En ledarblogg från förra veckan har blivit något av en snackis i sociala medier under dagen. Blogginlägget beskriver en ond cirkel som den konservativa kristna debattören Marcus Birro har fastnat i.

Den onda cirkeln fortsätter att snurra

En ledarblogg från förra veckan har blivit något av en snackis i sociala medier under dagen. Blogginlägget beskriver en ond cirkel som den konservativa kristna debattören Marcus Birro har fastnat i. Med ett urverks precision publicerade han nämligen ett inlägg på den konservativa tidningen Världen Idag, där han utgjuter sig över det näthat han får utstå.

Näthat är ett mycket svårförklarat fenomen. Det är decentraliserat, ofta anonymt, med ett språkbruk som skarpt skiljer sig från det vi är vana att höra IRL. Många skräms av företeelsen. Andra lär sig leva med den. Kvinnor drabbas i regel värst, vilket har visat sig i flera nya undersökningar, och inte minst i Uppdrag Gransknings reportage om hatet på nätet.

Eftersom det är så amorft, fientligt och osynligt exotiseras hatet i debatten. Istället för att resonera kring och förstå det, så ropas det efter enkla lösningar. Den vanligaste av dessa är ett kategoriskt avståndstagande från allt hat. Gott så. Hat är aldrig rätt. Men varför stanna där?

Under rubriken ”Därför hatar vi Birro” skrev jag en text som gav min syn på hatets mekanismer i fallet Birro, en högljudd och konfliktsökande debattör som genom åren bland annat sagt att han ”kräks” på dem som försvarar transpersoner. Jag beskrev varför så många tappar hoppet om dialog med en människa som över så lång tid vägrat att ta hänsyn till andras självklara rättigheter och värde. Det tär ju på självkänslan att vara den som ständigt ska ta ansvar för det goda samtalet, medan den man debatterar mot har en privilegierad plattform på en stor tidning, och fortsätter att i allmänna ordalag kränka och hoppa på.

Blir hatet bättre för att det inte riktar sig till någon enskild? För att det inte är över någon namngiven transperson som Birro en gång ville avlossa sina spya? En spark neråt är det i vilket fall.

Nu har Birro sparkat bakut över min text. Eller rättare bestämt inte mot texten själv, utan mot rubriken, ”Därför hatar vi Birro”. Själva texten, sakfrågan, hans personliga del i den onda cirkel han ingår i, hans fria val att sluta kränka feminister med lögner, och HBTQ-personer med målande utfall, den frångår han. Det personliga ansvaret är inte intressant för honom. Han skriver återigen på sin blogg, nu om ”kristna som hatar”, som gör ”ilskna utfall”. Alltså jag.

En liten detalj: När Birro skrev sitt inlägg om den där rubriken, då fanns inte rubriken kvar. Den var ändrad. Jag förklarade till och med för honom på Twitter varför den var ändrad. Mindre intressant att återge, tycker Birro. Inte lika mycket offer-credd med rubriken ”Birro är fast i en ond cirkel”. Den rubriken ålägger ju honom att bryta det destruktiva mönstret.

Ibland blir man förstås ett offer för omständigheterna. Ingen kan lasta en för att man är född med en viss sexuell läggning i en samtid som föraktar och ser ner på den. Men också när man är ett offer så är man ansvarig för sitt beteende. Det vet alla som är inbegripna i arbetet för att värna minoriteter. Det vet jag själv. Som funktionsnedsatt har jag fått ett stort ansvar för hur jag hanterar en situation jag inte själv har valt. Ibland måste man snubbla, men det är i grund och botten attityden som räknas. Riktningen. Det spelar roll hur man bemöter andra och vad man säger. Man är aldrig ansvarsbefriad, inte ens när livet är orättvist.

