Norden bör samarbeta mot rasismen
Nej, det känns inte bra längre här i Norden. Norden har blivit en ogästvänlig plats med växande främlingsfientliga och nationalistiska partier. Här i Sverige har vi nyss fått vetskap om Sverigedemokraternas valbudget som har visat sig vara lika stor som Moderaternas. SD kom in i riksdagen i förra valet på en budget på 17 miljoner. Nu tredubblas denna. Jimmie Åkesson med strateger ska satsa hårt nästa valår på tv-reklam.
I Norge har vi nyss bevittnat Fremskrittspartiets valframgång. I Danmark har vi följt Dansk Folkepartis inflytande i politik och samhälle. I Finland vinner Sannfinländarna mark och röster. Här slåss Sverigedemokraterna med järnrör och vill stänga dörrarna för flyktingar från Syrien. Detta parti kan inte ens se till barnen i denna konflikt. Norden lever verkligen upp till sitt rykte om en kall och mörk del av världen.
Oskulden är tagen. Det finns inga illusioner kvar längre om världens rikaste länder. Rikedom har blivit till snålhet. Människor görs till syndabockar och marginaliseras. Främlingsfientlighet och högerpopulism avhumaniserar våra samhällen. Nationalismen vill stänga Norden genom att motarbeta integration och mångkultur. I Danmark och Norge kan de redan sägas ha lyckats.
Hur långt Sverigedemokraterna kommer i Sverige med sina 50 miljoner kronor i valbudget nästa år vet vi inte än. Nu går de dessutom stärkta och inspirerade fram av Fremskrittspartiets framgångar. De vet nu att det är möjligt att vinna och ta sig fram i Norden. De vet också att det kan gå så långt att det statliga tv-bolaget i Norge, NRK, tassar på tå inför regeringen och klipper bort Özz Nujens kritik mot Fremskrittspartiet.
I Sverige fick vi däremot se i detta program hur förra statsministern Jens Stoltenberg förnekar att det skulle finnas rasism i Norge i form av Fremskrittspartiet. Den naivitet och förnekelse som vi fick se hos Stoltenberg har en politiker i dagens samhällsklimat knappast råd med. Den är dessutom omöjlig att förstå hos en man och politiker som fått partivänner mördade av Breivik.
Norden måste börja samarbeta mot rasism och främlingsfientlighet. Inte gynna dessa starka strömningar som vi ser har fått fäste i partipolitiken i de olika länderna. Detta kräver en gemensam nordisk analys av läget och en slags konsensus kring vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar som ska vara vägledande och bärande. Främlingsfientligheten gör just nu Norden till en osäker och otrygg plats för många människor. Syndabockstänkande och ytterligare marginalisering leder till detta. Det får inte bli mörkare nu.
Helena Myrstener
Respekterar SvD sina läsare?
Svenska Dagbladets opinionssidor håller stabilt ojämn nivå. Idag gör journalistiken ett svanhopp. Den katolske och konservative skribenten Roland Poirier Martinsson skriver om den stora mediala hetsjakten mot Livets Ord. Dagen efter Aftonbladets granskning av de karismatiska tv-prästerna som verkar i samma framgångsteologiska anda som Livets Ord och får folk att teckna banklån för att ha råd att donera till församlingen.
Poirier Martinsson gör sitt bästa för att beskriva Trosrörelsen i mildast möjliga ordalag. Han jämför med hur indoktrinerad en vanlig miljöpartist är på Södermalm. Han tycker att indignationen är densamma när den ena ifrågasätts som den andra. Han får ju vara av vilka åsikter han önskar, inklusive klimatförnekare om det ligger honom varmt om hjärtat. Men det grundläggande ohederliga i att jämföra en miljöintresserad söderbo med en sektmedlem kan inte undgå någon. Säkert inte heller Svenskans läsare.
