Kolumnisten Lena Andersson går i DN till storms mot ”Svenska Kyrkans tongivande”, som i slutet av artikeln preciseras till den nyvalde Ärkebiskopen Antje Jackelén som anklagas för ”dunbolsterteologi” och ”tankelättja”.
Med pinsam okunnighet och hemmasnickrad kyrkohistorik målar Lena Andersson upp sin bild av teologiskt tänkande. Hennes resumé av kyrkohistorien kunde möjligen varit rolig om den skrivits under 50-talet när Ingemar Hedenius kyrkokritik fortfarande var färskvara. Nu ger hela krönikan ett unket intryck som inte blir bättre av att hon tar stöd av de fåtal människor som uttryckt kritik mot valet av ärkebiskop. Denna kritik emanerar i huvudsak ur en liten krets kvinnoprästmotståndare och några högerkarismatiska tidningsartiklar som alla har en mer eller mindre fundamentalistisk bibelsyn.
Lena Andersson beskyller de teologer som har en reflekterande bibelsyn för tankelättja.
Men att erkänna bibeltexternas komplexa innebörd i förhållande till deras historia och ursprung har inget att göra med tankelättja. Inte heller är en fördjupad bibeltolkning ett tecken på ytlig relation till Jesus eller något slags bristande respekt för Jesus gudomliga uppdrag att avslöja vad Gud är. Tvärtom, att ta den moderna bibelkritiken på allvar är istället en nödvändig utgångspunkt för att förstå Guds handlingar i den stora händelse som vårt liv är.
Med Lena Anderssons förment ”teologiska” krav, på tvärsäkra svar och motsägelsefria resonemang, skulle inte bara de svenska biskoparna utöva dunbolsterteologi utan också den förre Påven Benedictus XVl. I sin bok om Jesus från Nazareth konstaterar han att ”Den historisk-kritiska metoden – vi upprepar det – förblir oersättlig utifrån den kristna trons struktur.” Dessutom skulle nog all modern, seriös bibeltolkning falla under begreppet ”dunbolsterteologi” om hennes krav på entydighet var rådande.
Det är lite generande för DN att först få en av sina ledarskribenter, Hanne Kjöller avslöjad som källkritisk fuskare samtidigt som hon mästrar andra journalister för just detta. Att sedan råka ut för en kolumnist, Lena Andersson, som anklagar den nyvalde ärkebiskopen för tankelättja är direkt pinsamt när hon av allt att döma aldrig försökt sätta sig in i Antje Jackeléns teologiska tänkande och därmed gör sig skyldig till just tankelättja.
Det är synd att inte ateisten Lena Andersson kunde lära sig lite av filosofen Jürgen Habermas ateistiska självförståelse. Han drömmer om ett samhälle där de kognitiva attityderna bland religiösa såväl som sekulära medborgare har förändrat attityderna till den egna kunskapen så att ett möte kan ske mellan dem. Detta kräver att det religiösa medvetandet blir reflexivt och öppet medan det sekularistiska medvetandet kan överskrida sina gränser i en självkritisk reflexion över den västliga modernitetens ickereligiösa självförståelse. Ett sådant möte är inte bara uttryck för en överseende tolerans utan en respektfull reflexion där båda parter är medvetna om att verkligheten är större än den kunskap vi kan formulera. Jürgen Habermas slår också fast att ”bara de berörda och deras religiösa organisationer kan avgöra frågan om en ´moderniserad´ tro fortfarande är den `sanna´ tron.”
Till dess vi får denna förändring av de kognitiva attityderna kommer både Lena Andersson och vi andra upptäcka att filosofi såväl som teologi i mångt och mycket är vad Ludvig Wittgenstein betecknar som uppenbart nonsens och att de bulor som förståndet får när det stöter emot språkets gränser trots allt låter oss inse upptäcktens värde.
Arne Carlsson
Med vilka glasögon har Arne Carlsson läst Lena Anderssons artikel.? Varför förlöjligar han henne?
Varför inte bemöta Anderssons huvudtes om relativismen som har utplånat den traditionella kristna identiteten och lämnat ett idémässig tomrum efter sig?
Varför inte försöka förklara iden med relativismen som ett bättre sätt att förkunna evangeliet? Eller är det inte?
Hur som helst förlöjligande och okunnig stämpla en verkligen kunnig motståndare undergräver angriparens argument och gör argumenten precis så pinsamma som han försöker tillskriva Lena Anderssons argument.
Chefredaktören i en kristen nättidning kan väntas komma med journalistik som återspeglar iden om kristen inklusivitet och tolerans framförallt när det gäller motståndare som tänker annorlunda.Är man förespråkare för tolerans skall man väl vissa i egna handlingar .
