Kardinal Ratzinger var den som bäddade för vad han som påve fick stå till svars för när det gäller synen på prästers pedofilibrott, skriver reformkatoliken Irène Nordgren i en replik på Arne Carlssons ledare i måndags. Som prefekt för Troskongregationen var det kardinal Ratzinger som under nästan ett kvarts sekel satte sin prägel på den kyrka som han sedan kom att bli påve för i april 2005, skriver Nordgren som tidigare skrivit på Dagens Seglora (här och här) med anledning av det kommande påvevalet.
Arne Carlsson skriver i sin ledare (25/2):
”När Ratzinger sedan som påven Benedictus XVl fick ta sig an de sexskandaler som skakade den katolska kyrkan kritiserades han för att mörklägga och ignorera pedofilernas framfart, trots att det var han som beslutade att ta dessa brott på allvar och att överlämna de anklagade till rättsväsendet.”
Min verklighetsbeskrivning av Ratzinger och påven och sexskandaler ser annorlunda ut än din. ”Som man bäddar får man ligga ” skulle jag säga. Kardinal Ratzinger var den som bäddade för vad han som påve fick stå till svars för när det exempelvis gäller synen på prästers pedofilibrott.
Som prefekt för Troskongregationen var det kardinal Ratzinger som under nästan ett kvarts sekel satte sin prägel på den kyrka som han sedan kom att bli påve för i april 2005. 2001 undertecknade Ratzinger ett dokument där det framkommer att grova brott som tex sexuella övergrepp som begåtts av kyrkliga ämbetsbärare ska hanteras inomkyrkligt dvs främst av Troskongregationen dvs av kardinal Ratzinger själv. Inte ett ljud om att blanda in civila myndigheter. Tvärtom! Ett tidigare dokument från 1962 som Ratzinger åberopar säger att sexuella brott begångna av präster ska omfattas av kyrkolagens strängaste ”påvliga sekretess ” och att den som bryter sekretessen blir exkommunicerad.
Det primära var att skydda prästers bristande heder. Någon omtanke om offren, om barnen som våldtagits av präster, var det aldrig tal om förrän massmedia fick det hela att vända. Som påve omvände sig Ratzinger under galgen och först därefter medverkade han till att också civila myndigheter måste kopplas in vid kriminella brott som sexuella övergrepp mot minderåriga.
När Ratzinger tillträdde som påve var kardinal Sodano statssekreterare. Det tog ett år innan Sodano efterträddes av nuvarande Tarcisio Bertone. Påven utnämnde Sodano till chef för kardinalskollegiet – ett ämbete han fortfarande innehar. Detta trots att att det inte var en hemlighet att Sodano och den förre påven Johannes Paulus II var beskyddare åt den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado – grundaren av Kristi Legionärer och samtidigt samtidens grövste prästpedofil som även hade ett antal biologiska barn.
Det är allmänt känt att kardinal Ratzinger ville vidta årgärder mot Degollado men att han hindrades av sin företrädare och av Sodano som också är misstänkt för att ha tagit emot mutor av Degollado. Ratzinger skötte sina kort väl och såg till att inte bli onödigt påstridig i sina yrkanden och blev också så småningom påve och den kriminellt misstänkte kardinal Sodano står alltjämt vid påvens sida enligt gentlemen’s agreement om tjänster och gentjänster.
För tre år sedan gjorde Sodano ny skandal då han offentligt hävdade att prästers sexövergrepp var ”småaktigt skvaller”. Detta provocerade kardinal Schönborn i Österrike och föranledde honom att anklaga Sodano för att vara den som mörkat och hindrat utredningen av sexskandalen kring hans företrädare kardinal Groër 1995. I den kardinalskonflikten tog påven skamligt nog parti för Sodano och gav Schönborn en reprimand genom att upplysa om att det endast var påven som äger rätt att döma en kardinal.
Mot all kritik som riktats mot påve Benedikt XVI har han dock alltid framhållits som en sällsynt skicklig teolog. Men en skicklig teolog bör väl i första hand kunna skilja på vad som är huvudsak och bisak i Jesu förkunnelse. Om det var något Jesus explicit uttalat sig om – förutom sin vilja att lärjungarna skulle hålla ihop och vara ett så att världen skulle tro – så var det omsorgen om barn och förbudet att förgripa sig på barn.