Att friskriva sig helt från ansvar är att inta ett barns position. Att bli vuxen är å andra sidan en fråga om att kunna se flera perspektiv samtidigt. Man kan ju framkalla näthat (exempelvis genom en hårt vinklad rubrik), och även kanske i viss mån undvika det (exempelvis genom att ta diskussionen om rubriken, vilket har gjorts med besked i både kommentarsfält och i sociala medier) utan att för den sakens skull behöva göra avkall på sitt ärende.

Var den gamla rubriken felsatt? Ja, av flera skäl. Den kunde förstås som ett försvar av hat mot en enskild person, och att Dagens Seglora som tidning skulle hata en enskild debattör. Den utnyttjades på det sättet av människor som inte heller ville diskutera textens innehåll. Därför skymde rubriken textens ärende, nämligen att påpeka det djupt ohederliga i Birros beteende och allas vårt ansvar att inte mystifiera hatet, utan våga förstå dess mekanismer bortom ett tillrättalagt ta-avstånd-tänkande eller en konservatism som skoningslöst slår ner på en svordom men glatt låter påhopp mot utsatta samhällsgrupper passera.

Utifrån den attityd som Birro uppvisat kan jag bara förvänta mig att han kommer vinkla även denna text. Kanske ett nytt blogginlägg om att ”påhoppen fortsätter”, att han ”omyndigförklaras” och att vi ägnar oss åt ”blaming the victim”. Sådana triviala berättelser är ju lätta att sprida via sociala medier, där han med sina 50 000 följare knappast kan kallas maktlös. Eller så förbigår han det med tystnad. Åtminstone fram till nästa krönika, och den onda cirkeln fortsätter att snurra.

Mattias Irving

4 kommentarer på “Den onda cirkeln fortsätter att snurra

  1. Per Arvidsson skriver:

    Hej,

    Jag vill inte vara anonym och inte heller näthatare, så jag skriver under med namn och ska försöka formulera mig kärnfullt och respektfullt på samma gång.

    Seglora Smedja har så länge jag kan minnas hållit sig till ett starkt antiintellektuellt präglat spår. Det tar sig uttryck genom onödigt tillkrånglat språk, en konstlad approach som gissningsvis tjänar författarnas syfte att distansera sig från oönskade, i deras mening oreflekterade element i den svenska kristenheten. Det avslöjas även i det självgoda och präktiga sätt med vilket Smedjans skribenter möter åsiktsmotståndare i kommentarfält och på andra publikationsplatser, där approachen varierar mellan överlägsen klapp på huvudet och direkta dumförklaringar, med enstaka påståenden om vilsegånget trosliv som krydda däremellan.

    Det yttrar sig – farligare – också genom diverse skribenters återkommande seanser av smutskastning av medkristna. Det senaste exemplet är såklart blogginlägget om varför ”vi” hatar Birro, där en gravt missvisande bild målas upp. ”Vi” är de toleranta, ”vi” som försvarar fri abort, homosexuella, och kvinnor, ”vi” står för allt som är gott i samhället och således är vi den enda kraft som kan begränsa den omåttliga skada som Birro annars säkert kommer tillfoga det svenska samhället. Detta låter raljant men det är i sin kärna hämtat från föregående blogginlägg. Irving skriver om Birro som vore han en aningslös satanstjänare; han målar upp någon slags bisarr dikotomi: antingen är du med oss (och hatar Birro), eller så hatar du kvinnor, homosexuella med flera, och arbetar aktivt för att kränka oss och förgifta vår självkänsla. I en text som säger sig efterlysa kontextuell förståelse, citeras Birro fullständigt lösryckt så att han framställs som en person med ett särskilt starkt hat mot transpersoner. Det är djupt ohederligt och går emot spelreglerna för ett samtal bildade människor emellan. Det är förvisso inga nyheter att Smedjan beter sig på detta sätt ( samt <a href="http://www.fjellandermedia.se/seglora.pdf&quot; title="här"), sida 11-13), men det är ändå anmärkningsvärt att en sammanslutning som kallar sig kristen nu ställer sig bakom uttalat hatiska budskap. (NB: Irving använder konsekvent uttrycket "vi" för att understryka sitt deltagande i den grå massa som sägs hata Birro) Man utför alltså själv den brutala misshandel av "det goda samtalet" och dess grund som man anklagar Birro för. Konsekvensen? Politiserade kristna drar sig allt tätare tillsammans, nära intill den stackars hatade, kränkta Smedjan under vilkens vingar de kan få ro. Bibeltrogna kristna förstärks i sina uppfattningar att Smedjan, självpåtagna epitet till trots, verkar för splittring, hat och desorientering inom den kyrka de säger sig vilja kärleksfullt värna. Alla de stackars själar som står utanför ser hur kristenheten slits inifrån av en konflikt som verkar stå mellan å ena sidan de som skriver från hjärtat, ett hjärta fyllt av kärlek till Kristus och medlidande för de medlidande, och å andra sidan de som hatar de förra för att de står för det kristna i alla tider stått för.