Samma dag kan vi läsa Per Gudmundson göra en liknande tankevurpa, men av ett ännu grövre slag. Nyligen har SVT kunnat berätta om forskaren Gunilla Krantz öppna brev där hon uppmanat media att sluta skriva om hennes uppmärksammade undersökning om mäns och kvinnors våldsutsatthet. Krantz meddelade att hon inte hade för avsikt att göra fler intervjuer eftersom rapporteringen var felaktig. Istället uppmanade hon människor att läsa rapporten direkt.
Medias vinkel, att män var lika våldsutsatta som kvinnor i relationer, är helt enkelt fel. Den behöver beforskas mera. Och media har inte gjort skillnad på olika typer av våld. En örfil och ett benbrott har givits samma tyngd. Det ger inte en riktig bild av verkligheten menade Krantz, som poängterar att forskningen är rörande enig om att det är kvinnor som är mest utsatta och i störst utsträckning tvingas ändra sina beteenden till följd av det våld de utsätts för.
Detta vrider Per Gudmundson till en fråga om att ”genusvetenskap vill mörka fakta”. En studie som inte kommit fram till det resultat som de ideologiskt indoktrinerade forskarna ville se, varpå de försöker tysta medierapporteringen. Ingenstans nämner han de fel som påtalats, eller de angivna skälen till att Krantz är kritisk till hur rapporteringen har sett ut. Han avslutar sin artikel sålunda: ”Så fungerar ideologiskt driven forskning”.
Det är svårt att finna uttryck som med moderation kan beskriva ett så måttlöst beteende. Den klaraste beskrivningen av det inträffade är ju att Gudmundson, Poirier Martinsson och Svenska Dagbladet vilseleder sina läsare.
Mattias irving
Dags för ett slut på historien om Bergwall
Sture Bergwall vill bli fri. Det är beslutat om en ny psykutredning och den kan vara hans väg till frihet. Det är inte bara Bergwall som tycker att detta är bra. Han har på många sätt varit en gåta så länge att en utredning nu skulle kunna markera ett slut på denna långa historia och ge oss ett svar på det han själv hävdar, nämligen att han är frisk och förtjänar sin frihet.
Berättelsen om Sture Bergwall är berättelsen om en människa som i unga år gör sig skyldig till sexuella övergrepp och grova våldsbrott . Redan 1969, vid 19 års ålder, döms han till sluten psykiatrisk vård. Drygt tjugo år senare börjar han erkänna flera mord, sammanlagt 30 stycken, och Sverige har fått en seriemördare.
Sex olika domstolar finner honom skyldig till åtta av dem. Mord som han sedan tar tillbaka och år 2008 tar journalisten Hannes Råstam kontakt med honom och blir övertygad om hans oskuld. Detta leder till att Bergwall så småningom erbjuds resning, frikänns för morden, och borde i dagsläget egentligen vara en fri man.
Det fanns de som tvivlade på hans skuld redan från början och faktum är att han döms utan någon teknisk bevisning. Domstolarna dömer enbart pga hans egna erkännanden och på den övertygelse som finns hos polis, åklagare, psykvård och advokater. Erkännanden som det sedan visar sig att han gjort bl.a. under medicinsk påverkan. Han berättar dessutom fasansfulla historier om sexuella övergrepp utförda av hans far vilket då också övertygade om hans skuld. Men till syvende och sist visade det sig alltså att den största mordutredningen i svensk historia hade fel och byggde på i princip ingenting.
Sture Bergwall har själv länge velat att en ny utredning kring hans psykiska hälsa skulle göras. Nu är han och hans familj äntligen där. Nu vore det högst önskvärt att få en utredning som sköts oklanderligt och inte ger utrymme för allt för mycket tvivel. På Säter tycks man fortfarande anse att den diagnos som sattes 1991 gäller även om man flaggat för att ge honom större frihet och sakta slussa ut honom i samhället. Det är högst förståeligt att Bergwall även vill ha en friskförklaring.
