Vi behöver ingen ny ”nationalhäxa”

Hon är död. Hon var psykoanalytiker. I dag pekas hon ut som kvinnan som skapade seriemördaren Thomas Quick. Hennes namn är Margit Norell. Hon sägs vara den som genom sina terapeuter på Säter fick Thomas Quick att börja ljuga om ett stort antal mord. Mord som han också senare fälldes för.

Historien om Sture Bergwall har nu kommit att handla om denna kvinna. I journalisten Dan Josefssons dokumentär ”Kvinnan bakom Thomas Quick” är inte längre Sture Bergwall i centrum utan Margit Norell. Hon sägs vara den som fick rättsväsendet att fullständigt dras med i hennes psykologiska teorier kring bortträngda minnen. Hon beskrivs närmast som en sektledare, med sina lärjungar både på Säter och i polisutredningen.

I dokumentären får vi gång på gång se samma bild på Margit Norell. En åldrad kvinna i klänning som sitter beredd att ta emot nästa patient. Samtidigt beskriver Josefsson henne som manipulativ och kvacksalvare. En kvinna som nu är skyldig till Bergwalls alla år som inlåst. Josefsson mål är att förklara historien Thomas Quick och hur det kunde vara möjligt att döma någon utan någon som helst egentlig teknisk bevisning. Och svaret blir Margit Norell.

Vi hänvisas till den bild av henne som Josefsson ger. Själv kan hon ju inte längre komplettera eller bidra till att nyansera bilden av henne. Otvetydigt är det så att hon byggde upp ett nätverk av okritiska ja-sägare runt omkring sig. Att hon fick arbeta oemotsagd. För att detta skulle kunna ske måste hon verkligen haft en särskild personlighet som många beskriver som unik.

Kan man lägga ett genusperspektiv på beskrivningen av Margit Norell? Är det ens önskvärt att göra det? Kan vi inte bara nöja oss med den beskrivning Josefsson ger av henne och låta det stanna där?

Hur kvinnor och män beskrivs måste vi alltid se upp med. Här handlar det om en kvinna som får skulden för rättsväsendets uppenbara fel och brister. En kvinna som sägs få både åklagare, domare och förhörsledare på fall genom att på något sätt kunna övertyga och trollbinda dem med sin övertygelse. En kvinna som idag är död och som ingen längre kan bilda sig någon egen uppfattning om. En kvinna som på bästa sändningstid målas upp på ett närmast häxliknande sätt.

Margit Norell trodde på vad hon gjorde. Därom råder ingen tvekan. Men förmodligen ville hon inte låsa in någon oskyldig bakom lås och bom på stängda anstalter. Avsikten var att befria en människa från hemska upplevelser av övergrepp men detta fick fruktansvärda konsekvenser på flera sätt. Skulden till detta måste naturligtvis rättsväsendet ta på sig. I en tid när det på olika sätt hatas och hetsas mot kvinnor behöver vi inte också få en ”nationalhäxa”.

Helena Myrstener

Birro är fast i en ond cirkel

Marcus Birro skriver på sin blogg på kristet konservativa Världen Idag. Han skriver om hatet han möter, och hur det är nödtorftigt förklätt till en humor som han finner föga lustig. Och som jag väntade på det blogginlägget. Från tidigt i morse när hans senaste artikel landade ute i de sociala medierna och retade sedvanlig gallfeber på tänkande folk. Redan då visste jag att det skulle sluta så här.

En osund dialektik har utkristalliserat sig. Birro är bara ett exempel i mängden, men lånar sig väl för att beskriva fenomenet. Vad gör man med en människa som framhärdar med att i ett antal år skriva artiklar som antingen skadar det goda samtalet eller skadar fysiska personer (oftast minoriteter)? I början bemöter man. Och det gjorde vi. Birro fick inte stå oemotsagd, exempelvis i abortfrågan.

Men med tiden tröttnar även den mest dialogälskande människa på att inte nå fram. Att tvärtom gång på gång bemötas med någon form av till hälften polerat, respektlöst ovett. Då tar resignationen vid. Man slutar gå i dialog, för det har ju visat sig inte funka. Att ständigt vara den som respekterar, trots att man blir kränkt, är ett gift för självkänslan.

Resultatet blir spydigheter och resignerade svordomar över att ”den där aldrig lär sig”. Den vassa humorn är ett sätt att visa att samtalet har misslyckats.