Vatikanen med Benedikt som prefekt och påve har dock haft motsatt strategi än Jesus. Enhet manifesterad i communio har bara varit intressant för påven under förutsättning att den sker på påvens villkor. I annat fall har påven ansett splittring och skilda nattvardsbord varit att föredra. Pedofilprästers brott har tillåtits mörkas och pedofilpräster har flyttats runt med möjlighet till fortsatt brottslig verksamhet. Något påvligt dokument skrivet ur ett barnperspektiv har inte sett dagens ljus under Benedikts ämbetsperiod.
Om homosexuellas kärlek har Jesus i evangelierna varken sagt flasklock eller visat något intresse men här har påven visat ett desto större intresse och såväl i skrift som tal sagt desto mer. Den katekes i vars kommission kardinal Ratzinger suttit ordförande dömer homosexuella handlingar som ”klandervärda och felaktiga” och förordar livslångt obligatoriskt celibat och ”självbehärskningens dygder”.
I USA har kardinal Mahony nyligen försvarat sitt mörkande av sexövergrepp inom sitt stift Los Angeles med att aldrig i sin utbildning fått lära sig något om sexövergrepp utan bara hållt sig till vedertagen praxis. Genom detta avslöjar kardinalen att påven prioriterat blind lydnad av sina medarbetare framför självständigt tänkande och eget ansvar.
Katolsk troslära framhåller samvetets överhöghet men det bör framhållas att detta är en sanning som kan stå en katolsk företrädare mycket dyrt att leva efter. Här redovisas 99 namn på på teologer och präster som kardinal Ratzinger och påven Benedikt XVI tystat och på olika sätt straffat då de på olika sätt manifesterat att deras samveten inte överensstämt med påvens.
http://www.matthewfox.org/wailing-wall/
Detta tystande av oliktänkande har varit ödesdigert för kyrkan och också gått stick i stäv med Aggiornamento – Andra Vatikankonciliets ledord som en gång också omfattades av den då unge och radikale teologen Joseph Ratzinger, kollega med bla Hans Küng som inför det kommande påvevalet ställer frågan Vatikansk vår eller istid? Küng menar att om konklaven väljer en påve som kör i gamla hjulspår som Benedikt så kommer kyrkan aldrig att uppleva en ny vår utan istället en ny istid då hon riskerar att krympa till en alltmer irrelevant sekt.
Det mest radikala den åldrade påven Benedikt har gjort är att avgå.
För detta val av att radikalt våga bryta med traditionen ska Benedikt ha all heder och respekt då han genom detta möjliggjort och banat väg för en ny mer mänsklig syn på påveämbetet.
Irène Nordgren, reformkatolik
Tack Iréne för din noggranna och välinformerade genomgång av kardinal Ratzingers hantering av sexuella övergrepp mot minderåriga. Tyvärr så är det inte bara Benedictus XVl som drabbats av den i falskhet och lögn förberedda bädden, utan särskilt de drabbade barnen och de utestängda homosexuella. Den långa lista av hedervärda teologer och präster som tystats eller straffats är en lista som i sig själv är ett underkännande av en kyrka som låter diktatorisk makt medfölja sitt högsta ämbete.
Tyvärr skymmer denna hantering också viljan till radikal förändring i de globala ekonomiska strukturerna såväl som ett teologiskt arbete som skulle kunna väcka nyfikenhet och intresse.
[…] http://dagensseglora.se/2013/03/01/som-man-baddar-far-man-ligga/ […]
1. Kardinal Ratzinger samlade in alla ärenden under Troskongregationen för större effektivitet.
2. Anmälningar och misstankar är inte detsamma som brott. Kan finnas många andra orsaker för anmälningar
3. Sodano är inte misstänkt för några brott. Ska vi döma på skvaller enbart? Åttonde budet…
4. Det var inte prästers övergrepp som enligt Sodano var skvaller, utan att Ratzinger själv skulle varit inblandad i München. Visade sig helt sakna grund – Sodano hade rätt.
5. Homosexuellas kärlek: Ingen kan hindrar kärlek mellan människor. Påven uppmuntrade hela tiden ju till detta. Men inte ens påven kan välsigna synden. Sexuell utlevelse utan samband med det äktenskapliga uppdraget är synd. Vare sig enskilt, med kvinna eller man.
6. Enhet på påvens villkor: Påven kan inte göra vad han vill. Han tjänar ämbetet och är bunden av skrift, tro och tradition.