Det skulle innebära en total upprättelse och naturligtvis underlätta för honom att bygga upp ett nytt liv där människor vågar lita på honom. Det skulle underlätta för alla som på olika sätt påverkats av historien om Thomas Quick/ Sture Bergwall, inte alltid till hans fördel. Tvärtom har han personifierat en ondska som samhället måste skyddas ifrån. Han har stått för något avskyvärt. Denna bild har nu mattats av och i stället har vi förstått att han är en oskyldig människa.
En människa som ändå är en gåta på så sätt att han väcker så många frågor. Varför berättade han det som inte var sant och riskerade sin frihet i långa straff? Vad driver en människa att göra något sådant? Och än mer, hur kunde den samlade svenska expertisen lämna alla krav på teknisk bevisning? Var han så övertygande i sin personlighet eller ville man av olika anledningar helt enkelt tro honom och därmed övertyga samhället att man kan till slut ändå kan klara upp svåra och avskyvärda brott? Detta krav ställer ju faktiskt medborgare på polisen. Eller var det som så att polis, åklagare och advokater inte förmådde agera professionellt dvs inte hade koll på de känslor Thomas Quick väckte hos dem? Detta är frågor som kanske aldrig får några svar. Nu väntar i alla fall Sture Bergwall på ett svar. Fri eller inte? Media kommer att skriva. Gåtor har en attraktionskraft. Men just denna vill vi i alla fall se något slags slut på.
Helena Myrstener
Kvinnoförakt i Hovrätten
Finns det något förtroende kvar för hovrätten? För kvinnor i alla fall ter sig hovrätter allt mer och mer som en riskabel plats. Istället för att stoppa kränkningar skapar de ett tillåtande klimat för detta. Nu senast genom att kraftigt sänka ett skadestånd till en ung kvinna. När det gäller sexuella brott tycks hovrätten ha en betydligt mer lössläppt hållning än det övriga samhället.
Sex unga män får inget straff för den gruppvåldtäkt de gör. En annan ung man får i grunden ok på att lägga ut sex med sin flickvän på pornografiska hemsidor med hänvisning till att det nu är alltmer socialt accepterat att vara öppen med sex. Klart är att hovrätten gör en felaktig bedömning av etiken och moralen i dag. Hovrätten tycks inte ha lärt sig något från Tenstamålet att samhället i stort faktiskt inte accepterar vad som helst. Vi har förstått det som inte juridiken gör nämligen att sex är ömsesidighet och inte övergrepp.
All upprördhet nu visar att många i samhället inte vill lämna denna uppfattning om sex. Att domstolar överhuvudtaget låter domar falla med hänvisning till en slags upplevd generell acceptans i samhället är skrämmande. Det kan inte vara deras uppgift att göra sådana bedömningar. Då kan vi hamna var som helst i rättsmål. Hovrätten anser dessutom att hennes ansikte är ”obekant” för många och att det då inte utgör någon skada för henne.
Här gör hovrätten en ung kvinna till en sak, ett objekt, och går därmed porrens ärende. Kränkningen mot henne fortsätter alltså in i rättssalen och orsakar henne än mer av förnedring.
Här har kvinnan blivit utsatt för något hon inte kände till och om inte detta är ett övergrepp mot hennes integritet och hennes privata sfär, vad är det då? Hovrätten har nu för andra gången på kort tid visat att de inte tar allvarligt på brott mot kvinnor. De har också gjort klart för alla att de inte är införstådda med och förstår Internets funktion och spridning. Man har visat att man inte förstår att en ung kvinnas liv kan vara förstört. Förtroendet för rättssamhället är kraftigt naggat i kanten. Denna dom måste hovrätten få bakläxa på. För både kvinnors och mäns skull.