Men samtidens guldfiskminne är oförmöget att kontextualisera spydigheterna. Det ser bara en mer eller mindre förvirrad krönika å ena sidan, och en storm av otidigheter å den andra. Då blir det lätt att moralisera. Då kan man prata om ”vänsterns tonläge” eller för all del, som Birro gör i sitt blogginlägg, om det orimliga ”hatet” som han möter.

Åratal av aningslösa påhopp mot kvinnor, feminister, homosexuella, listan kan göras lång. Och det enda positiva som kan sägas om dem är att de åtminstone inte innehåller explicita svordomar. Så förlovar sig liberal god-ton-retorik med sipp konservatism. Två enögda typer som också tillsammans saknar djupseende.

Människor kommer till skada när Birro fantiserar om manshatande feminister. Klockan vrids tillbaka för en kamp som handlar om våra döttrars framtid och rättigheter. Då jävlar är det dags att höja tonläget.

Mattias Irving

När orden tog slut

Varningarna till världens politiker om en kommande klimatkatastrof klingar ohörda. De unga generationernas depressioner och förtvivlan över maktlösheten når inte fram. Frustrationen över den handlingsförlamning som karaktäriserar klimatkonferensen i Warszawa drabbade deltagarna från miljörörelsen med sådan vrede att de valde att lämna klimatförhandlingarna. WWF, Greenpeace, Naturskyddsföreningen och Jordens vänner valde att tillsammans med en rad andra frivilligorganisationer och fackföreningar lämna förhandlingarna som en protest mot bristen på handling och politisk vilja från världens regeringar.

– Botten är nådd, vi har nått en gräns där vi var tvungna att reagera. Aldrig tidigare har kontrasten mellan den långsamma takten och den hastighet som krävs för att bekämpa den globala uppvärmningen varit större, säger WWF:s klimatexpert, Stefan Henningsson i ett pressmeddelande.

Det väcker förtvivlan hos delegaterna att regeringarna inte givit sina representanter fullmakter att driva fram radikala lösningar för att hindra hotet med stigande vattennivåer, extremväder och svår torka. Delegaterna hamnar i en gisslansituation och brister i gråt, hungerstrejk och marscherar ut. Detta kraftiga uttryck borde tränga genom statsministrarnas skyddande pansar. Det måste vara färdigpratat – nu krävs stora uppoffringar för att avvärja fortsatta växande katastrofer. Det är inte framtiden vi talar om, utan kostnader som drabbar de utsatta länderna i dag.

Världens fattiga länder, de så kallade G 77-staterna, är angelägna om att få till stånd ett avtal om kompensation från i-länderna vid ”förlust och skada” orsakad av klimatpåverkan. De rika länderna vägrar att ta detta ansvar, liksom de vägrar att sätta upp nya bindande mål för att minska utsläppen. Även de rika staternas motstånd mot att kraftfullt arbeta för ett nytt klimatmål 2015 bidrog till att miljöorganisationerna valde att lämna klimatmötet

De fattiga ländernas krav på ersättning vid naturkatastrofer orsakade av växthusgasutsläppen, borde ställas mot de rika ländernas oro för allt för höga kostnader vid ett eventuellt kompensationsstöd. Det är orimligt att det som hotar att bli en för hög kostnad i de rika ländernas statsbudgetar ska belasta de fattiga länderna som dessutom får bära lidandet när de drabbas av klimatkatastroferna.

Sedan miljöorganisationerna tågat ut slutfördes klimatförhandlingarna och bekräftade att den grund som skulle lagts i Warszawa för ett nytt globalt klimatavtal vid klimatförhandlingarna i Paris 2015 hade misslyckats. Miljöminister Lena Ek är besviken och säger till ekoredaktionen: – Nu har vi skuggan av en arbetsplan att arbeta efter och det är ju bättre än inget, men jag är inte särskilt glad.  Jag hade velat se en ordentlig och tydlig arbetsplan, att alla länder hade åtagit sig att göra minskningar, inte bara det att man frivilligt kan redovisa.

I Climate change performance index rankas årligen insatserna för att minska koldioxidutsläppen bland de 58 stater som belastar klimatet mest. Dessa 58 stater står tillsammans för 90 procent av de globala koldioxidutsläppen men inget av länderna anses ha gjort tillräckliga insatser. De första tre positionerna i tabellen där de som gjort mest skulle ha placerats, lämnades därför tomma. Ingen hade gjort tillräckligt för att kunna placeras på dessa platser, därefter kom Danmark, Storbritannien, Portugal och Sverige. USA och China som tillsammans svarar för 40 % av utsläppen kom på plats 43 respektive 46.

