Män beslutar, kvinnor tjänar. Parallellen med det sydafrikanska apartheidsystemet är lika uppenbar som plågsam, skriver Gert Gelotte, som är journalist och ledarskribent på Göteborgsposten, katolik och en av initiativtagarna till reformnätverket Katolsk Vision.
Katolska kyrkan står mitt i sin allvarligaste identitetskris sedan reformationen. Krisen har många ingredienser – pedofilskandalerna, bristen på män som vill leva i celibat för att få bli präster, påvens enväldiga makt över stiften, lekfolkets maktlöshet, synen på homosexuella, på skilda och omgifta och på aborter och bruket av preventivmedel.
Den allvarligaste och för kyrkans framtid helt avgörande krisen är emellertid apartheidsystem mellan kvinnor och män. Det yttrar sig tydligast i förbudet mot kvinnliga präster. Men på djupet handlar det om kvinnors systematiska underordning i katolska kyrkan.
Kvinnor och män beskrivs som lika i värde som människor, men av Gud åtskilda till uppgifter. Män beslutar, kvinnor tjänar. Parallellen med det sydafrikanska apartheidsystemet är lika uppenbar som plågsam.
Benedikt XVI:s åttaåriga pontifikat förvärrade katolska kyrkans kris. Men den som vill söka orsakerna måste gå tillbaka till företrädaren Johannes Paulus II:s pontifikat.
Johannes Paulus blev mycket älskad för sin förmåga att kommunicera med hela världen och som polsk patriot för sitt motstånd mot kommunismen. Men som ledare för katolska kyrkan var han ytterst auktoritär. Johannes Paulus inledde den utnämningspolitik som medfört att det idag, med få undantag, endast finna djupt konservativa biskopar och kardinaler.
Medan Johannes Paulus II charmade världen skötte hans närmaste man kardinal Joseph Ratzinger, som chef för Troskongregationen, utrensningen av oliktänkande teologer.
När Ratzinger blev Benedictus XVI fullföljde han Johannes Paulus kyrkopolitik, både vad gäller utnämningar och krav på kompromisslös ortodoxi.
Den som hoppas på en reformsinnad påve efter den kommande konklaven gör det därför mot allt förnuft. De katoliker som ändå vill tro på reformen sätter sitt hopp till Wiens ärkebiskop kardinal Christoph Schönborn.
Han är ingen reformator, men vägrar åtminstone inte att tala med den inomkatolska oppositionen i Österrike. Dock har han knappast något val. Kyrkoherdeinitiativet under förre generalvikarien Helmut Schüller samlar alldeles för många präster för att Schönborn skall kunna ignorera dem.
Grovt kan världens katoliker delas upp i de som anser att kyrkan inte kan förändras utan att förlora i trovärdighet och de som anser att kyrkan måste förändras för att behålla och vinna trovärdighet.
Att kyrkan alltid förändrats är ett historiskt faktum som de konservativa väljer att bortse från. Vanligen föreställer de sig den oföränderliga kyrkan som kyrkan mellan första och andra Vatikankonciliet. Alltså de knappt hundra åren mellan 1870 och 1965.
Kyrkans förändring kommer ibland som reformbeslut uppifrån, men oftare som en konsekvens av att världen förändras. Jag tror att pliktcelibatet faller först. Det kommer att avskaffas därför att prästbristen tvingar fram en sådan reform.
Att avskaffa den systematiska diskrimineringen av kvinnor blir betydligt svårare. Där handlar det inte bara om att övervinna en teologisk uppfattning. Det handlar också om att i grunden omforma den katolska kulturen med dess tydliga mans- och kvinnoroller.
Trots Roms förbud finns det idag cirka 200 kvinnliga katolska präster. De är samtliga exkomunicerade, det vill säga avstängda från kyrkans sakrament.
En av de första som lät viga sig var dominikansystern Patricia Fresen. Hon utbildade i många år katolska präster i Sydafrika och såg parallellen mellan köndiskrimineringen och rasdiskriminering.
I en kort självbiografi skriver hon bland annat detta:
”Under apartheidtiden i Sydafrika insåg vi att ibland finns det bara ett sätt att ändra på en orättvis lag och det är att bryta den. Detta särskilt om det är en lag som förnekar människor deras grundläggande mänskliga rättigheter”.
Jag tror inte katolska kyrkan kommer att få kvinnliga präster genom ett initiativ från Rom. Jag tror Patricia Fresen har rätt.
