska texternas karaktär av historiska dokument på ett sätt som inte omyndigförklarar läsarens förnuft?
Tiden rymmer många myter med rasistiska och fascistiska inslag och inte alla framgångsrika rörelser och projekt med kristen namnskylt är förenliga med traditionell kristen tro. Det är den kristna kyrkans uppgift att värna om förnuftet och självkritiskt granska sin teologi. Den ständigt omprövande tron är bättre skyddad mot sekteristiska föreställningar än den som förnekar trons ständigt nya villkor i en föränderlig värld.
Nu är jag stolt svensk igen
Vi är många, vi är starka! Krossa fascismen nu!
Ropen skallade i tre hektiska timmar. Där på idrottsplatsen dansade folket bort decemberkylan, ropade hem hoppet igen och skrek efter solidariteten tillbaka.
Värdeordens tid verkar ha kommit. Nu fylls språket med de innebörder som debatten så länge har varit berövad: Nu talar vi politiskt om kärlek och hat! Vi pratar åter om våld och om solidaritet. Det är samhällets mest grundläggande beståndsdelar som nu lyfts upp i ljuset och diskuteras.
Vi är många. Och därför är vi också starka. Som Nathan Hamelberg sade på Kärrtorps Idrottsplats: När vår enskilda maktlöshet blir ett kollektiv, när vi organiserar oss, då förvandlas maktlösheten till makt. Demonstrationerna har sprakat som fyrverkerier över Sverige den gångna veckan. De har alla varit påfallande välbesökta, och föredömligt lugna. Talet om “våldsbejakande extremism” får stryka på foten inför den omisskännliga folkligheten som präglat dessa manifestationer.
Några gånger under dagen kunde man ändå undra hur manifestationens borgare kände sig. Arrangörerna duckade inte utan lät orden flöda med indignationens glöd, liksom de många artisterna som sjöng in ett nytt och varmare Sverige. De gisslade främlingskapet och segregationen, otryggheten och utförsäljningarna, polisens agerande och marknadens kortsiktiga vinstintressen. Och allting hängde ihop.
Det går inte att “bara” vara antifascist. Att stå upp för människovärdet är att stå upp också mot misogyni, funkofobi, islamofobi, antisemitism, afrofobi, antiziganism, homofobi – men också mot kärlekslösheten i ett system där somliga ska överordnas andra. Att vara antifascist är att motsätta sig varje över- och underordning. Det är en insikt som lär skära som en kniv genom valrörelsen 2014.
Detta är Sverige 2013. Inom en vecka efter att 30 högerterrorister attackerat en fredlig demonstration har vi tillsammans skrivit historia. Tusentals och åter tusentals människor har engagerat sig, från norr till söder. Fredens budskap och julens anda har aldrig varit så levande, och det är så att jag blir stolt över att vara svensk igen. Nu går vi snart in i 2014 med energi, fred i våra hjärtan och erfarenheter att förvalta i ord och handling. 2014 ska bli året då “antirasism” blir ett kodord för “kärlek”.
Mattias Irving
Patriarkatet sitter i väggarna i kyrkan
Björn Helgesson, präst i Örebro, skriver idag i Kyrkans tidning om kyrkoherdarnas höga löner i de nya storpastoraten. Helgesson skriver med aggressivitet och vrede. En vrede som tidningen kallar för helig vrede. Och det kan man verkligen säga att det är. Det är hot om förtappelse och hot om att gå vidare till både tv och andra tidningar i hela landet om inte bättring sker, dvs. att man sänker sina löner kraftigt.
Helgesson menar att hans skarpa kritik kan tystas ned och enbart förbigås. Men i det här fallet tror jag inte på någon tyst debatt. En och annan artikel i ämnet kan nog komma till. Detta väcker människors känslor av många olika anledningar. Kyrkans tidning kanske till och med ser framför sig flera upprörda artiklar att publicera i ämnet.
Men det som skrämmer mig är det faktum att kvinnor får lägre lön än män i Svenska kyrkan för samma befattning och arbete inte tycks uppröra någon till helig vrede. Här är det ingen som hotar med att gå till Uppdrag granskning och till tidningar i hela landet. I denna fråga är det ingen som skriver att man personligen verkligen skäms för att det förhåller sig på ett så felaktigt sätt. Debatten om kvinnors löner förbigås med i stort sett tystnad. Några enstaka skriver om det men det vållar inte något ramaskri att män och kvinnor värderas olika inom Svenska kyrkan.
Vi har strax en kvinna på den högsta befattningen i Svenska kyrkan. Härvidlag går Svenska kyrkan före. Någon kvinna på statsministerposten är inte sikte. Här ligger Sverige efter sina nordiska grannländer. Svenska kyrkan kan vara stolt. Men det är fortfarande skamligt att kvinnor betalas lägre. Den frågan och andra som gäller ett inkluderande av kvinnor får inte skymmas nu av att Antje Jackelén blir ärkebiskop. Det är inte ens säkert att nya ärkebiskopen kommer att introducera eller inspirera till någon feministisk tankevåg eller rörelse inom Svenska kyrkan. Hon har naturligtvis all rätt att driva de frågor som är mest angelägna för henne.
Det går ändå att konstatera att normaliseringen av kvinnors underordning fortgår. Några får kämpa mot detta. Skrika så högt det bara går, upplevas som allmänt jobbiga och vara beredda på att bli förbigångna. Patriarkatet sitter i väggarna på många sätt inom Svenska kyrkan.
Men om det nu kommer igång en debatt kring höga löner inom Svenska kyrkan är förhoppningen den att de lägre löner som tilldelas kvinnor också diskuteras. Men jag befarar, tyvärr, att det blir som vanligt. Tystnad.
Helena Myrstener
Kommer Eva Brunne till Kärrtorp?
Nu går budet om en ny manifestation i Kärrtorp. Förra helgen attackerade en grupp nazister som tillhörde Svenska Motståndsrörelsen en fredlig protest mot nazistiskt klotter i förorten. Barnfamiljer, kärrtorpsboende och många unga hade samlats till en demonstration i centrum. De angreps då av ett 30-tal våldsverkare som hade beväpnat sig med knallskott, bengaliska eldar och flaskor som de slängde mot dem som demonstrerade.
Polisens närvaro vid demonstrationen var på grund av missar i planeringen otillräcklig. Hela demonstrationen hamnade i en mycket farlig situation.
Det är viktigt att låta dessa grupper av våldsverkare veta att Sverige inte kommer att tolerera att nazistiska grupper skaffar sig makt över gatorna. Nu till helgen kommer en ny manifestation att hållas i Kärrtorp. Redan har tio tusen människor annonserat sin närvaro och Vänsterns partiledare Jonas Sjöstedt, Socialdemokraternas partiledare Stefan Lövdén och Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd har annonserat sin närvaro. Många representanter för den antirasistiska rörelsen och deltagare som vill manifestera mot nazism, fascism och främlingsfientlighet kommer att finnas där.
Det är viktigt att kyrkan synliggör sitt engagemang genom närvaro i denna manifestation som ser ut att bli den största på mycket länge. Ett tillfälle också för ärkebiskop Anders Wejryd och biskop Eva Brunne att manifestera för människovärdet – mot rasism och nazism.