Världens framtidsöde ligger i händerna på dessa 58 stater. Om de inte tar klimatfrågan på ett större allvar kommer klimatförändringarna fortsätta att drabba världen med allt våldsammare katastrofer. Vad mer måste inträffa innan världens rika länder ska vakna?

Arne Carlsson

Idag hyllar vi inte mannen

Idag firas den Internationella mansdagen. Eller firas är kanske att ta i. De flesta vet ju inte att den existerar. Men det är en dag då frågor som ska beröra specifikt män lyfts upp till ytan. Det handlar om att uppmärksamma positiva manliga förebilder, diskutera mäns hälsa och välbefinnande. Dagen kunde därför gott användas till att belysa några av de strukturella problemen kring manlighet idag.

Varför har så få män några nära relationer förutom äktenskapet? Varför är mäns hälsobeteende genomsnittligt betydligt sämre än kvinnors? Män äter mindre varierad kost, har större motstånd att ta sig till läkare vid hälsoproblem och dör också tidigare än kvinnor. Varför gör män allt sämre ifrån sig i skolan? Varför är kön en så stark avgörande faktor för kriminalitet? Hur är det med de många rösterna om att män diskrimineras i vårdnadstvister?

Den internationella mansdagen är inte en dag för att ”hylla mannen”, utan för att (precis som Internationella kvinnodagen) lyfta fram de djupt problematiska mönster som vi dras med i kulturen. Mönster som i mannens fall kretsar kring autonomi: Fysisk (till och med gentemot frukt och grönt), emotionell (gentemot vänner och familj) och mental (gentemot skolväsende och samhälle).

Sedan Antiken har ”manlighet” varit kopplat till offentlighet. Att vara ”man” var synonymt med en viss sorts självbestämmande, där männen i kraft av deras ekonomiska, kroppsliga och samhälleliga autonomi kunde uppträda som aktörer i offentligheten.

Men med tiden, kanske med moderniteten, lönearbetet och medborgartanken, har helt andra egenskaper hakat fast vid manlighetstanken. Manlighet beskrevs i klassisk förståelse som förmågan att genom behärskning av självet även behärska samhällslivet, men nu har manlighet också kommit att symboliseras av en förmåga att använda denna självbehärskning främst till att effektivt lyda order. Naturligtvis syns den bilden tydligast i militären, men också i många andra klassiskt mansdominerade yrken återfinns samma estetik.

Därmed präglas kanske manlighet idag av en besvärande dubbelhet, där ideal om autonomi ständigt står i kontrast med ideal om disciplin och lydnad. Det kan betyda många saker, och det är svårt att spekulera i det. Kanske innebär sådana inneboende motsägelser att det inte går att prata om ett sunt mansideal över huvud taget? En sådan tolkning inskärps av det vildsinta motstånd som kvinnor möter när de kräver sin rätt i offentligheten. Alltför sällan görs männen och manligheten själv till problemet.

Just därför är Valerie Solanas så fortsatt angelägen att läsa och förstå: Hennes hat mot männen är den perfekta spegelbilden av mannens hat mot mannen, kanske bäst iscensatt i filmen Full Metal Jacket, vars förvandlingsnummer mellan människa och djur inte står Solanas själv därefter.

Mattias Irving

Fumlande handslagsdebatt

Spockhälsning – inte okej enligt Humanisterna?

Idag skriver Humanisterna på DN Debatt om en utebliven handskakning för snart ett år sedan. Ingenting är tydligen för trivialt för dessa rättyckare.

I korthet då: En muslimsk man ville inte ta en nybliven kollega i hand, med hänvisning till sin tro. Det ledde till att han blev nekad en anställning som han blivit utlovad. Trollhättans kommun reagerade på detta, betalade kompensation till mannen och skrev en varning till arbetsledaren som mannen vägrat ta i hand.