Katolska kyrkan kommer att behandla män och kvinnor lika när tillräckligt många katolska kvinnor låter prästviga sig och tillräckligt många katolska män offentligen ställer upp för dem.
Det kan gå fort och det kan dröja länge. Men likabehandling av män och kvinnor är absolut nödvändig för katolska kyrkans trovärdighet. Det går inte att predika rättvisa och rättfärdighet och samtidigt upprätthålla ett apartheidsystem som underordnar den ena halvan av mänskligheten och upphöjer den andra.
Gert Gelotte
[…] http://dagensseglora.se/2013/03/06/apartheid-i-katolska-kyrkan/ […]
Gert
”Det går inte att predika rättvisa och rättfärdighet och samtidigt upprätthålla ett apartheidsystem som underordnar den ena halvan av mänskligheten och upphöjer den andra”
Oerhört centralt att du underförstått pekar på och lyfter fram att TRO bygger på TROVÄRDIGHET.
Man kan också uttrycka det du säger som att Vatikanen först borde EVANGELISERA sig själv innan den gör anspråk på att evangelisera sin omvärld.
Tron på Jesus Kristus bygger på hans trovärdighet som utgjordes av att han levde som han lärde.
Jesus var och är en föregångare till vår tids DO (diskrimineringsombudsman) både vad gäller kvinnor och barn.
Katolsk hierarki har målat in sig i ett hörn genom att sätta en ära i att inte anpassa sig till tidens moderniteter utan hålla fast vid det som felaktigt brukar kallas för sk ”klassisk kristen tro”.
Skärskådar man vad som ligger bakom när det gäller tex synen på kvinnan så finner man inte Jesu syn utan snarare vad vanliga män som i kyrkohistorien går under beteckningen kyrkofäder haft för uppfattning om kvinnor. Det man då glömmer är att dessa manliga kyrkofäder – som trots att de varit lärdomsgiganter för sin tid – också varit barn av sin tid tex när det gäller synen på kvinnan.
Thomas av Aquino – fortfarande chefsideolog för katolska präster, biskopar, kardinaler och påvar – hade Aristoteles (också han en lärdomsgigant 300 år f Kristus) som förebild i sin syn på kvinnans roll och plats i familj och samhälle.
Thomas förkunnade att samhället bestod av två slags människor varav bara den ena delen –männen-hade ett omedelbart förhållande till staten medan den andra delen –kvinnorna- hade en huvudman ! eller förmyndare MELLAN sig och staten.
Kvinnan är i Thomas av Aquinos tappning FÖRE döden en OMYNDIG varelse , underordnad mannen.
Först EFTER döden blir kvinnan jämställd med mannen och har SAMMA chans till frälsning.
Thomas uppfattning bottnar i Aristoteles konceptionsteori dvs det antika tänkandet om hur fortplantning mellan man ock kvinna sker och som bygger på teorier om kvinnans ”menstrualblod ”.
Kvinnan ses i Aristoteles värld som en ”defekt man”, en uppfattning som delades av Thomas av Aquino.
Först på 1600-talet med hjälp av tidens sensation mikroskopet fick människan syn på att mannnen har spermier och först på 1800-talet gjordes upptäckten att däggdjurshonor inklusive människan har ägg.
Kunskapen om hur fortplantning går till har revolutionerat synsättet på över-och underordning mellan man och kvinna i det sekulära samhället – men tyvärr inte inom katolska kyrkan. Trots att inte bara Jesus utan redan skapelseberättelsen i sig borde ha varit tillräcklig för att aldrig komma på idén om över-och underordning så håller ännu idag katolska kyrkans hierarki fast vid sin i bokstavlig mening antika syn på relationen mellan män och kvinnor.
”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”
// Irène
Gert Gelotte har nu åter levererat svidande kritik mot den kyrka, som han tillhör och uppenbarligen vill stanna kvar i. Katolska kyrkan har ett apartheidsystem, står för underordning och dess förre påve har utrensat oliktänkande teologer.
Några exempel på Gelottes utdömande kritik av kyrkan! Frågan blir då logisk:
-Varför stannar han kvar i kyrkan? Möjligen kommer han att svara med sin bekännelse till ordet ”reformkatolik”, vilket alltid tycks vara obligatoriskt när han undertecknar sina ständigt återkommande underbetyg.
Ordet har en positiv klang men det är mycket få svenska katoliker som betecknar sig som reformkatoliker.