Helena Myrstener
Denna morgon drabbade nöden
Jag sätter på morgonkaffet. Tofflorna frasar mot golvtiljorna en vardagsmorgon. Radion står på och berättar om världen runt detta lilla kök där morgonsolen letar sig in genom spröjs och gardinlängder… Cecilia Uddén berättar om flyktingbåten utanför Alexandria som gick under:
– Allt verkar så normalt här i suckarnas dal det ser ut som ett litet dagis mysigt utan möbler bara färgglada madrasser här på golvet… … men om man lyssnar hör man kvidandet och gråten. 26 åriga Oafe berättar så tyst hon kan om hur hennes två söner anlände hit till polisstationen i liksvepning sedan de plockats upp på stranden.
– Flyktingarna hade förflyttats i småbåtar från stranden till den stora båten som skulle hämta upp dem med en större, säkrare båt, och föra dem till Italien. Men den stora båten var inte stor den var byggd för fyrtio eller femtio människor när 170 människor gick ombord dröjde det inte mer än tio minuter innan båten började sjunka och paniken utbröt.
När alla sen låg i vattnet och kämpade för livet ekade havet av allas böner: ”– O Gud rädda dom små ”– O Gud förbarma dig.” ”- O Gud skicka hjälp” tillsammans med trosbekännelsen: ”– Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet.”
Dagen efter när samma Cecilia Uddén intervjuar inrikesministeriets tjänsteman i Egypten brister hennes professionella attityd. Hon riktar halvt gråtande en anklagande fråga till tjänstemannen på Egyptens utrikesministerium. En tjänsteman som döljer sig bakom lagar och paragrafer när han talar om nödvändigheten av respekt för lagen.
– Egypten befinner sig i en extraordinär situation säkerhetsmässigt… flyktingarna är en potentiell säkerhetsrisk… Tjänstemannen blir irriterad när Cecilia Udden frågar hur en kvinna som förlorat sina tre barn kan utgöra en säkerhetsrisk. När hon berättar om Soha som förlorade sina tre döttrar brister hon ut i gråt och säger anklagande till tjänstemannen: ”Och det enda du kan göra är att tala om respekt för lagen”. Men då stänger ambassadören av bandspelaren, ger henne en näsduk och säger att intervjun är över.
–––
Kulturnyheterna berättar om Jaja Hassan vars debut som diktare såldes ut på nolltid. I dikterna är Jaja Hassan kritisk mot sina föräldrar och till Islam, själv säger han till Sveriges radio att det här är hans verklighet. Hans verklighet är att han levt ett kriminellt liv sedan han var i mellanstadieåldern, dikterna berättar hur pappan misshandlade honom, om kriminalitet droger och utnyttjade tjejer. Allt tar sin utgångspunkt i Hassans uppväxt bland palestinska flyktingar i underklassen i ett danskt getto.
Kulturnyheterna berättar om en ny dokumentärfilm med Sveriges stora mezzosopran Ann-Sofie von Otter. Den handlar om musiken i nazisternas propagandaläger Theresienstadt. Det är en berättelse om musik som cynisk underhållning i ett koncentrationsläger men också om själens tillflykt i ögonblick av fasa. Hur musiken rundar intellektet och träffar rätt i magen… texter om en mor som skickar iväg sin son som hon aldrig kommer att se igen.
–––
Kaffet är färdigt och jag slår upp en kopp sedan jag hulkande svalt gråten medan böneropen utöver medelhavets vatten ännu ekar i min upplösta sinnesstämning. Tjänstemannen från utrikesministeriet i Egypten glider ihop med vår egen migrationsministers tal om illegala invandrare. Jaja Hassans uppväxtmiljö lånar konturer från Rinkeby och Husby.
Ann-Sofie von Otters obegripligt vackra stämma kontrasterar koncentrationslägrets armod in till outhärdlighet. Som min egen kaffestund vid det gamla köksbordet där solen harmoniskt belyser ådrorna i köksbordets hundraåriga historia kontrasterar mot människors utsatthet i världen runt oss, några
timmars resa bort från köksbordet.
