Jag sätter på morgonkaffet. Tofflorna frasar mot golvtiljorna en vardagsmorgon. Radion står på och berättar om världen runt detta lilla kök där morgonsolen letar sig in genom spröjs och gardinlängder…  Cecilia Uddén berättar om flyktingbåten utanför Alexandria som gick under:

– Allt verkar så normalt här i suckarnas dal det ser ut som ett litet dagis mysigt utan möbler bara färgglada madrasser här på golvet…   … men om man lyssnar hör man kvidandet och gråten. 26 åriga Oafe berättar så tyst hon kan om hur hennes två söner anlände hit till polisstationen i liksvepning sedan de plockats upp på stranden.

– Flyktingarna hade förflyttats i småbåtar från stranden till den stora båten som skulle hämta upp dem med en större, säkrare båt, och föra dem till Italien. Men den stora båten var inte stor den var byggd för fyrtio eller femtio människor när 170 människor gick ombord dröjde det inte mer än tio minuter innan båten började sjunka och paniken utbröt.

När alla sen låg i vattnet och kämpade för livet ekade havet av allas böner: ”– O Gud rädda dom små ”– O Gud förbarma dig.” ”- O Gud skicka hjälp” tillsammans med trosbekännelsen: ”– Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet.”

Dagen efter när samma Cecilia Uddén intervjuar inrikesministeriets tjänsteman i Egypten brister hennes professionella attityd. Hon riktar halvt gråtande en anklagande fråga till tjänstemannen på Egyptens utrikesministerium. En tjänsteman som döljer sig bakom lagar och paragrafer när han talar om nödvändigheten av respekt för lagen.

– Egypten befinner sig i en extraordinär situation säkerhetsmässigt… flyktingarna är en potentiell säkerhetsrisk… Tjänstemannen blir irriterad när Cecilia Udden frågar hur en kvinna som förlorat sina tre barn kan utgöra en säkerhetsrisk. När hon berättar om Soha som förlorade sina tre döttrar brister hon ut i gråt och säger anklagande till tjänstemannen: ”Och det enda du kan göra är att tala om respekt för lagen”. Men då stänger ambassadören av bandspelaren, ger henne en näsduk och säger att intervjun är över.

–––

Kulturnyheterna berättar om Jaja Hassan vars debut som diktare såldes ut på nolltid. I dikterna är Jaja Hassan kritisk mot sina föräldrar och till Islam, själv säger han till Sveriges radio att det här är hans verklighet. Hans verklighet är att han levt ett kriminellt liv sedan han var i mellanstadieåldern, dikterna berättar hur pappan misshandlade honom, om kriminalitet droger och utnyttjade tjejer. Allt tar sin utgångspunkt i Hassans uppväxt bland palestinska flyktingar i underklassen i ett danskt getto.

Kulturnyheterna berättar om en ny dokumentärfilm med Sveriges stora mezzosopran Ann-Sofie von Otter. Den handlar om musiken i nazisternas propagandaläger Theresienstadt. Det är en berättelse om musik som cynisk underhållning i ett koncentrationsläger men också om själens tillflykt i ögonblick av fasa. Hur musiken rundar intellektet och träffar rätt i magen… texter om en mor som skickar iväg sin son som hon aldrig kommer att se igen.

–––

Kaffet är färdigt och jag slår upp en kopp sedan jag hulkande svalt gråten medan böneropen utöver medelhavets vatten ännu ekar i min upplösta sinnesstämning.  Tjänstemannen från utrikesministeriet i Egypten glider ihop med vår egen migrationsministers tal om illegala invandrare. Jaja Hassans uppväxtmiljö lånar konturer från Rinkeby och Husby.

Ann-Sofie von Otters obegripligt vackra stämma kontrasterar koncentrationslägrets armod in till outhärdlighet. Som min egen kaffestund vid det gamla köksbordet där solen harmoniskt belyser ådrorna i köksbordets hundraåriga historia kontrasterar mot människors utsatthet i världen runt oss, några
timmars resa bort från köksbordet.

Det går inte att komma undan, det egna livet och världen hänger ihop. Våra giriga vapenleveranser till Syrien, Egypten, Saudiarabien och vår försvarsstyrka Frontex ogenomträngliga mur mot flyktingar i medelhavet har ett samband med händelserna en nyhetsmorgon i mitt kök. Vårt dövöra mot bönerna i medelhavet och våra egna böners stumma begränsning, våra smågräl om vems Gud som är störst och bäst, är också en del av den här världen som tränger sig på vid morgonkaffet. Och som en reva i professionaliteten när reportern intervjuar tjänstemannen och låter känslorna blotta verkligheten så ljuder nyhetsmorgonen vid morgon kaffet och drar upp en reva i vårt bedrägliga lugn.

Arne Carlsson