En förklaring från Gelotte på ovanstående fråga är önskvärd.
Bengt Olof Dike,
jag stannar kvar i katolska kyrkan därför att jag är katolik. Som katolik tar jag mitt ansvar genom att inte tiga om de missförhållanden jag ser.
Jag vet inte vilken definition av katolsk kristen tro Bengt Olof Dike har. Men i min definition ingår inte diskriminering och åsiktsförtryck.
[…] att öppna vigningens sakrament också för kvinnor. Just kvinnoprästfrågan står i fokus för Gert Gelottes debattartikel på Dagens Seglora där han betecknar ordningen inom Katolska kyrkan som […]
Gert Gelotte,
Du är katolik och stannar därför, lyder svaret, som följs av att kritiken betingas av ”missförhållanden”. Men det som anförs mot kyrkan är ju inte missförhållandedetaljer men väl grundläggande och allvarliga systemfel, vilka uppenbarligen – enligt Gelotte – den förkrossande majoriteten av katoliker inte upptäckt. Tolkningen ligger då nära till hands, att kritikern i Göteborg ser sig som den rena, reformerade katolska trons uttolkare, medan påven och kardinalerna (och alla andra i kyrkan) står för motsatsen!
Som svenskkyrklig beundrar jag Gert Gelottes och Irene Nordgrens fräscha självkritiska debatt om sin kyrka. Modigt och bra och helt nödvändigt. Något att ta efter.
Bengt Olof Dike,
debatten skulle må bra av om du inte tolkade in dina egna föreställningar om mig i mig – som du inte känner.
Det finns 1,2 miljarder katoliker i världen. Det vore intressant att få veta hur du känner till ”den förkrossande majoritetens” åsikter. Vilken metodik använder du?
Jag tänker att det sammanhang man tillhör har man ansvar för och måste med nödvändighet granska. Förändringar måste komma inifrån. Under Göteborgstiden klippte jag ofta ut dina krönikor för att där fanns en skärpa och analys som var mer än en dagslända. Nu läser jag Katrine Kielos bok ”Det enda könet” och ser att hon som kristen med all sin unga kraft går emot mansdominansen som ett hot inte bara i kyrkan utan inom företag, ekonomier och samhällssystem. Tack för att du stannar kvar i ditt sammanhang och synliggör orättfärdiga ordningar.
Marianne
Jag känner inte alls igen mig i Gerts beskrivning av Kyrkan.
Och ja han borde lämna o bli protestant på riktigt.
Anders,
hur definierar du en protestant? Räcker det att vara för kvinnliga präster?
Tack Marianne!
Marianne Andreas kommentar uttrycker på ett mycket bra sätt själva kärnpunkten i den här diskussionen. Ska man verka i sitt eget sammanhang eller ska man så fort man har en eller flera avvikande uppfattningar gentemot majoriteten lämna sitt eget sammanhang och bilda en helt ny rörelse, alternativt ansluta sig till en redan existerande smalare och, som man själv kanske uppfattar det, ”bättre” rörelse. Som svensk skäms man många gånger för Sveriges ageranden i olika sammanhang, men det innebär normalt inte att man avsäger sig sitt svenska medborgarskap. Däremot har varje svensk ett demokratiskt ansvar att efter bästa förmåga försöka påverka politiken i Sverige till det bättre. Motsvarande borde gälla i de religiösa sammanhangen. Själv är jag med i svenska kyrkan, trots att jag anser att det finns mycket unket även där. Hade jag tillhört ett muslimskt sammanhang, tror jag att det bästa hade varit att stå kvar där och kämpa mot avarterna inom den traditionen, ungefär som Gert Gelotte verkar göra i det katolska sammanhanget. Det är nog egentligen inte så stor skillnad på den goda religiositeten/fromheten i olika traditioner, som en del tycks tro, och det finns också stora likheter, när det gäller avarterna!
Att kritisera och v[ga ;ppet ifr[gas’tta vitala delar i sin egen kyrka ‘r naturligtvis modigt och viktigt och inte bara en m’nsklig r’ttighet! V’ldigt underligt att en f.d. kyrkopolitiker som Bengt Olov Dike inte verkar f;rst[ det!
St[ p[ er Gert Gelotte och Irene Nordgren! Vi ‘r m[nga, katoliker och icke katoliker som st;der er!