Debattartikeln trasslar snabbt in sig i definitioner av vad som omfattas av lagen om religionsfrihet och inte. Man menar att det inte kan ses som intimt förknippat med islams kärna att män och kvinnor avstår från att ta i varandra. Det hade varit ett mer vederhäftigt påstående om artikelförfattarna hade visat något slags förståelse för att islam är en världsreligion och inte likadan överallt. istället skriver man, ”många muslimer skakar hand med kvinnor, och lagen om religionsfrihet kan förstås inte täcka varje personlig tolkning av en trosuppfattning”. Således: Det finns en sorts islam, definierad av artikelförfattarna. Alla avvikelser från denna är personliga tolkningar.

Vilken märklig slump att samtliga tre kvinnor i Halal-TV hade gjort den ”personliga tolkningen” att de inte ville ta i främmande män, då. Vad är oddsen för det liksom?

Men det blir värre. I andra delen av artikeln likställs religiös sedvänja med obstinat vägran. Den som kommer från en könsseparatistisk miljö och har vuxit upp med att män och kvinnor inte tar i varandra hur som helst, likställs med en någon-vem-s0m-helst, som skulle motivera sin vägran med det korta utropet ”därför!”. Därmed, menar artikelförfattarna, med ett anlete som inte förråder den minsta antydan till självironiskt leende, kan det omöjligen vara diskriminerande att förvägra någon ett arbete om hen inte vill ta i hand. Så skulle ju även den behandlas som saknar all argumentation för sitt agerande.

Jag famlar efter ord för att beskriva hur världen svindlar, hur upp blir ner, hur historia blir till saga, hur vanlig respekt upplöses i tomt gnabb.

I Sverige har vi sedan några årtionden tillbaka en hälsningskultur där män och kvinnor tenderar att skaka hand med varandra. Variationer förekommer, men nigningar och bockningar anses höra det förgångna till. Det finns en djupliggande etnocentrisk förståelse för handslaget som liktydigt med hälsning över huvud taget. Att inte ta i hand blir då till detsamma som att inte hälsa alls. En sådan kulturell förståelse är bördig mylla för diverse plattityder om andras sätt att hälsa på. De icke etablerade hälsningsssätten förpassas lämpligen till litteraturens och filmens värld, där de kan exotiseras eller hyllas på avstånd. Spock är poppis på duken, men han skulle få det svårt att hitta jobb i dagens Sverige.

Mattias Irving

SÄPO kom undan billigt

SÄPO har kommit undan allför lätt i den senaste debatten om tårtningen. Fokus har legat på denna tårta och på denna kvinna som enligt många har handlat odemokratiskt. Tack vare mångas stöd för Jimmie Åkesson och debatten kring honom räddades SÄPO från skammens djupaste rodnad i denna historia.

Men det kom att handla om tårtan. Frågan är om det uppvisade stödet för Åkesson och SD kan leda till en slags förskjutning i acceptansen av främlingsfientliga åsikter? Att vi framöver nu lättare står ut med uttalad intolerans mot människor och då också får en normalisering av diskriminerande åsikter?

Sverige har länge beskyllts för att vara ”politiskt korrekt” och i den allmänna debatten inte vågat lyfta fram problem med invandring och mångkultur. Beskyllningen kommer ofta från Sverigedemokraterna och deras anhängare. De vill i detta få en allmän tillåtelse att uttala sig främlingsfientligt. Vi hör samma kritik mot Sverige från skandinaviskt håll.

I svt Debatt om tårtningen 7/11, fick vi se SD:s Björn Söder sitta och nöjt småle. Anledningen var Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsons support. Gudmundson fick i denna debatt representera även andra som ser tårtningen som ett hot mot demokratins principer. Som sagt, Björn Söder har anledning att vara nöjd. Fördömandet av tårtkastningen har kommit från både höger och vänster. Tiden får gå och i efterhand får analysen göras om SD nu faktiskt sprängde en vall och erhöll en annan status och seriositet i offentligheten.

Det är självklart viktigt att tydligt ta ställning för åsikts- och yttrandefriheten såsom det har gjorts de senaste dagarna. Men denna gång saknades proportionerna. Förklaringarna till detta kan vara flera men det var den enskilda kvinnan som blev det stora hotet mot allt vad detta samhälle ska stå för. I efterhand har hon fått ta emot grava hot och trakasserier. Rasisterna visar åter upp sitt rätta ansikte och det hat och de hot man systematiskt och metodiskt använder sig av för att skrämma till tystnad.

SÄPO kom undan. Kvinnan blev det skrämmande exemplet. Kom Jimmie Åkesson in i den mediala värmen? Återstår att se.