Marcus,
jag kan bara helhjärtat instämma i Arnes kritik av artikeln i DN. Att kalla den ”pinsam” och ”okunnig” är i detta sammanhang inte ett förlöjligande, utan ett ansvarsutkrävande. En kulturskribent med livsåskådningsinriktning ska i Sveriges största morgontidning kunna bättre än så här.
Arne får väl i övrigt beskriva sin text själv, men jag vill i vilket fall som helst inflika att texten underkänner just detta med ”relativismen” som Andersson ondgör sig över. Arne förklarar att denna kontextuella och historiska bibelsyn genomsyrar stora delar av den kristna världen, även inom påveämbetet är det inget nytt, radikalt eller konstigt. Kanske menar Andersson att hela kristendomen har blivit ”dunbolster”, men då är hon ute och simmar med hajarna. Då har hon ju i princip bara Westborough Baptist church och de kristna sekterna med sig i resonemanget. Det förtjänar att belysas. Särskilt bör vi indigneras, menar jag, över att en tidning med utpräglad liberal profil publicerar texter som är så djupt stockkonservativa. Eller bara okunniga. Pick your poison.
Lena Andersson krävde att biskop i offentlig, icke akademisk sammanhang, talar så att man kan utan teologiska special studier förstå hennes budskap.
Och om budskapet var hennes icke svar ,då är det fel i någonstans som Lena Andersson i sin analys på ett lysande sätt visade.
Varför fortsätter Mattias Irving använda språk som i sin ton är osakligt och illasinnat?
http://www.katolskvision.se/blog/?p=10970
”En liten grupp kvinnoprästmotståndare”. Arne Carlsson, alla inom Svenska kyrkan delar inte de liberalteologiska åsikter som gäller i tongivande kretsar i Stockholms stift. Det bör du vara medveten om. Ute i landet skiftar förmodligen uppfattningarna högst betänkligt om resultatet i ärkebiskopsvalet. Det är antingen okunnigt eller tendentiöst att uttrycka sig som Arne Carlsson gör i sin artikel.
[…] […]
Knappast fel att säga att kvinnoprästmotståndarna i Svenska kyrkan är en liten grupp. Sen att den låter mycket, det är en annan sak. Du har inte fel när du säger att uppfattningarna skiftar, men ingen har heller påstått att det råder konsensus. Det gör det inte i klimatfrågan heller, för att göra en hårdragen parallell.
Marcus,
Anderssons text dryper av kyrkoförakt. Hennes bild av kyrkan och spriten är snarast hämtad ur en roman och gör inte historien rättvisa. Det är spekulativt. Hennes krav på teologisk tydlighet påminner om den oinsattes krav på att ekonomer och fysiker ska prata ”så att vanligt folk förstår”. Det kan göras, men inte utan att mycket viktiga pusselbitar förloras på vägen. Att AJ i ett inomkyrkligt sammanhang (och inte minst inför den högst teologiskt insatta grupp som sköter valet) väljer att inte lägga sig på lekmannanivå är på intet sätt förvånande. Men det är desto mer opportunistiskt att hoppa på henne för dessa tillfällen, istället för att se till hennes större gärning. AJ har aldrig haft problem att kommunicera så att folk förstår, om man blickar bakåt. Men en bredare publik i DN vet naturligtvis inte så mycket om detta. Då är det lätt att prata om ”dunbolster”, utifrån ett eller högst två separata tillfällen. Att därifrån extrapolera till att prata om hela kyrkan… ja, det är halsbrytande okunnigt.
Jag dristar mig till att skriva att ni (Arne/Mattias) inte förstått Lena Anderssons text och kritik.
Ett stycke (Det som börjar med ”Men att erkänna bibeltexternas komplexa innebörd…”) av Arnes kommentar är i alla fall ett försök till ett sakligt bemötande.
Det Lena Andersson vänder sig emot är inte ansträngningen att frigöra sig från dogmerna och finns en kontemporär icke-dogmatisk tolkning. Detta arbete säkerligen krävt sin insats.
Tankelättjan uppstår när denna tolkning skall diskuteras vidare och användas. Andersson skriver: ”De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats…”
Det Andersson vill göra är att förstå vad ni har kommit fram till och kunna genomföra ett meningsutbyte utifrån detta.
T.ex. om ”Gud är större” delvis innebär att vi omöjligt kan veta allt om Gud, så är det okej. Men låt oss då i alla fall diskutera det vi vet om Gud. Eller om varje detalj om Gud är öppen för omtolkning (d.v.s. vi vet i stort ingenting). Säg detta då.