7.Kardinal Groer. Ingen rättegång, ingen dom, inget erkännande. Här finns bara rykten av spektakulär karaktär. Ingen vet något.
8. Omtanke om offren: Påven har fyra gånger träffat offer. Alla har varit mycket rörda och entydigt lovordat påve Bededikts uppriktiga omtanke och medlidande.
9. Kard. Mahony: Var en ikon bland liberalkatolska kretsar för sin frivola liturgi och tolerans mot allehanda sexuella minoriteter. Bortglömt nu?
10. Samvetet. Dessa 99 fall måste granskas var och en för sig. Man hittar oftast löftesbrott och avvikelser från kyrkans tro, som alla förbinder sig till. Man kan ju inte vara kyrkans tjänare, avlagt lydnaslöfte och anklaga kyrkan samtidigt från en position von oben. Alltid finns chansen att reda ut och komma tillbaka. Kyrkan är mycket tålmodig och barmhärtig.
11. Gamla hjulspår: De gamla hjulspåren är den smala vägen, som Jesus Kristus anvisade. Den breda vägen får världen använda. Den breda vägen är säkert snabbare – men vart leder den? Den smala är svettigare och knöligare men åtminstone vet vi genom Jesus Kristus vart den går – till himmelen.
Varför tog ni in detta, Seglora? Så propagandistiskt och fyllt av rena faktafel. Kollas inget upp?
Irène!
först vill jag säga att jag uppskattade Arne Carlssons ledare från 25/2.
Angående fallet med Sodano och Degollado innan 2001 och att Ratzinger som chef för Troskongregationen kunde ha gjort mer för att trycka på för att få Degollado avslöjad, så är det möjligt att var så, jag vet inte vilka möjligheter han hade. Dock står klart att Ratzinger hade personligen mycket lite att att göra med de flesta av sexövergreppsfallen mellan 1981 och 2001, inte heller den lilla andel som kom till Rom hade han så mycket med att göra. Generellt kan sägas att det under denna period fanns en tröghet och oförmåga i Vatikanen att se problemets omfattning och komplexitet, och såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän och kardinaler i kyrkans centrala ledning får Ratzinger anses ha ett delat ansvar i att först sent i förloppet inse problemets omfattning.
När det gäller brevet från 2001 och dess betydelse menar jag emellertid att du har helt fel. Betydelsen och effekten är precis tvärtom som du påstår. I maj 2001 utfärdade Johannes Paulus II en skrivelse (ett s.k. motu proprio), Sacramentum sanctitatis tutela, enligt vilken Troskongregationen fick det juridiska ansvaret i relaton till Kanoniska lagen för vissa grova brott, bland dem sexuella övergrepp på minderåriga. I skrivelsen stadgades också att alla biskopar i hela världen fick skyldighet att skicka in akterna på alla fall som gällde övergrepp på minderåriga till Troskongregationen som skulle besluta om lämplig åtgärd. Det innebar att flera tusen fall handlades av kongregationen de följande åren. Detta innebar inte på något sätt en förhalning eller försökt gömma undan någonting, tvärtom har man arbetat mycket effektivt, och sedan Joseph Ratzinger under 2000-talets första år hunnit få direkt kännedom om alla fall från hela världen som skickades in, så har han blivit övertygad om att Kyrkan måste ta dessa frågor på högsta allvar och agera kraftfullt. Denna hållning har också fört vidare under sitt pontifikat.
Ratzinger personligen studerade alla akter noga och får en mycket ingående inblick i hur problematiken ser ut i Katolska kyrkan. Nolltolerans-principen införs vilket innebär att man inte ser mellan fingrarna på några fall, utan redan första gången det inträffar polisanmäls prästen och han tas ur tjänst.
För att öka effektiviteten i hanteringen och inte fördröja ärendehanteringen inför troskongregationen en ny princip: De flesta ärenden där bevisningen är överväldigande avvaktar man inte en kanonisk process i Rom, utan ärendena skickas tillbaka till den lokale biskopen för omedelbar handläggning, vilket givetvis också innebär polisanmälan om det inte redan gjorts. Det innebar att endast 20% av de mer än 3000 fall som kom till troskongregationen 2002-2005 blev föremål för kanonisk prövning. Ibland har det faktum att endast 20 % blev föremål för kanonisk prövning framförst som en kritik för att man är ineffektiv i sin handläggning, när det i själva verket är precis tvärtom. Man vinner tid på detta sätt och får en snabbare direkt handläggning lokalt, vilket är nödvändigt om bevisningen är överväldigande.