    Matt 5:9-11:
    "Saliga de som håller fred,
    de skall kallas Guds söner.
    Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull,
    dem tillhör himmelriket.
    Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull."

    Min bön är att ni skall börja söka Gud och Hans rättfärdighet innan ni sätter er till doms över andra människor. Ni vållar människor större skada än ni någonsin kan förstå och ni kommer att ställas till svars för det. Med makt kommer ansvar. Gud nåde er om ni inte förstår det.

    I Kristus,

    Per Arvidsson

  2. Anna, Dorota och Jolanta skriver:

    Denne Irvings fräckhet är närmast imponerande… ”tappar hoppet om dialog med en människa som över så lång tid vägrat att ta hänsyn till andras självklara rättigheter och värde” lyder hans beskrivning av…. Birro! Pennan förs alltså av en skribent som konsekvent hånat och jagat de som av etiska, moraliska och empatiska skäl försvarar det ofödda barnets rätt till liv!

  3. Mattias Irving skriver:

    Hej Per,

    du anar inte hur välkomna välformulerade och namnsatta inlägg är. Tänk om fler gjorde som du på nätet. Vilket mycket bättre debattklimat vi skulle få.

    Så till kritiken då. Där är du inte nådig. Jag tycker mig höra att du bekymras över en självgodhet/präktighet och någon form av fullkomlighet i de egna åsikterna. Jag kan bara gissa att mycket av den kritiken riktar sig till mina svar i föreliggande tråd. Jag kommer välja att bemöta din kritik så, fastän du håller den mer allmän i språkbruket.

    Till att börja med vill jag ge dig rätt på en viktig punkt: Nämligen att det finns en önskan att distansera mig från i min mening oreflekterade element i kristenheten. Men då vill jag göra ett litet tillägg. Min egen tro är nämligen inkluderande. Jag tror inte att någon har rätten att berätta för en annan om den tror på ”rätt” sätt eller inte. Jag tror att den som tror har rätten att kalla sig troende. Där skiljer jag mig från många som jag skulle kalla ”oreflekterade” element. Därmed inte sagt att konservativa kristna överlag skulle vara oreflekterade. Men i min syn på tron kan jag inte landa i någon annan rimlig slutsats än att en stringent definition på tro alltid medför stora följdproblem. Om vi ringar in en viss tro idag som äkta, vad händer när det visar sig att den växte fram i sin nuvarande form på 1800-talet? Var inte alla generationerna dessförinnan troende ”på riktigt”? Det finns många dylika frågor att ställa sig. Här försöker jag bara utteckna ett lite mer gediget svar på din ampra text.

    Följden av en sådan hållning blir ofrånkomligen att man måste säga ifrån när vissa försöker att utesluta vissa troende ur gemenskapen, utifrån regler som de själva ställt upp, i just sin position, i just sin tidpunkt på en lång historisk axel. När Marcus Birro försöker anklaga den tillträdande ärkebiskopen för att inte ens vara kristen, då klingar det av just detta ”oreflekterade” som du omnämner. Var är ödmjukheten i ett sådant fördömande?