Det går inte att komma undan, det egna livet och världen hänger ihop. Våra giriga vapenleveranser till Syrien, Egypten, Saudiarabien och vår försvarsstyrka Frontex ogenomträngliga mur mot flyktingar i medelhavet har ett samband med händelserna en nyhetsmorgon i mitt kök. Vårt dövöra mot bönerna i medelhavet och våra egna böners stumma begränsning, våra smågräl om vems Gud som är störst och bäst, är också en del av den här världen som tränger sig på vid morgonkaffet. Och som en reva i professionaliteten när reportern intervjuar tjänstemannen och låter känslorna blotta verkligheten så ljuder nyhetsmorgonen vid morgon kaffet och drar upp en reva i vårt bedrägliga lugn.
Arne Carlsson
Verkligheten anropar Moderaterna
M vill förbjuda att romer kommer och tigger i Sverige. Det enda skälet som de lyckats prestera för att motivera förbudet är ”människohandel”. Det finns i dagsläget inga tecken på att människohandel är ett problem för de romer som kommer till Sverige för att hanka sig fram. Problemet för romerna har alltid varit maktens förakt. Att vara oönskade vart de än kommit.
Nu visar Moderaterna upp samma förakt.
Men problemet går djupare än bara till frågan om att ”Sveriges arbetarparti” inte vill se hemlösa och fattiga på Sveriges gator. Problemet är att partiet på stämman kan fås till att med god marginal rösta för ett förslag som saknar verklighetsförankring. Ett förslag som vilar på retorik.
Flera tunga moderater, bland andra Maria Abrahamsson, uttalade sig mycket kritiskt till förslaget, som klubbades under lördagen. Det gör dem heder.
Men detta avslöjar också vidden av krisen inom Moderaterna. Liksom man tidigare velat bestämma bort obekväma element av den egna historien vill man med samma attityd rösta bort obekväma element i verkligheten. Det är en skrämmande hållning från ett statsbärande parti.
Mattias Irving
Pinsamt okunnigt av Lena Andersson
Kolumnisten Lena Andersson går i DN till storms mot ”Svenska Kyrkans tongivande”, som i slutet av artikeln preciseras till den nyvalde Ärkebiskopen Antje Jackelén som anklagas för ”dunbolsterteologi” och ”tankelättja”.
Med pinsam okunnighet och hemmasnickrad kyrkohistorik målar Lena Andersson upp sin bild av teologiskt tänkande. Hennes resumé av kyrkohistorien kunde möjligen varit rolig om den skrivits under 50-talet när Ingemar Hedenius kyrkokritik fortfarande var färskvara. Nu ger hela krönikan ett unket intryck som inte blir bättre av att hon tar stöd av de fåtal människor som uttryckt kritik mot valet av ärkebiskop. Denna kritik emanerar i huvudsak ur en liten krets kvinnoprästmotståndare och några högerkarismatiska tidningsartiklar som alla har en mer eller mindre fundamentalistisk bibelsyn.
Lena Andersson beskyller de teologer som har en reflekterande bibelsyn för tankelättja.
Men att erkänna bibeltexternas komplexa innebörd i förhållande till deras historia och ursprung har inget att göra med tankelättja. Inte heller är en fördjupad bibeltolkning ett tecken på ytlig relation till Jesus eller något slags bristande respekt för Jesus gudomliga uppdrag att avslöja vad Gud är. Tvärtom, att ta den moderna bibelkritiken på allvar är istället en nödvändig utgångspunkt för att förstå Guds handlingar i den stora händelse som vårt liv är.
Med Lena Anderssons förment ”teologiska” krav, på tvärsäkra svar och motsägelsefria resonemang, skulle inte bara de svenska biskoparna utöva dunbolsterteologi utan också den förre Påven Benedictus XVl. I sin bok om Jesus från Nazareth konstaterar han att ”Den historisk-kritiska metoden – vi upprepar det – förblir oersättlig utifrån den kristna trons struktur.” Dessutom skulle nog all modern, seriös bibeltolkning falla under begreppet ”dunbolsterteologi” om hennes krav på entydighet var rådande.