Ratzinger skickade ut ett brev till alla biskopar med information Troskongregationens nya roll om att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den (det är förmodligen detta brev du refererar till). I brevet skrevs också att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och/eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och är inte rimlig och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.
Under åren efter 2001 inkommer en flodvåg av ärenden till Rom, av vilka de flesta anlände åren 2003 till 2004. Msgr Charles Scicluna som arbetade med Ratzinger uppskattar att mer än 3000 fall hade handlagts av Ratzinger som var mycket noga med att själv studera akterna, och blir en av de få inom Kyrkan som läst dokumentationen om praktiskt taget varenda präst som på trovärdiga grunder anklagats för sexövergrepp mot barn. Detta gjorde att han fått en bättre inblick i hur problemet egentligen ser ut än någon annan inom Katolska kyrkan kan göra anspråk på att ha.
Se också min längre utredning av detta från 2010.
Läs också denna intervju med biskop Scicluna som under de åren jobbade under Ratzinger i Troskongregationen och som följt hela processen. Det finns många kardinaler som inte handlade resolut och rätt under åren före 2000, men biskop Scicluna menar det är fel att peka finger och anlägger ett annat perspektiv på processen.
Arne
Den som i mina ögon bäst belyser den avgående påvens pontifikat är katoliken Carl Otto Werkelid i sin lysande krönika i Aftonbladet.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article16326784.ab
Stockholms katolska stift är en ankdamm där en sådan krönika inte tas emot med blida ögon.
// Irène
Bengt
Jag orkar inte en gång till bemöta din introduktion i kategorin Kurze Einführung i 18 Bänden.
Jag hänvisar intresserade läsare till KV blogg
http://www.katolskvision.se/blog/?p=8723
och till din blogg
http://bengtmalmgren.wordpress.com/2013/03/01/paven-och-katolska-kyrkan-islossning-ocksa-i-sverige/
där jag sammanfattar vår diskussion med att undra över hur du samtidigt ”håller med mig” och samtidigt säger att jag ”saknar täckning” för det jag säger ?
Du skriver
”Jag håller med dig om att Ratzinger såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän och kardinaler i kyrkans centrala ledning får anses ha ett delat ansvar i att före 2000 inse problemets omfattning. Ratzinger personligen hade dock väldigt lite at göra med pedofilifallen, även dem som handlades av CDF. Att han visste väldigt mycket men medvetet avstod från att agera kan vi inte veta, det är antaganden.”
Ett faktum som torde vara obestridligt är att Ratzinger är den som vetat mest om prästers pedofilibrott inom hela hierarkin.
Jag håller med Werkelid och nu Gert Gelotte i deras bedömning att Joseph Ratzinger var otillräcklig som påve redan från början.
Men du tycker ju att Werkelid ”ser enögd ” på den avgående påven.
Att läsare haft glädje av ”påve emeritus” teologiska böcker står inte i motsatsställning till det jag hävdar.
Carl Otto Werkelid och Gert Gelotte är 2 katolska yrkesjournalister som inte ingår i hovceremonielet runt biskopsämbetet i Stockholms Katolska Stift som du gör.
Därav följer att jag bedömer deras bedömningar som mer trovärdiga än dina.
Gert Gelotte gör bra sammanfattning på KV blogg
”denna debatt om detaljer i bevisföringen är på det hela taget ganska meningslös. Kyrkan har sjunkit djupt ner i ett träsk av prästers övergrepp mot barn och ungdomar och av biskopars beslut att dölja detta i stället för att sätta stopp för övergreppen.
Att Ratzinger inte är fläckfri är uppenbart. Det kan förklaras men inte ursäktas med att han levde och verkade i ett parallellt rättssystem präglat av tystnadens kultur. Att Ratzinger till sist ingrep är sant. Men till sist är inte nog sett till offren och den kyrka han var satt att tjäna.
Ratzinger är på flera sätt en tragisk gestalt. Han var inte vuxen uppgiften. Han bidrog inte till att samla kyrkan utan lämnar den mer splittrad än när han tillträdde som påve. Han går till historien därför att hans klokaste beslut var det att avgå.”