Helena Myrstener

Politikerna smyger med Nato

Svenska politiker vill inte ta ansvar för att Natos militära upptrappning i Östersjöområdet provocerar Ryssland till upptrappning av sin stridsberedskap. I gårdagens Rapport meddelades att Ryska bombflyg återigen genomfört offensiva övningar i Östersjön. Ett av målen var Ölands södra udde. Fem ryska plan, varav två bombplan upptäcktes via radar när de var på väg ut från finska viken. Under en timme genomförde sedan de två bombplanen anfallsövningar på förmiddagen mot Polen, Baltikum – och mot Ölands södra udde i Sverige.

I rapporteringen nämndes också att Ryssland i påskas genomförde en liknande övning i närheten av Gotska sandön, vilket sades vara den första ryska övningen i Östersjön på lång tid

När försvarsminister Karin Enström uttalar sig i Rapport säger hon sig inte vara oroad.

– Vi har en bild av Rysslands övningar, det stämmer att Ryssland under de senaste två åren har trappat upp sin övningsverksamhet, men det gäller Sverige också, vi övar också mer nu.

Socialdemokraten Peter Hultqvist, ordförande i försvarsutskottet, tycker att man borde ta det här på betydligt större allvar.

– Ryssarna håller på att bygga upp sin militära kapacitet och har blivit aggressivare och tydligare i sina övningar, säger han.

Ingen nämner vad som hänt före de ryska bombplanens plötsliga uppdykande på Östersjön: Vecka 38 genomförde Nato sin stora Northern Coasts-övning i södra Östersjön och runt Gotland med 35 fartyg och 14 nationer där Sverige stod som inbjudande nation.

Veckan därefter hade Ryssland sin största övning i området sedan kalla kriget med totalt 70 000 man, en större övning än vad Ryssland aviserat.

Samtidigt samövade Nato med sina flygstridskrafter där Gripenplan och flygledningsplan medverkade tillsammans med den svenska artilleriövningen Höstlöv.

Just nu är det åter dags för Nato att genomföra sin stora övning Steadfast Jazz med bas i Lettland och Polen. I övningen vid Baltikum ingår bland annat bombplan som är inriktade på att slå ut pansardivisioner, 40 andra flygplan deltar, varav många stridsflygplan, två ubåtar, 15 fartyg och specialistgrupper som sysslar med elektronisk krigföring och kemiska och nukleära hot enligt Natos hemsida.

Det är mitt i denna övning som de fem ryska planen, varav två bombplan, dyker upp. Då kommenterar försvarsministern händelsen med att hon inte är oroad och försvarsutskottets ordförande med att Ryssarna blivit aggressivare.

Försvarsministern borde vara oroad över Sveriges ansvar för den upptrappade spänningen mellan Ryssland och Sverige och Försvarsutskottets ordförande borde se Natos del i upptrappningen och inte bara nämna Rysslands aggressivitet. Varför nämner ingen av dessa Natoövningarna som den uppenbara anledningen till de ryska aktiviteterna och finns det någon trovärdighet i Natogeneralernas påstående att övningarna inte är riktade mot Ryssland? Är det de svenska väljarna som ska luras? För inte är det väl någon som tror att Ryssland skulle tro generalerna?

Arne Carlsson

Välbehövligt Bechdeltest på biograferna

Film påverkar oss. Sätter trender. Styr mode och könsroller, språk och sexualitet. Film är ofta normerande. Vill man cementera könsroller så är film ett utmärkt instrument och maktmedel.

Nu har fyra biografer runt om i Sverige börjat A-märka filmer, alltså gjort det sk Bechdeltestet. Filmer får en A-märkning (Approved Bechdel test) om en film har minst två namngivna kvinnliga karaktärer. Dessa två kvinnor ska prata med varandra i en tydlig dialog om något annat än män.

Detta enkla test har lett till att flertalet av svenska storfilmer de senaste åren har avslöjats som ordentligt mansdominerade. Kvinnornas karaktärer är mer i bakgrunden och de för inte handlingen framåt. Kort sagt, det är dåligt ställt med jämställdheten och olika berättarperspektiv på filmduken.

DN kultur publicerar nu nyheten att den amerikanska nyhetsbyrån AP fiskat upp denna märkning av film som DN kallar för ”feministmärkning”. Från AP har nyheten gått vidare till USA:s public service-radio, NPR, och till den brittiska tidningen The Telegraph. Därmed har märkningen lanserats även internationellt.