Det är lite generande för DN att först få en av sina ledarskribenter, Hanne Kjöller avslöjad som källkritisk fuskare samtidigt som hon mästrar andra journalister för just detta. Att sedan råka ut för en kolumnist, Lena Andersson, som anklagar den nyvalde ärkebiskopen för tankelättja är direkt pinsamt när hon av allt att döma aldrig försökt sätta sig in i Antje Jackeléns teologiska tänkande och därmed gör sig skyldig till just tankelättja.
Det är synd att inte ateisten Lena Andersson kunde lära sig lite av filosofen Jürgen Habermas ateistiska självförståelse. Han drömmer om ett samhälle där de kognitiva attityderna bland religiösa såväl som sekulära medborgare har förändrat attityderna till den egna kunskapen så att ett möte kan ske mellan dem. Detta kräver att det religiösa medvetandet blir reflexivt och öppet medan det sekularistiska medvetandet kan överskrida sina gränser i en självkritisk reflexion över den västliga modernitetens ickereligiösa självförståelse. Ett sådant möte är inte bara uttryck för en överseende tolerans utan en respektfull reflexion där båda parter är medvetna om att verkligheten är större än den kunskap vi kan formulera. Jürgen Habermas slår också fast att ”bara de berörda och deras religiösa organisationer kan avgöra frågan om en ´moderniserad´ tro fortfarande är den `sanna´ tron.”
Till dess vi får denna förändring av de kognitiva attityderna kommer både Lena Andersson och vi andra upptäcka att filosofi såväl som teologi i mångt och mycket är vad Ludvig Wittgenstein betecknar som uppenbart nonsens och att de bulor som förståndet får när det stöter emot språkets gränser trots allt låter oss inse upptäcktens värde.
Arne Carlsson
Gud är större
Nog är det märkligt med upprördheten över att Antje Jackelen som biskop i Lund har valspråket ”Gud är större”. En ledamot i Kyrkomötet för Frimodig kyrka menar att biskopen ”har en svensk översättning av det islamiska stridsropet Allahu Akbar som sitt valspråk” och anför det som en av anledningarna att lämna Svenska kyrkan. Ja, ”Gud är större” är ett vanligt uttryck inom islam, framför allt är det ett uttryck för ödmjukhet. Men det finns också i Nya Testamentet, i Första Johannesbrevet (3:18-20):
”Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt”.
Så sant. När vi dömer eller räknar ut oss själva eller andra, eller tror oss själva äga all kunskap, då bör vi minnas att Gud alltid är större. Jag är tacksam för att vi i Antje får en ärkebiskop som vill både verkliga möten och teologiskt djup. Som vill påminna om att Gud är större.
Uppdatering: Ledamoten för Frimodig kyrka har nu dragit tillbaks sin utträdesbegäran då hen förstått att den skulle innebära en förlorad plats i Kyrkomötet.
Peter Lööv Roos
Skämskudde på för monarkin
Kungahuset ligger redan ner. Det senaste kring prins Carl Philip gör varken till eller från. Kungen har än så länge inte haft vett nog att hoppa av och föra fram Victoria. Trots att hovets analys borde vara att rädda det som räddas kan. Att Carl Philip, i bristande omdöme på flera sätt, sätter sitt namn på en eldskärm vid namn ”Slottet brinner” är en komisk paradox. Jodå, det där slottet har verkligen i symbolisk betydelse brunnit ner! Stolt har anrika Svenskt Tenn sålt denna sak för 14500 kronor och har på så sätt omedvetet fört ut detta budskap . Det är faktiskt riktigt komiskt.
Borde inte någon ha signalerat långt tidigare att a) det är fult att ljuga och b) att ett verk med den titeln är olämpligt om man, vilket jag utgår ifrån att prinsen önskar, vill sörja för monarkins framtid? Carl Philip verkar godtrogen och hovet verkar så desperat angelägna om att framstå som kulturella och ha konstnärliga ådror att de tappar huvudet. Kollade man verkligen upp formgivaren Eric Ericson? Visste man att denne man är känd för sin samhällssatir? Nu blir det en grannlaga uppgift för hovet att bygga upp en annan image för prinsen. ”Den nya designprinsen” går det inte längre att hålla fast vid. Det varumärket för prinsen är nu kört i botten.