// Irène
Irène!
Bra att du hänvisar till våra bloggar, så kan vi reda ut de mer detaljerade frågeställningarna kring enskildheter där.
Det där du säger om hovceremonielet berättar mer om dig själv än om dem du adresserar i anmärkningen. På våra privata bloggar kan sådant möjligen passera, du kan bättre än så och vi, två katoliker med olika syn på saker och ting, brukar föra ganska intressanta samtal.
Men säkert fäller du inte en sådan kommentar bara av obetänksamhet på detta offentliga forum där många läsare förmodligen inte känner varken dig eller mig, utan det är en överlagd handling för att vinna retoriska poäng. Tryter sakargumenten går man på person. Jag känner mig inte träffad, och den som vill lära känna mig bättre inbjuds att läsa min blogg.
Jag är lojal med min biskop, absolut, men drar mig inte heller för att skriva kritiskt om stiftet när jag finner det befogat. De som följt mig genom åren vet det.
Angående Ratzinger-pontifikatet så kommer nu fler och fler utvärderande artiklar. De flesta kommentarer går ut på att han förenar motsatser och polariteter, konservativt och radikalt som Arne Carlsson nämner, gammalt och nytt. Nästan alla är överens om att han verkligen gjort goda insatser från början av 2000-talet, först som chef för Troskongregationen, sedan som påve i att komma till rätta med pedofili-problematiken, liksom att han vidtagit viktiga åtgärder för att rensa upp och förebygga korruption inom Vatikanens bank. Det förnekar inte heller Werkelid eller Gelotte.
De allra flesta är också överens om Katolska kyrkan kommit en bit på väg men inte ända fram. Värderingen av påve Benedikt XVI går isär i bedömningen om hur bra han klarat sin uppgift.
-Dåligt eller halvbra säger en del eftersom det fortfarande finns saker att städa upp och han inte var tillräckligt radikal.
-Bra säger en del eftersom han tog ett ordentligt grepp om saker och ting och nu lämnar ett dukat bord åt sin efterträdare att ta vid.
Jag har aldrig påstått att Benedikt gjort allting rätt, men jag tillhör dem som tycker han gjort bra ifrån sig. Jag har aldrig påstått att det inte går att värdera Ratzinger på olika sätt. Men värderingarna om honom måste bygga på fakta och inte backas upp av spekulationer och antaganden.
Det är just i avseendet att åberopa dokumenten från 2001 som bevis för att man försökte dölja övergreppen som jag menar att du Irène och de auktoriteter du åberopar dig på är ute på hal is och påstår saker som inte finns täckning för. Spekulera och anta kan man alltid göra, men var då tydlig med att det är det och inte fakta.
Jag har inte påstått att Carl Otto Werkelids artikel är dålig rakt igenom, jag uppfattar honom som mycket mer nyanserad än du. Däremot har jag sagt att det han säger är enögt i vissa stycken. För Werkelid tycks reform vara liktydigt med att kyrkan anpassar sig till moderna liberala trender precis som jag uppfattar att de som kallar sig reformkatoliker menar. Man bortser därmed från att tron trancenderar de dagspolitiska frågorna och ideologierna, ingen kyrklig ledare erkännes som bra eller radikal nog om han/hon inte anpassar sig till sekulärliberala värderingar och en liberalteologisk agenda.
Det utmärkande för Benedikt XVI är att är både konservativ och radikal på en gång, något som både provocerar och avvisas: -En person som håller fast vid det ursprungliga kristna kerygmat att Kristus är välrdens ljus och frälsare, att äktenskapet är mellan man och kvinna och annat omodernt kan helt enkelt inte samtidigt helhjärtat göra något bra för mänskligheten. Werkelid förnekar visserligen inte att Benedikt gjort en massa saker för att göra Vatikanens ekonomi mera trasparent och motverka korruption, men samtidigt säger han att detta är ”paradoxalt” (underförstått, eftersom Benedikt är den konservativa person han är borde det vara omöjligt).
Man kan bekänna att Jesus är Herre och samtidigt vara för religionsdialog och interreligiös samverkan för fred och konstruktiv religionskritik.
Man kan bejaka att äktenskapet är mellan man och kvinna utan att vara homofob eller diskrimienra homosexuella etc.