    Jag tror mig förstå att du håller denna vilja att öppna kristendomen emot oss, att du menar att vi ”smutskastar” andra kristna när vi ifrågasätter en exklusiv kristendomssyn, som stänger ute andra istället för att bjuda in dem. Nu får jag lov att nyttja min egen terminologi här. Om exklusiv och inklusiv. Jag inser att det finns andra ord att sätta på denna polära spänning. Kanske hade ett ord som ”innerlig” verkat mer tilltalande än ”exklusiv”? Men då tycker jag nog ändå att frågan behöver ställas, varför vissa ska hållas utanför. Till och med en biskop.

    En passage i din kommentar bekymrar mig något. Det är när du säger att du uppfattar att vi dikotomiserar debatten i onda och goda, enkelt uttryckt. Jag får nämligen höra dylika kommentarer emellanåt. Du är inte den första. Och det bekymrar mig, eftersom vi här verkar närma oss frågan med två helt separata förståelser för ämnet som avhandlas. Och sådana brukar vara mycket svåra att överbrygga. Därmed hjälper det inte heller att jag bara fortsätter att hålla fast vid min bild och övertala dig om att jag har rätt. Har vi olika förförståelse för ämnet självt, är sådana debatterande gester poänglösa.

    Istället kanske jag kan försöka att beskriva min bild i mer fredliga ordalag, och se om det kan öppna för ett vidare fortsatt samtal?

    Jag hatar ju ingen. Jag hyser inga antipatier mot någon människa. Men jag indigneras över orättvisor, nonchalans och aningslöshet. De gör ont i mig. Jag har läst Birro en lång tid och bekymrats över vad jag uppfattar som ett tilltagande människoförakt. Och ser man ett sådant hos en medmänniska som kallar sig kristen, hur kan man då tiga still? Jag tar bara upp ett exempel i texten, för det skulle förvandlas till en anklagelseakt om jag började strössla med dem. Och det var inte min avsikt.

    I mig väcks frågan, går det alls att säga ifrån utan att anklagas för att just dela upp människor i bra och dåliga? Svaret måste nog ärligen bli, troligtvis inte. Det går alltid att tolka indignation som någon form av självrättfärdighet, moralism, blindhet inför hela den människa vars beteende man indigneras över. Ibland stämmer detta säkert också. Ingen är ju perfekt.

    Men ärligt talat: Löper vi inte risken att fastna i en tolkningskarusell här? Jag tolkar Birro, du tolkar mig, jag tolkar dig. Ad nauseam. Vore det kanske rimligare om vi började med att komma överens om riktlinjer för samtalet? Vad för slags människosyn vi ska bottna i? Min människosyn ligger ju fast: Alla som är särskilt utsatta har också särskild rätt att respekteras, hjälpas ur utsattheten. Det vi gör mot våra ”minsta” gör vi också mot Gud.

    Just därför hör jag Birro smäda Gud själv när han säger exempelvis att han kräks på dem som försvarar transpersoner. Det är ett verkligt citat, länk finns ovan. Därför hör jag honom ställa sig i vägen för Guds rike när han säger att HBTQ-rörelsen har kommit till vägs ände och borde sluta vara så aggressiv (trots att all statistik pekar på att vi har långt kvar). Jag ser inte var kärleken till nästan finns i det perspektivet. Jag hör bara en människa som inte ”håller fred”. Därför indigneras jag. Och därför skriver du nu att jag inte ”håller fred”. Och jag frågar mig, vart ska ett sådant samtal leda? Var bottnar vi? Hur möts vi?

    Ja, det blev en lång text. Men jag kände att din kommentar förtjänade ett gediget bemötande. Med hopp om god fortsatt debatt.

  4. Daniel skriver:

    Tack för en förtydligande text där du inte backar från den befogade kritiken mot Birro men tar avstånd från den allt för vassa formuleringen. Det är vad inkluderande kristen tro handlar om. Kritik och motstånd men aldrig hat.