Vad ska han då göra? Gifta sig och skaffa barn tycks i det här läget vara det klokaste. Vill kungen och hans familj överleva gäller det för de tre kungabarnen att fixa fram söta små telningar som vi svenskar kan projicera våra familjedrömmar på. När inte ens Daniel kan svara på frågan: ”Vad ska man med en kung till” utan tvekar och ber att få återkomma med svaret finns det inte mycket annat hopp.
Kejsaren, eller prinsen, är naken är väl slutsatsen efter denna historia. Invändningar kan ställas till den som skriver om detta avslöjande och gör Carl Philip till ett lovligt byte. Eller till och med kan sägas mobba honom. Men det är nog mest med en stor suck som många skriver. Det någon rådgivare skulle rått Carl Philip till från början får nu media gå in och påpeka. Och då blir det som det blir. Nej, historien är pinsam. Hoppas kungafamiljen har många skämskuddar.
Helena Myrstener
Kvinnokampens segrar måste förvaltas
Det har tagit över femtio år för en kvinna att nå det högsta ämbetet i Svenska kyrkan. Idag går tankarna också till de tre första kvinnor som blev präster i Svenska kyrka:, Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson. De vigdes på palmsöndagen 1960. Margit Sahlin blev också Sveriges första kvinnliga kyrkoherde 1970 då hon installerades i Engelbrekts församling i Stockholm. Hon dog i mars 2003 och fick alltså inte uppleva glädjen igår. Men det går inte att tänka tisdagen den 15 oktober 2013 utan att också tänka söndagen den 10 april 1960. Denna palmsöndag då kvinnor fick lov att äntra predikstolarna på allvar. Celebrera mässan och ses som fullvärdig representanter för Jesus.
Valet av en kvinna till ärkebiskop är nu verkligen spiken i kistan för de kvinnoprästmotståndare som vi sett organisera sig t.ex. under beteckningen Frimodig kyrka. Kön har inte längre någon betydelse för prästämbetet i Svenska kyrkan. Man skulle kunna säga att Svenska kyrkan är jämställd även om vi vet att det inte är riktigt sant. Kvinnor, anställda inom Svenska kyrkan, får fortfarande lägre lön än manliga kollegor. Kvinnor som är kyrkoherdar stöter på svårigheter och hinder som är kopplat till kön. Det patriarkala lyser igenom på många sätt alltifrån synen på vem Gud är till vem som ska diska efter kyrkkaffet.
Kvinnor drömde om att få bli präster och det blev sant. Så här dagen efter den historiska tisdagen får stoltheten och glädjen finnas över Svenska kyrkan som vågar gå sina egna vägar. Katoliker och ortodoxa får reagera och tycka på sitt sätt. Vi böjer oss inte för ekumeniska argument utan är myndiga, fullt ut. Det har inte varit lätta segrar eller en enkel kamp. Då som nu har vissa grupper talat om splittring och delning och intagit martyrskapets position. Några av dem har lämnat. Andra har stannat kvar för trots allt erbjuder ju Svenska kyrkan både lön, positioner och pengar till hyra.
Margit Sahlin och de andra kvinnorna fick säkert kämpa hårt mot gubbvälde, mot fördomar och fientlighet. Sahlin såg behovet att samtala med samtiden och bildade Katharinastiftelsen. Nu står förhoppningarna till Antje Jackelén att fånga upp och möta samtidens frågor. Vi tror att hon kan. Vi vet att hon kan. I en komplex värld och tillvaro har hon visat att de enkla svaren inte är de givna. Antje Jackelén står för både kunskap och ett ärligt sökande. Hon står för en kyrka som är i rörelse och för en teologi som pågår. Det känns tryggt och spännande.
Helena Myrstener