Den amerikanska jämställdheten är väl inte direkt något att klappa i händerna för när det kommer till exempelvis föräldraförmåner. VAB är något okänt. En dagisplats med utbildad personal kan kosta 100 000 kronor per år vilket många inte har råd med.

Den kommersiella spelfilmen i USA skulle kunna spela en viktig roll när det gäller jämställdhet genom att luckra upp stereotypa skildringar av kvinnor och män som publiken ofta bjuds på. Det är ju inget okänt direkt att amerikansk spelfilm ofta framställer kvinnor definierade av männen. Men som sagt, genomgången av svenska storfilmer visar att dessa problem i allra högsta grad finns även här. Något som självklart också påverkar hur män skildras på vita duken.

I Sverige kan A-märkningen bli något som flera hänger på. Den sätter verkligen fingret på något väsentligt och som filmbranschen måste arbeta vidare på och förändra. A-märkningen utmanar denna bransch. Nu möjligen också internationellt. Film blir naturligtvis ännu mer intressant om skildringar av män och kvinnor fördjupas och breddas. Det borde kunna fylla penningpåsarna också.

Frågan är om den traditionella askunge-sagan om prinsen eller prinsessan lever alltför starkt.

Helena Myrstener

Jämställdhet på schemat

Idag skriver jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) och riksdagsledamoten Karin Granbom Ellison (FP) på Correns debattsidor att genuspedagog är ett yrke för framtiden.

Jämställdhetsministerns utspel underkänner de många borgerliga ledarskribenter som de senaste veckorna skrivit föraktfullt och raljant om genusvetenskap, bland dem Per Gudmundson, Paulina Neuding och inte minst Erik Helmerson.

Arnholm bekymras över skillnaderna i studieresultat mellan pojkar och flickor. Det gör hon rätt i. I flera decennier har pojkar presterat sämre och fått lägre betyg än flickor i svenska skolor. Kulturella förklaringar till pojkars studieovilja fokuserar alltför ofta på föreställningen om inneboende manlig rastlöshet, ett karaktärsdrag som är satt på förväg. Ambitionen att hjälpa och förstå mattas av i takt med allt starkare föreställningar om att pojkar och flickor skulle ha radikalt olika förutsättningar att tillgodogöra sig kunskap.

Jämställdheten måste jobbas in från grunden i svenska skolor. Den får inte reduceras till en bonusåtgärd, ett plus i kanten för de skolor som har råd att hyra in pedagoger för profilens skull. Genuspedagogik måste bli ett framtidsyrke, och en självklar grundkompetens för lärare och personal på svenska skolor. Det är glädjande att Arnholm ser behovet och är framsynt nog att vända sig till forskningen inom fältet – och lämnar tyckarna på ledarsidorna därhän.

Mattias Irving

Elisabeth Sandlunds totalitära könsideologi

I P1 Morgon möttes Dagens opinionsredaktör Elisabeth Sandlund och regeringens utredare Inti Chavez Perez i en diskussion om ifall vi ska införa ett tredje kön i Sverige.

Sandlund gav på några korta minuter prov på sådan transfobi som jag gärna hade inbillat mig att vi hade lagt bakom oss på svenska redaktioner. Citat som ”det finns bara två kön” och ”detta kommer bara leda till att unga blir förvirrade” känns som reliker från svunnen tid.

Det är sedan länge vetenskapligt belagt att transsexualism existerar och mår bra, oavsett vad Sandlund tycker om den saken. Bland transsexuella finns de som har en stark könsidentitet som det ena eller andra könet, och de som istället beskriver en annan könsidentitet än bara man eller kvinna. De beskriver vad man löst skulle kunna kalla för en tredje könstillhörighet.

Naturligtvis ska dessa, och många andra, inte tvingas in i könsroller där de inte själva känner sig hemma.

Sandlund kopplar ihop transsexualism med ”förvirring”. Det är ett vanligt inslag i transfobin. Samtidigt är det ironiskt, eftersom transsexualism av tusentals personer kännetecknas just som en orubblig övertygelse om den egna sanna könsidentiteten.

Förvirringen står Sandlund med gelikar själv för, genom att inte ta hänsyn till verkligheten och de människor som befolkar den, och skapa totalitära ideologiska överbyggnader kring kön och identitet.

Du är som vi, eller så finns du inte.

Lustigt, jag tror inte att jag nånsin har läst den passagen i bibeln.

Mattias Irving