I detta att inte kunna se att det går att förena en radikal kristen tro som transcenderar tidsandan och lever i spänningsfältet mellan att vara i världen och vara av världen och samtidigt vara för och främja allmänmänskliga värden förminskar man påve Benedikts insatser vilket jag uppfattar som enögt.
Bengt
”Det är just i avseendet att åberopa dokumenten från 2001 som bevis för att man försökte dölja övergreppen som jag menar att du Irène och de auktoriteter du åberopar dig på är ute på hal is och påstår saker som inte finns täckning för.”
Du anklagar mig för att vara ”ute på hal is” för det jag påstår om kardinal Ratzingers brev 2001.
Själv bygger du hela din bevisföring på en översättning du gjort av en intervju med Msgr. Charles J. Scicluna som på Vatikanens hemsida presenteras som ”promoter of justice” of the Congregation for the Doctrine of the Faith.”
Msgr Scicluna ska alltså i Troskongragtiones namn undersöka fall av delicta graviora ”de brott som katoska kyrkan betraktar som de värsta”
http://www.vatican.va/resources/resources_mons-scicluna-2010_en.html
Msgr. Charles J. Scicluna är den som Vatikanen anser ska ges tolkningsföreträde hur dokumentet De Delictis Gravioribus ska tolkas och som du åberopar dig av.
Har du hört talas om jäv ?
Vårt samtal börjar likna en amatörrättegång ang betydelsen och tolkningen av 3 olika Vatikandokument
Crimen Sollicitationis 1962
http://www.vatican.va/resources/resources_crimen-sollicitationis-1962_en.html
Sacramentorum Sanctitatis Tutela 2001
http://www.vatican.va/resources/resources_introd-storica_en.html
De Delictis Gravioribus 2001 (som bygger på Crimen Sollicitationis från 1962)
http://www.vatican.va/roman_curia/congregations/cfaith/documents/rc_con_cfaith_doc_20010518_epistula_graviora%20delicta_lt.html
Varken du eller jag är jurister så vi är båda beroende av andras tolkningar av dessa dokument.
Msgr Scicluna får det att låta att det FRÄMST VAR AV OMSORG OM OFFREN som man ska se all sekretess. Det skylls på översättningsproblem som fått omvärlden att tro att det skulle finnas andra motiv till sekretess än ren och skär omsorg om offren som våldtagits av kyrkans präster.
Msgr Scicluna:
”A poor English translation of that text has led people to think that the Holy See imposed secrecy in order to hide the facts. But this was not so. Secrecy during the investigative phase served to protect the good name of all the people involved; first and foremost, the victims themselves………..”
Det tycks vara irrelevant för ditt källkritiska öga att en jävig person hävdar att Vatikanens text från 2001 inte kan tolkas som täckmantel för att mörka prästers pedofilibrott.
Vatikanens TROVÄRDIGHET kan illustreras genom att kolla hanteringen av fallet med kardinal Brady.
Jag skrev en blogg om fallet i maj förra året.
”The shame of the catholic church”
Filmen med samma namn chockade hela Irland förra året.
http://www.youtube.com/watch?v=7ma9ALRpEVw
I filmen framkommer att kardinal Brady haft kännedom om pedofilibrott från 1975 – 1988.
BBC intervjuar Msgr Scicluna hur han ser på fallet idag (intervjun gjordes 2012)
Du kan ju själv höra hur han slingrar sig, denne företrädare för RÄTTVISA.
Han anser underförstått att kardinal Brady själv ska få avgöra om han vill avgå eller inte.
http://www.youtube.com/watch?v=gFvKokHnNrQ
Här kan du höra hur kardinal Brady slingrar sig. En oerhört skrämmande intervju som illustrerar hur denne är en person som inte förstått djupet i sexuella övergrepp men som ändå ansetts ha kompetens att bli kardinal.
Enligt kardinalen har Msgr Scicluna tyckt att det räcker med att kardinalen ”har dragit lärdom” och det åberopar kardinalen för att kvarstå som kardinal.
Han får bla frågan vad han tror att Jesus skulle ha sagt och tyckt. ”Det vet jag inte” säger kardinalen.
http://www.youtube.com/watch?v=ELsUDRX28iU&feature=related
2007 utnämnde dåvarande påve Benedikt ärkebiskop Brady till kardinal vilket jag tolkar som att påven inte ansett att Brady gjort något fel att ha mörkat utan bara handlat enligt vedertagen praxis.
