När vi minns Nelson Mandela minns vi också gärna trossamfundens kamp mot apartheid. Kristnas, judars, muslimers och hinduers engagemang, i Sydafrika och runt om i världen, var onekligen av stor betydelse. Nkosi Sikelel’ iAfrika sjöngs trotsigt i många kyrkor under 1980-talet.

Samtidigt: apartheid började som rasåtskillnad under nattvardsfirandet. Vita sydafrikaner vägrade dela vinet och brödet med svarta.

1857 infördes skilda kyrkobyggnader för svarta och vita. 1948, när apartheid blev officiellt samhällssystem, deklarerade den Holländska reformerta kyrkan i Sydafrika stolt: ”Som kyrka har vi alltid arbetet målmedvetet för åtskillnad mellan raserna”.

En smärtsam påminnelse om att kristna, eller andra troende, inte självklart finns på människovärdets sida. Och skiljelinjerna går inte mellan utan inom religionerna.

Kampen för alla människor lika värde och värdighet måste tas igen och igen, i varje tid, på varje plats. Det viktigaste då är kanske att leva vad som enligt Desmond Tutu i en minnesteckning karaktäriserade Nelson Mandela: ”He embodied what he proclaimed – he walked the talk”.

Peter Lööv Roos