På torsdag är det sista dagen på jobbet för Benedictus XVl. Hans ämbetsutövning och rykte har färgats både av biografiska fakta från hans uppväxttid och olika uppdrag som kardinal Joseph Ratzinger. Referenser till hans barndoms nazistiska omvärld har återkommit även om hans föräldrar tog bestämt avstånd från den nationalsocialistiska rörelsen och han själv envist hävdade att han kände sig kallad att bli präst när man ville värva honom till Waffen-SS. Som 16 åring blev han inkallad till tjänstgöring i luftvärnet och i krigets slutskede var han nära att bli skjuten som desertör. För många har likväl hans uppväxttid i ett nazistiskt samhälle skapat en grundläggande misstro.
Hans utnämning till prefekt för den romerska troskongregationen förstärkte bilden av en maktmänniska. Uppgiften var där: att vakta om trons renhet, att korrigera villfarelser och att återföra de vilseförda till den rätta fåran – men också att bidra till en sund teologisk utveckling och fördjupning. Ratzinger var en djupt konservativ person och hade fått detta uppdrag av påven Johannes Paulus ll, vars kamp mot den imperialistiska sovjetstaten i Polen präglade hans inställning till Marx. Detta gjorde både Ratzinger och hans uppdragsgivare oförmögna att förstå de marxistiskt inspirerade befrielseteologerna i Latinamerika.
När Ratzinger sedan som påven Benedictus XVl fick ta sig an de sexskandaler som skakade den katolska kyrkan kritiserades han för att mörklägga och ignorera pedofilernas framfart, trots att det var han som beslutade att ta dessa brott på allvar och att överlämna de anklagade till rättsväsendet.
På samma sätt har en brutal maktkamp om Vatikanens finanser färgat hans tid som påve. Varken sexskandalerna eller rykten om smutsiga affärer, brevlådeföretag, politiska mutor och tvätt av kokainpengar var något nytt i Vatikanen, men det var först under Benedictus XVl som katolska kyrkan på allvar försökte göra upp med hemlighetsmakeriet och de oklara finanstransaktionerna. 2010 utfärdades en påvlig förkunnelse med regler mot penningtvätt och en nyskapad intern finansinspektion. Hos Europarådet begärdes en granskning av Vatikanens finansaffärer och advokaten René Brülhart har nu tillsatts för att fortsätta finansinspektionens uppstädningsarbete.
Att Benedictus XVl har varit en konservativ kraft i fråga om kyrkans inre liv och lära är oemotsägligt. Den teologiska grunden för denna hållning kan man förstå utifrån Ratzingers studier av det medeltida uppenbarelsebegreppet. Från denna grund hävdade han läran om att uppenbarelsen i sin helhet finns nedlagd både i skriften och traditionen. Kyrkan är bärare av traditionen som ständigt på nytt tar emot uppenbarelsen, som ytterst är Gud själv. Med detta synsätt blev alla förändringar i traditionen ett uttryck för avvikelse från en uppenbarad sanning.
Det var därför med förvåning jag började läsa Påvens bok om Jesus från Nazareth när den kom ut. En påve som förklarar att hans bok inte gör anspråk på att vara auktoritativ utan vill vara ett öppet inlägg i ett samtal om vem Jesus var och är. Han skriver kritiskt och resonerande och med hjälp av historik kritiska metoder ger han en samlad bild av Jesus som Gud och människa.
Det var med samma överraskning jag tog emot Benedictus fredsbudskap för 2013. I hans fredsappell aktualiseras vad han ser som det största hotet mot freden. Han talar här om spänningar och konflikter på grund av växande ojämlikhet mellan rika och fattiga; ett utbrett själviskt och individualistiskt synsätt som tar sig uttryck bland annat i en ”oreglerad finansiell kapitalism”, terrorism, internationell kriminalitet, fundamentalism och fanatism som förvanskar religionen. ”En av de sociala rättigheterna och plikterna som är mest hotad i dag är rätten till arbete.” Denna rätt hotas av den aktuella finansiella och ekonomiska krisen som i sin tur förorsakar allt större ojämlikheter. Påven efterlyser en ny ekonomisk modell. Han skriver: ”De senaste decenniernas förhärskande modell eftersträvade största möjliga vinst och konsumtion, på grundval av ett individualistiskt och själviskt synsätt, liksom att den betraktade individerna endast i termer av deras förmåga att möta konkurrensens krav.”
Benedictus XVl var konservativ i förhållande till krav på förändringar av traditionen inåt. Synen på traditionen som en del av uppenbarelsen hindrade honom att reformera kyrkans inre liv och ge kvinnor samma rättigheter att ikläda sig kyrkliga ämbeten som män och att upphäva celibatkravet på prästerna. Ett reformarbete som mer än något annat skulle tydliggöra den gemenskap som enligt Benedictus XVl är kyrkans ”congregatio”, rätta gemenskap. Med Benedictus XVI:s egna ord ”Reform är alltid ablatio – ett borttagande, så att nobilis forma, brudens ansikte och därmed också brudgummens eget ansikte, den levande Herren, blir synlig…” I sina utåtriktade krav var Benedictus XVl friare och kunde se en oreglerad finansiell kapitalism som ett hinder för rättvisa och därför kräva en ny ekonomisk modell.