Olov,
det är ungefär så också jag ser det. Jag är katolik på samma sätt som jag är svensk. Djupast sett är det min andliga identitet även om jag trivs utmärkt också i andra kyrkor.
Min erfarenhet är också att andlig gemenskap har mycket lite med kyrkotillhörighet att göra.
Tack Torbjörn, ditt stöd värmer.
I dessa dagar är åter dokumentären ”Pink smoke over the Vatican ” (som går att köpa på DVD) aktuell att nämna
http://pinksmokeoverthevatican.com/
Trailer
http://pinksmokeoverthevatican.com/
// Irène
Oj, vilken sågning.
Jag känner dock inte igen kyrkan i den kritik som framförs.
Kvinnor diskriminerade?
Helt ärligt, det skulle vara kul att se lilla söta Gert Gelotte gå fram och förklara för stora, starka och vackra Syster Sixta i min försammling att hon är förtryckt…
Gert och Torbjörn,
jag konstaterar bara att den förstnämndes kritik mot den egna kyrkan kan liknas vid en revolutionärs: bort med grundläggande teologiska och andra ståndpunkter! Var i hela den katolska världen har denna (symboliskt betonat) knutna hand mot kyrkan stöd? De svenska ”reformkatolikerna” är få och lär inte nämnvärt kunna påverka ordningen. Det betyder inte att jag frånkänner dem rätten att hysa internkritiken, men varken de, Torbjörn eller Helle skall hysa förhoppningar om att kritiken påverkar Rom. Av den enkla anledningen, som jag påpekade, att den är begränsad till några få personer. Hur många av de drygt 100.000 katolikerna i vårt land står bakom den? Gert är alltså inte, om jag får säga det, representativ för kyrkan.
Men han är förvisso en starkt blåsande debattfläkt, som inte sällan uppmärksammas av radio och TV, vilka brukar kontakta företrädare med egna och gentemot majoriteten avvikande åsikter
Bengt Olof Dike,
än en gång: Hur vet du det du påstår dig veta?
Vänner,
ingen har någonsin frågat Sveriges katoliker om vad de anser om exempelvis kvinnliga präster.
Sådana undersökningar är däremot genomförda i andra länder. Nyligen presenterades en undersökning i Irland.
Opinionsinstitutet Amárach Consulting hade på uppdrag av The Association of Catholic priests frågat ut 1 000 katoliker om deras åsikter.
1 000 intervjuer är den nedre gränsen för att en opinionsundersökning skall anses trovärdig.
Undersökningen visar att:
87 procent anser att präster skall få gifta sig.
77 procent anser att kvinnor skall få bli präster.
60 procent var inte överens med kyrkans syn på homosexualitet. Endast 9 procent instämde helt med kyrkans officiella lära.
Vilka var då dessa katoliker? Av allt att döma genomsnittliga irländska katoliker.
En tredjedel gick i mässan en gång i veckan. Endast fem procent gick aldrig i mässan.
Irland har av tradition betraktats som ett konservativt katolskt land. Mycket har hänt på senare år. Men det är inte troligt att svenska katoliker är mer konservativa.
Liknande opinionsundersökningar bland katoliker har genomförts i bland annat Tyskland med snarlika resultat.
Bengt Olov Dike
”Av den enkla anledningen, som jag påpekade, att den är begränsad till några få personer”
Jag får lov att tacka för att du också tar upp den viktiga frågan om representativitet vilket ger mig möjlighet att på Dagens Seglora ge lite information om den universella katolska kyrkan där vi katoliker utgör en liten droppe.
Det finns massor av inomkatolska rörelser.
Några exempel
Wir sind Kirche / We are church som finns i drygt 40 länder under paraplyorganisationen IMWAC
http://www.we-are-church.org/int/
I frågor som specifikt rör sex –och samlevnad finns
Catholics for Choice.
http://www.catholicsforchoice.org/about/default.asp
I USA finns
Association for the Rights of Catholics in the Church (ARCC)
http://www.arcc-catholic-rights.net/who-we-are
En av på senare år bästa sammanfattningar om svensk katolisicm har gjorts av dåvarande professorn vid Lunds Universitet Werner Jeanrond i the Tablet 2003. Mycket har hänt sedan dess ute i världen men i Sverige är den enda skillnaden att vi numera inte har en hjälpbiskop längre.
