Nya uteslutningar kommer förmodligen i SD efter att identiteten på SD-politikerna nu avslöjats på Avpixlat, Fria tider och Exponerat. Det är en lättnad att näthatare avslöjas och konfronteras i media. Äntligen stoppas anonymiteten på de som står bakom grov rasism på olika sajter.

Men om lättnad är det första som kommer för en så är det andra att rasismen växer och frodas bland partiets gräsrötter och bland de folkvalda inom partiet. De uttalanden som nu citeras i media och som vi också fått namnen bakom på, är några av de grövsta uttalandena som lyfts upp i det offentliga rummet mot en redan utsatt grupp. ”Hoppas att de svälter sig till döds” är ett exempel som handlar om ensamkommande asylsökande flyktingbarn som hungerstrejkar. Ett annat är en person som förespråkar väpnat våld mot invandrare.

Kan vi egentligen ta till oss det hat och den rädsla mot det främmande och mot det mångkulturella samhället som nu ännu en gång kommit i dagen? Risken är att vi har så svårt att ta in ett sådant hat och sådana rädslor att vi vänder det ryggen och hoppas att det ska gå över. Men det gör ju inte det. SD ökar i opinionsmätningarna trots de återkommande skandalerna och kriserna.

Tankarna går också till Svenska kyrkan. Kan kyrkan ta in det som sker i samhället? Eller räds kyrkan det och vänder sig ännu mera inåt? Har den mysiga tillvaron i kyrkorna kring tända ljus och kyrkkaffe blivit en slags snuttefilt för en värld som är svår att ta in? Men frågan är om tron någonsin kan vara en fridlyst zon frånvänd det som händer i samhället.

Den stora frågan nu är hur länge Jimmie Åkesson kan hävda nolltoleransen inom partiet mot rasistiska uttalanden. Kritiken växer inom partiet och många vill släppa fältet fritt. Det är uppenbart att vi måste prata mer om hatets mekanismer. Dessa mekanismer som finns hos oss alla på olika sätt. Som i grunden handlar om rädsla, okunskap, och fördomar som vi bygger upp för att skydda vårt eget.

Om en kort tid kommer kyrkorna att vara välfyllda. I julens tid står flyktingbarnet i centrum. Den utsatta familjen och det hotade livet. Snart kommer prästerna att vara upptagna med sina predikoförberedelser. Om vårt land och vår situation här då binds samman med flyktingbarnet och allt det som då hotade livet då, kan julen komma att få betyda något även för kvinnorna på våra trottoarer med sina slitna pappersmuggar, de ensamkommande flyktingbarnen, för våra egna rädslor och fördomar.

Helena Myrstener