Våga vara vaga!

Marcus Birro skriver på Twitter: ”Snart har vi alltså en biskop som inte är kristen…” Det sammanfattar de attityder som vi hört från flera håll apropå utfrågningen av Ärkebiskopskandidaterna, och i synnerhet frågan om ifall Jesus eller Mohammed hade mest ”rätt”. En fråga som rätteligen får det att krypa i skinnet på varje dialogintresserad person. I såväl Kyrkans Tidning som Dagen har tongångarna sedan dess gått höga över att flera av kandidaterna valde att inte omedelbart skriva under på frågeställningen och förkunna Jesus överhöghet över Mohammed.

Så här ser idéutarmning ut i en trosrörelse: En stark ledare ger besked om hur saker förhåller sig och vad alla ska tro på. Istället för trygghet i ett fast ledarskap ger sådana uttalanden upphov till en osäkerhet som fortplantar sig genom leden i organisationen. Är det okej att inte hålla med en ärkebiskop som är tydlig och hårdför med just sin egen tolkning av till exempel jungfrufödseln?

Makt är en fråga om subtila samspel människor emellan. För eller emot. I det här laget, eller i det där laget. Jaha, du håller inte med. Växlingar i tonfall och hjärtlighet förråder upprättandet av inofficiella hierarkier och positioneringar.

Som högsta ledare för en så stor organisation som Svenska kyrkan måste en ärkebiskop ha modet att våga vara vag. Det ger ju friheten åt de konservativa att högljutt utbrista att vi måste få en mer Jesuscentrerad kyrka. Men det ger också möjligheten för de mer progressiva att ställa följdfrågan, vad ser vi när vi betraktar vår omvärld med Jesus blick?

Tydlighet har sin tid: Solidaritet med de utsatta får aldrig bli något att kompromissa med, eller relativisera bort. Då har vi sannerligen tappat vår identitet. Men vaghet har sin egen styrka, särskilt i en stor, tungrodd och uråldrig organisation som Svenska kyrkan, med sina tusentals anställda, alla med sin egen individuella gudstro och livsförståelse. Ett samtalsklimat som håller idéerna levande och stimulerar präster och lekmän att själva engagera sig kan aldrig vara dåligt för en kyrka.

Att likt Maria Ludvigsson i söndagens SvD (13/10) förväxla sådan frihet i tanken med luddighet i identiteten är ironiskt nog ett tankefel av samma slag som återfinns i vissa radikala vänstermiljöer. Att reflektera över samhället, att bedriva självkritik, att inte omedelbart ställa den egna doktrinen i konflikt med andras, anses där vara kontraproduktivt för den egna saken. Här har vi tänkt färdigt. Mer diskussion gör bara projektet luddigare och folk osäkra. Revolutionen kommer om vi bara vågar peka med hela handen och fäster oss vid ett starkt ledarskap.

En sådan attityd vill jag inte se få fäste i vår kyrka. Vi frälser inte folk med revolution, eller genom att ställa människa mot människa. Vi missionerar inte med svärd, utan genom att verka för en värld där svärd är obsoleta. Men freden är en skör planta. Den behöver värnas. Och det görs bäst genom att kyrkan som helhet genomsyras av frimodighet, öppenhet och ärlighet.

Mattias Irving

Debatten synliggör skillnader i kyrkan

Åke Bonnier har myntat ett nytt begrepp: trospoliser. Beredda att rycka ut. Rädda för att få en ärkebiskop som tror på sitt valspråk: ”Gud är större”, istället för att slå ner på andras tro. Varje inlägg som är för Antje Jackelén och hennes sätt att utöva teologi kommenteras direkt. Varje inlägg mot henne prisas.

Det är bra med debatt. Den synliggör den tydliga spänning som finns inom kyrkan och som ytterst handlar om synen på Gud. Trots att Antje Jackelén egentligen bara går ut med redan accepterad religionsteologi väcker detta känslor. Den spänning som kommer upp till ytan nu måste hanteras sedan av både ärkebiskop och övriga biskopar. Åke Bonnier har tagit steget ut i offentligheten och kommenterat debatten. De andra biskoparna, både de som är kandidater och övriga, är än så länge tysta. Jag antar att det handlar om att hålla ihop kyrkan.

Frågan är hur den kyrka som nu blottas ska kunna möta samtiden med olika religioner och kulturer. Hur ska Svenska kyrkan med trovärdighet kunna bemöta rasism och främlingsfientlighet när krafter inom kyrkan anser sig stå över andras tro och övertygelse? Hur kan Svenska kyrkan då vara med och bidra till ett samhälle som vill finna vägar att hålla ihop?

De som är högljudda just nu gör kyrkorna på landet och städer till en intoleransens högborg. De vill ha kyrkor som strävar upp mot himlen som i en triumferande rörelse över andra. Det känns osmakligt och ytterst ansvarslöst. För oss som vill leva sida vid sida med människor av annan tro och kultur och inte i konfrontation, behövs en teologi som tar ansvar. En teologi som respekterar andras tro. En teologi som håller för sant att Gud har visat sig på ett speciellt sätt i Jesus. Men ingen människa i världen, vare sig man heter Eva Hamberg eller jobbar på tidningen Dagen, kan uttala sig längre än så. Guds frälsningsvägar rår inte ens de över.

Helena Myrstener

Jakob du lever i en kulturbubbla

I Lördagsintervjun med Jakob Wallenberg avslöjar han vilken kulturell bubbla han befinner sig i. Jag tror inte han bedömer oss alla andra som korkade utan han uppfattade nog sin argumentation som giltig. Han argumenterar entusiastiskt för privatisering av den offentliga vården och ska få oss att förstå hur mycket bättre hans riskkapitalbolag är i jämförelse med den offentligt drivna sjukvården. Liknelsen kommer spontant och utan minsta kritiska eftertanke när han påpekar att en Volvobil är bättre än en östtysk Trabant. I hans kultursfär råder fortfarande av allt att döma full kompatibilitet mellan offentligägda verksamheter å ena sidan och sovjetiska eller östtyska produktionsförhållanden å andra sidan, oavsett tid och samhällsorganisation i övrigt.

För oss som inte har förmånen att leva i hans kultursfär finns dock mer närliggande jämförelser. Den offentligägda svenska sjukvården har ända fram till nyligen varit en av världens mest tekniskt och ekonomiskt mest avancerade sjukvårdssystem. Dessutom har jämlikhet för alla patienter, oavsett plånbok, varit en av de grundläggande förutsättningarna i den svenska offentligägda sjukvården.

Inte så att det inte funnits brister och kritik i den allmänna vården, det vet vi alla. Men sparprogram, som väger kissblöjor och stänger in autistiska människor i slutna rum utan fönster, är innovationer som har kommit till sedan riskkapitalbolagen började plocka ut vinster ur välfärden. Då hjälper det inte, Jakob, att namnvalet (Aleris) betyder ”vårda, nära och hela”. Är jag orättvis så sitter vi i så fall i samma båt fast med relingen åt olika håll, för det där med ”Trabanten” var väl inte så rättvist?

Arne Carlsson