Det är inte ofta katolska kyrkan i Sverige omnämns internationellt. Det är fullt förståeligt. Det skulle till Werner Jeanrond till något sådant.
http://www.thetablet.co.uk/article/2982
I den inomsvenska debatten lyfte Werner Jeanrond ofta katolska kyrkan i Sverige ut ur sitt svenskt- katolska provinsiella tänkande som jag hör att man också lyckats indoktrinera dig med .
Du har fint anammat exakt den bild man från officiellt katolskt håll i Sverige vill ska vara rådande hos allmänheten.
Bloggosfären är dock inget Stockholms katolska Stift kan kontrollera. Men naturligtvis kan man vid förfrågan upplysa om att tex Katolsk Visions blogg inte är något att bry sig om då det som där uttrycks inte på något sätt representerar katolskt tänkande.
National Catholic Reporter http://ncronline.org/
heter en annan viktig tidskrift. Skulle jag kunna få rekommendera dig att under en period regelbundet läsa vad där skrivs och sedan återkomma och berätta om dina reflexioner
// Irène
Alexander,
”lilla söta”. Du har nog aldrig träffat mig. :-)
Gert Gelotte och Iréne No0rdgren,
Det är ju ostridigt att antalet ”reformkatoliker” är marginellt – såväl internationellt som i vårt land. De s k inomkatolska rörelsernas påverkan vad gäller avgörande teologi och kyrkoinriktning är lika marginell. Den referade opinionsundersökningen i Irland har heller inte gjort Rom förskräckt eller ens höjt ögonbrynen på den avgångne påven och kardinalerna.
Vad gäller Irland erinras också om befolkningens inställning till aborter – manifesterad i folkomröstningar, där majoriteten stött kyrkans uppfattning.
Allt detta är välbekant för såväl Gert som Iréne, ty det är dokumenterade fakta. Helle Klein må gärna klappa Gert på axeln, uppmuntra honom i det hon kallar självkritik. Men att katolska kyrkan skall röra sig i för henne positiv riktning är lika osannolikt som att Helle skulle ansöka om medlemskap i Moderaterna.
Som jag tidigare betonat är vår lilla grupp av ”reformkatoliker” en debattfläkt i världens största kyrka, ehuru högst perifer och utan realistiska möjligheter att förändra de katolska tingens ordning.
Med all respekt för särskilt Gert Gelotte och hans debattflit, är det bra att hålla detta helhetsperspektiv för ögonen. En annan sak vore, om gensvaret i hans svenska kyrka hade varit synligt; det är, såvitt man kan förstå, helt obetydligt. Biskop Arborelius, som man bör ha stor respekt för, behöver inte frukta – om jag får spetsa till formuleringen – fåmansupproret som leds från Göteborg!
Och Helle Klein lär få fortsätta att förfasa sig över, eller åtminstone skaka på huvudet åt katolska kyrkans uppfattning i viktiga frågor!
När de mänskliga rättigheterna trampas under fötterna är det vår skyldighet som medmänniskor att protestera och väcka opinion för rättvisa! Det verkar inte Bengt Olov Dike förstå – hans uppfattning är att det inte lönar sig att attackera en så stor koloss som Katolska kyrkan. Om detta är inte mycket att säga annat än: heder åt Gert och Irene! Det ni gör är oerhört viktigt och betydelsefullt. Ni följer inte Bengt Olov Dikes råd och därför har ni stöd av många , många människor som blir allt fler! Jag beundrar er och det borde Bengt Olov Dike också göra!
Apropå: eftersom jag har stor respekt och aktning för Helle Klein så blir jag glad av att bli apostroferad tillsammans med henne.
Bengt Olof Dike,
den senaste opinionsundersökningen om irländarnas inställning till abort företogs i februari 2013 av tidningen The Irish Times. 1 000 väljare intervjuades då öga mot öga. Resultate blev som följer:
84 procent ansåg att abort borde vara tillåtet när kvinnans liv är i fara.
79 procent ansåg att abort borde vara tillåtet när fostret inte kan överleva utanför moderns kropp.
78 procent ansåg att abort borde vara tillåtet efter våldtäkt eller incest.
71 procent ansåg att abort borde vara tillåtet om kvinnan kan befaras begå självmord som ett resultat av graviditeten.
70 procent ansåg att abort borde vara tillåtet om kvinnans hälsa är i fara.
37 procent ansåg att abort borde vara tillåtet om en kvinna anser att det är bäst för henne.
Bengt Olof Dike,
”Det är ju ostridigt” är inte ett svar på min fråga hur du vet det du påstår dig veta. Vilka fakta stöder du dig på?
