Trots att rättvisa och solidaritet utåt sett är kyrkliga paradämnen kvarstår en inomkyrklig över-och underordning mellan män och kvinnor, skriver Irène Nordgren i sin andra gästkrönika med anledning av det kommande valet av ny påve. Här kan du läsa Nordgrens första inlägg i debatten.

Världen står 2013 inför ett  nytt historiskt påveval. Anmärkningsvärt är att det inte tycks anmärkningsvärt att fortfarande  inga kvinnor tillåts ha synpunkter  på vem det ska bli  som ska leda också deras kyrka in i framtiden. Kvinnor är inte röstberättigade i påveval och detta  faktum är lika ofrånkomligt iögonfallande som ”släpet som alls icke fanns men som kammarherrarna gingo och buro” i Kejsarens nya kläder.

Feministteologer är inte ett populärt släkte inom Vatikanen.  Deras texter varken citeras eller åberopas  i encyklikor eller uttalanden. Påven Benedikt har dock inte i sig haft något emot starka kvinnor – bara de inte varit livs levande.  Hildegard av Bingen död 1179, den Heliga Birgitta död 1373 och Teresa av Avila död 1582 är alla starka kvinnor som påven på olika sätt visat stor uppskattning för.

Levande starka och verbala  kvinnor som ordenssystrarna i LCWR (Leadership conference women religious)  i USA eller feministteologen Elizabeth Johnson har påven och hans Vatikanmän velat belägga med munkavle. Den kända feministteologen Mary Hunt har i artikeln ”Smoke gets in your eyes”  skrivit något av det skarpaste jag läst om det kommande påvevalet. Jag citerar ur artikeln i egen översättning.

”Patriarkatet kommer att skörda ofattbara mängder gratis publicitet den kommande månaden när den romersk katolska kyrkan möblerar om på  den påvliga plattformen. Mediakommentatorer kommer att bugande rapportera om de procedurer som utlösts av påven Benedikt XVI oväntade avgång.  Oöverträffade bilder av Herrens lag (kyriarchy)  kommer vara i strålkastarljuset i våra hem  när reportrar andäktigt  kommer förklara de urgamla ritualerna när mansklubben klonar sina egna huvuden. ”

”När röken efter konklaven försvunnit kommer fortfarande en enda man sitta vid rodret.”

” Som en medialt extravagant tilldragelse full av färg, pompa och ståt är ritualerna svårslagbara.  Hela konceptet går ut på att förstärka det patriarkala mönster av en religiös tradition av vars en miljard anhängare förtjänar något bättre och vars mönster finns långt utanför Roms murar. Ingen kvinnas röst kommer att höras i konklaven. Ordenssystrar och lekmannakvinnor kommer att vårda den åldrige påven men för övrigt är detta utan att ifrågasättas männens scen. Inte bara underförstått utan budskapet är  explicit att det är män som bestämmer – män som förrättar de heliga mysterierna, män som bestämmer vem som ska väljas, män som ber, män som återspeglar det gudomliga, män som har allt under sin kontroll. Detta spiller även över till den övriga kulturen. Inte undra på att våld mot kvinnor är en global farsot.”

Mary Hunt använder  begreppet ” kyriarchy”  – Herrens lag – som myntats  av  en annan känd feministteolog Elisabeth Schüssler Fiorenza som  en grekisk neologism som omfattar sexism, racism och  ekonomisk orättvisa  i olika former i en överordnad hierarki i vilken en person eller en grupps underordning är internaliserad och institutionaliserad.

Inom katolska kyrkan är kvinnors underordning såväl internaliserad som institutionaliserad. Då kvinnor inte kan bli vigda ämbetsbärare kan de inte heller komma i beslutsfattande position vad beträffar frågor som har med tro och moral att göra.  Ämbetsvigning är inom katolska kyrkan en förutsättning för detta.

Att  förbjuda ämbetsvigning av kvinnor utgör inte bara en orättvis diskriminering i sig  utan förbudet får dessutom en förödande effekt  på  katolska kyrkans hela beslutsordning i frågor som rör tro och moral. Dessutom avgör katolska prästers inställning till frågan om kvinnliga ämbetsbärare deras möjlighet att bli biskopsvigda eller ej.

Kompetens vid biskopsutnämningar inom katolska kyrkan blir synonymt med ”rätt” inställning till kvinnliga ämbetsbärare vilket innebär att på kardinalsnivå inför påveval är chansen liten att hitta någon med ”fel”  inställning – men det finns gradskillnader. Mycket papabile kardinal Francis Arinze från Nigeria har öppet gått ut och förklarat att kyrkans beslut från 1983 att tillåta ”altar girls” var ett felaktigt beslut som blir onödigt frustrerande för flickor och som om han fick bestämma därför borde  ändras på…

Trots att rättvisa och solidaritet utåt sett är kyrkliga paradämnen kvarstår en inomkyrklig över-och underordning mellan män och kvinnor som betraktas lika given och axiomatisk som vilken annan naturlag som helst.

”Katolska kyrkan”  i betydelsen  hierarki,  kuria eller regering är lika med män.

”Katolska kyrkan”  i betydelsen skolor, sjukhus och socialt arbete  är till allra största delen lika med  ordenssystrar och kvinnliga lekmän.

Erinrar mig här vad påvens personlige rådgivare i teologiska frågor  f. Wojciech Giertych OP nyligen låtit världen veta: ”Kvinnor behöver inte prästämbetet  ty deras uppdrag i kyrkan är ändå så vackert”.

Detta att katolska kyrkans hierarki  för omvärlden gärna predikar rättvisa, solidaritet och samvetets överhöghet men samtidigt  försvarar inomkyrklig orättvisa och sexism underminerar på ett förödande sätt kyrkans trovärdighet i världens ögon och kommer att ligga henne i fatet trots ytterligare förstärkning av patriarkala mönster i det kommande katolska  massmediala  påvevalet.

Irène Nordgren
Reformkatolik