Irène Nordgren och Gert Gelotte

Hoppfullt för religionsdialog och den utomeuropeiska katolicismen. Mindre hoppfullt för kvinnors rättigheter och för mötet med de mer sekulära delarna av världen. Irène Nordgren och Gert Gelotte ger en analys av var den katolska kyrkan och den nye påven Franciskus I står, både i historien och i samtiden.

För katoliker världen runt är den senaste månaden en kyrkohistorisk sensation på flera sätt. En påve abdikerar för första gången på 600 år. En ny påve väljs som 266 efterträdare till Roms förste biskop och blir den förste utomeuropeiske påven i modern tid efter Petrus som inte heller han kom från Europa utan från det dåvarande romerska imperiets yttersta utpost Palestina.

Som namn väljer kardinal Jorge Mario Bergoglio som ny påve  Franciskus – ett påvenamn som väljs för allra första gången. Franciskus I tillhör jesuitorden vilket innebär att det är första gången en jesuit väljs till påve. Namnet syftar enligt Vatikanens talesman f Thomas Rosica på den Helige Franciskus av Assisi, men även jesuitodens grundare Ignatius av Loyolas medhjälpare och följeslagare hette Franciskus Xavier. Jesuitorden har förutom alla ordnars tre löften om lydnad, fattigdom och kyskhet även ett fjärde löfte – en trohetsed till påven!

Katolska kyrkan är symbolernas och tecknens kyrka framför alla andra. Att den nye påven tar sig namnet Franciskus blir därmed oerhört symbolmättat. Ett tecken i tiden?

Den helige Franciskus är kyrkans kanske allra mest älskade helgon under alla tider och kanske det helgon som mest påminner om Jesus själv. Franciskus står sig som ideal även efter 1000 år inte bara för dagens miljömedvetna djur-och fredsaktivister utan även för vår tids ekumeniska strävanden och interreligiösa dialog med andra religioner. År 1219 mitt under värsta korstågstid mötte Franciskus och hans följeslagare broder Illuminatus sultan Malik al-Kamal i Egypten för ett fredsskapande dialogsamtal som blivit historiskt utifrån hur representanter från olika religioner och kulturer kan mötas i ömsesidighet och gemenskap. Ytterligare ett hoppingivande tecken utifrån den nye påvens val av namn?

”Bygg upp min kyrka” hörde Franciskus en gång en röst säga till honom. Återstår att se om hans namne klarar att påbörja ett återuppbyggande av en kyrka i förfall. Så stora förändringar i den traditionstyngda katolska kyrkan som skett bara på en månad bådar gott för framtiden men det krävs ytterligare förändringar.

Franciskus I har redan beskrivits som folkets påve. Bortsett från att även nyvalda påvar har en smekmånad med världens katoliker så har Franciskus I markerat att han vill stå på de enkla och fattiga människornas sida. Han har också i sitt liv visat att han gör det, men till en gräns.

Franciskus I står på folket sida i kraven på social rättvisa. Det är mycket bra. Men han står inte på på de fattigas sida på flera mycket väsentliga områden. Franciskus I motsätter sig bruket av preventivmedel. Därmed försvårar han möjligheterna att med familjeplanering bekämpa fattigdomen.

Och Franciskus I står inte heller på befrielseteologernas sida och inte på de fattiga kvinnornas sida när han motsätter sig legala aborter. Det innebär att fattiga kvinnor som inte kan betala för säkra illegala aborter i stället måste vända sig till kvacksalvare och riskera sina liv. Och som ärkebiskop i Buenos Aires har kardinal Bergoglio 2010 fått en offentlig  reprimand av Argentinas president Cristina Fernández de Kirchner för att ha uttalat sig nedsättande om adopterade barn till homosexuella föräldrar.

Franciskus I förväntas förskjuta katolska kyrkans fokus i riktning tredje världen. Det är bra. En majoritet av världens 1,2 miljarder katoliker lever i Latinamerika, Afrika och Asien. Men kyrkans kris är som djupast i Europa, Nordamerika och Australien. Det är här många katoliker lämnar kyrkan och det är här konflikten mellan kyrkan och de utvecklade demokratierna med jämställdhet mellan könen blir alltmer akut.

Franciskus I är motståndare till kvinnliga ämbetsbärare. Det är djupt problematiskt eftersom katolska kyrkans könsapartheid undergräver trovärdigheten i kyrkans budskap om rättvisa och rättfärdighet. Men ingen som lever i katolska kyrkan kan vara omedveten om kyrkans djupa kris, bristen på trovärdighet. Kanske har Franciskus I kraften att ompröva, så som en annan de fattigas påve hade, Johannes XXIII.

Vi hoppas på en katolsk kyrka som blir mer katolsk och mindre romersk.

Irène Nordgren
Gert Gelotte