Gert Gelotte och Torbjörn Lindqvist,
På de internationella fakta och rapporter som regelbundet kommer. Kan Du möjligen hänvisa till en enda rapport som vittnar om en stark och bred kritik mot Din kyrka och som har påverkat påven och kardinalerna i avgörande teologiska frågor – i Din åsiktsriktning.
Sedan Irland: Du refererar opinionsundersökningar, medan jag hänvisade till genomförda folkomröstningar.
Torbjörn,
jag missunnar Dig på intet sätt Helle Kleins sällskap och att Du känner Dig hedrad av hennes åsikter.
Jag är lite mindre hedrad av dem!
Bengt Olof Dike
”Kan Du möjligen hänvisa till en enda rapport…….”
Får jag ställa en fråga.
Har siffror och rapporter som talar MOT ”din åsiktsriktning” någon relevans överhuvudtaget i dina ögon ?
Om ja – vid vilken procent missnöje får siffror/ rapporter relevans ? Ungefär ?
// Irène
Är det en grundläggande mänsklig rättighet att få bli präst i den katolska eller annan kyrka, för man eller kvinna?
Var apartheidsystemet könsdiskriminerande? Jag trodde det var rasåtskiljande? ”Tjänar” inte katolska präster, påven kallas ju också tjänarnas tjänare?Förmodligen stöter Du bort fler katoliker än Du attraherar med Din form av kritik som är mer revolutionär än reformistisk. Mvh, Torgny Rabe
Bengt Olof Dike,
påven och kardinalerna låter sig inte påverkas. Det är kyrkans grundläggande problem.
Det finns hur många rapporter och opinionsundersökningar som helst som visar på en växande klyfta mellan kyrkans som folk och kyrkans som ledning.
Vad gäller Irland så är den gällande abortlagstiftningen från 1861. Den senaste folkomröstning jag känner till genomfördes 1983. Då infördes ett tillägg till abortlagen där staten erkänner det ofödda barnets och moderns lika rätt till liv.
Det är 30 år sedan och sedan dess har mycket hänt i det katolska Irland som stärker tilltron till senare opinionsundersökningar.
Sen måste jag upplysa dig om att kravet på reformer inte handlar om ”min åsiktsriktning”. Om du besvärar dig med att ta del av alla länkar du fått tillgång till under debattens gång skall du finna att den inomkatolska oppositionen är en mycket bred rörelse.
Med risk för att bli tjatig. Hur vore det om du någong gång svarade på min fråga i stället för att ösa på med nya obstyrkta påståenden?
Alltså: Hur vet du det du påstår dig veta?
Bengt Olof Dike,
en opinionsundersökning från Quinnipiac-universitetet i Connecticut som citerades i internationella media idag visar att 54 procent av USA:s katoliker är för samkönade äktenskap. För amerikaner i stort är motsvarande siffra 47 procent.
”Jag trodde det var rasåtskiljande”
Inte ens det.Det åtskiljde engelsmän från boer. Vi har dessutom numera inte ordet ras i dessa sammanhang – det är ett lagbrott att tänka i rastermer, hur tankarna än är riktade.
Apartheid var riktat mot de orättvisa lagarna som engelsmännen haft som innebar integrering av afrikander, dvs ättlingar till de nederländska kolonisatörerna. Apartheid syftade till att begränsa engelsmännens och deras rika (svarta + asiatiska) allierades makt. Att öht dra in detta i kyrkans sakramentsordning är fullständigt absurt – dilettantism. Varför skulle kyrkan ha samma rädsla för kvinnor, som boer hade för engelsmännen? (Det här vet naturligtvis artikelförfattaren, men kör på ändå i hopp om att få lite uppmärksamhet.)
Opinion – jo, det fanns en opinionsundersökning en gång, utförd av Pontius Pilatus. Den utföll så, att vår Frälsare befanns skyldig av en majoritet till uppror och därför korsfästes han. Alles in ordnung?
Torgny Rabe,
att få bli präst är ingen mänsklig rättighet, varken för män eller kvinnor. Men det borde vara en mänsklig möjlighet, lika för alla.
Apartheidsystem är att som princip betrakta och behandla grupper av människor som lika men åtskilda. I praktiken blir det förstås olika. Apartheid används som medel avr en grupp människor att utöva makt över en annan grupp människor – gärna som gudomligt uppdrag.
Apartheid i Sydafrika var rasåtskiljande. Apartheid i katolska kyrkan är könsåtskiljande.
Jag förstår att ordvalet är provocerande. Men parallellen är ett sätt att öppna ögonen. Och apartheid i Sydafrika motiverades också med bibeln och Guds vilja.
Kritik kan ibland vara väldigt plågsam. Jag har dock svårt att inse varför det skulle vara ett skäl att stillatigande acceptera diskriminering.
Eric,
du är så långt från ämnet att jag lämnar ditt inlägg obesvarat.
Till mina kritiker ovan:
Om nu så mångfa, som Gert hänvisar till, i opinionsundersökningar har avvisat kyrkans officiella inställning i en viss fråga, undrar jag varför det inte ger utslag just officiellt. Kan det vara så att ännu många flera står bakom kyrkans linje?
Och Gert, aprop Din upprepade fråga:
Jag refererar till verkligheten, slom inte motsagts av någon, dvs att de som kräver reformer och förändringar, inte på något sätt har påverkat kyrkans ledning. Detta därför att deras åsikter är bfrett förankrade i kyrkan.
Detta vet Du förstås fuller väl!
”Förmodligen stöter Du bort fler katoliker än Du attraherar med Din form av kritik som är mer revolutionär än reformistisk.”
Det är just det som är målet. Att bli föraktad. Och bojkottad. Och motsagd. Och negligerad. De bekräftar ju nämligen tesen att kyrkan är en ond maktapparat, där fruktan är den dominerande styrkraften.
Att apartheid inte kan jämföras med kyrkans prästämbete kan ju vem som helst inse – det ena en politisk maktkamp mellan tvenne kolonisatörer, det andra en sakramental (sakrament= yttre tecken på inre tro) ordning byggd på skrift och tradition. Återigen – vad skulle kyrkan ha att frukta från kvinnor, som skulle föranleda en isoleringspolitik?
Vänner,
debatten går nu i cirklar. Har ingen något att tillföra i sak så avslutar jag mitt deltagande här.
Gert
Vi vet att det finns katoliker såväl som icke-katoliker – (som synes på Dagens Seglora ) i vars intresse det ligger att till varje pris bevara status quo inom katolsk hierarki och det finns katoliker som icke-katoliker som är av motsatt uppfattning.
Den förstnämnda kategorin personifierar – genom att sätta en ÄRA i att vara opåverkbar av argument- den struktur i katolsk hierarki som den andra kategorin vill förändra.
Du sammanfattar det hela bra så här
”påven och kardinalerna låter sig inte påverkas. Det är kyrkans grundläggande problem.
Det finns hur många rapporter och opinionsundersökningar som helst som visar på en växande klyfta mellan kyrkans som folk och kyrkans som ledning.”
Som en parallellprocess låter sig inte heller meddebatörer av den första kategorin påverkas av siffror och hänvisningar du ger.
Fakta i form av siffror biter inte på den i vars intresse det ligger att till varje pris FÖRHINDRA förändring och utveckling.
VERKLIGHETEN kan dock ingen stå emot.
Och nu har verkligheten bjudit på en POTENTIELL möjlighet till förändring och utveckling genom att påven abdikerat.
Vissa bävar andra hoppas.
”Kyrkoherdeinitiativet” i Österrike med Helmut Schüller i spetsen hör till dem som hoppas
http://www.katolskvision.se/blog/?p=8800
Det skulle innebära ett historiskt paradigmskifte om Kyrkoherdeinitiativets hopp går i uppfyllelse.
Anden blåser vart den vill och har kanske bestämt sig för att för första gången besöka Rom.
I varje fall läser jag i Vatican Insider / La Stampa följande
”Collegiality and the reform of the Curia. It had never happened before that so many Cardinals were asking for a change of direction in the management of the Vatican curial ”machine” and were taking on the issue of the organization of dicasteries, their coordination, and their connection with the Episcopal Conferences. This means that the new Pope, whoever he may be, will hardly be able to ignore these signals, which are a consequence of the not-so-positive recent experiences in relations between Rome and the episcopacies. ”
http://vaticaninsider.lastampa.it/en/the-vatican/detail/articolo/conclave-23007/
// Irène
Vi avslutar nu denna debatt för den här gången och tackar alla medverkande, framförallt Gert Gelotte vars debattinlägg satte igång debatten. /Redaktionen
[…] http://dagensseglora.se/2013/03/06/apartheid-i-katolska-kyrkan/ […]