Skulle din tolkning vara den rätta av brevet 2001 (som bygger på text från 1962 ) så skulle ju Brady ha handlat FEL som mörkat och vore det då RÄTT av påven att upphöja denne till kardinal ?
Och hur rimmar Msgr Sciclunas uppgift att sekretesstexterna ska tolkas som omsorg främst om offren med att dessa ca tre decennier senare konfronteras med att den som medverkat vid mörkande av de brott som de utsatts för upphöjs till kardinal ?
Mina auktoriteter Hans Küng och Thomas Doyle OP kan båda latin och har alltså kunnat läsa och tolka Vatikantexterna i original och kan inte beskyllas för språkligt missförstånd pga felöversättning till engelska.
Msgr Scicluna betraktar jag som ett skämt i sammanhanget.
Tala om att vara ”ute på hal is” att förlita sig på en sådan utpräglad Vatikansk ja-sägare.
Angående vårt biskopsämbete vill jag säga följande.
Antingen är Stockholms Katolska Stift en del av den universella kyrkan eller inte.
Det är inte hållbart att skryta med att vi tillhör en universell kyrka och åberopa detta när det gäller allt som är postivt. Att åberopa alla helgon och allt bra som katoliker åstadkommer och gör därute i världen men så fort det sker skandaler därute i den universella kyrkan – ja då ska vårt stift inte lägga sig i. Då ska vårt stift sköta sitt. Då är vi inte en universell kyrka.
När prästen Roy Bourgeois exkommunicerades och avkragades av Vatikanen förra året för att han lyssnat på sitt samvete och predikat på en illegal prästvigning av en kvinna då hördes inte ett pip från biskopsämbetet. Biskop Anders pläderar gärna annars för samvetets överhöghet för det civila samhället dvs när det inte kostar honom något.
Frågan uppstod hur vår biskop ser på kopplingen mellan samvetets överhöghet, yttrande- och åsiktsfrihet och arbetstrygghet för egen personal i vårt eget stift.
Gert Gelotte skrev ett öppet brev på Katolsk Visions blogg
http://www.katolskvision.se/blog/?p=8027
som undertecknades av 14 personer.
Men du kritiserade öppet Gert för detta genom att påstå att ”han riggade och intrigerade en situation.”
// Irène
”Erics” inlägg betraktar jag som ett skämt och kommenterar det därför inte.
// Irène
Jag avstår från ytterligare kommentarer.
Bengt
Låt mig göra ett förtydligande ang synsättet inom katolska kyrkan att IDAG betrakta mörkande av prästpedofiler som ”förbrytelse”.
Vad som juridiskt är ”förbrytelse ” varierar över tid – såväl civilt som kyrkokanoniskt.
Att praxis inom katolska kyrkan varit att inte polisanmäla men att OMPLACERA prästpedofiler visar ju verkligheten.
Straffåtgärder har ansetts räcka att vidta inomkyrkligt tex avstänga en prästpedofil från att hålla mässa och höra bikt en månad.
Kanoniskt har de texter vi talar om sanktionerat att mörka pedofilbrott fast det inte uttryckts EXPLICIT.
Det talas om sekretess och bikthemlighet men det har i praktiken blivit en TÄCKMANTEL att kunna mörka prästpedofiler som i sin tur utvecklats till PRAXIS som det blivit svårt att bryta mot för enskilda medarbetare.
Men när väl några modiga började ta bladet från munnen så har lavinen börjat rulla.
Under påvens sista år som påve har katolska kyrkan levt i ett paradigmskifte i synen på prästpedofiler.
Barnen – offren har mer och mer kommit i centrum.
Som en person i filmen ”The shame of the Catholic church ” uttryckte det.
Tidigare har kyrkan värnat mer om kyrkans image än om barnen.
Även påven har bevisligen gjort detta och som kyrkans högste ledare har han haft ett ansvar som han nu får stå till svars för inför Gud och inför sig själv.
Det tar lång tid för ett paradigmskifte att slå igenom på hela fältet i en så jättestor kyrka som den katolska.
Resultatet blev att kardinal Ratzingers forna synsätt att hantera prästpedofiler fortfarande efterlevdes samtidigt som han själv mot slutet av sitt pontifikat hade ändrat synsätt.
Och alla biskopar och kardinaler som hade varit lydiga och lojala mot båda de senaste påvarna och handlat enligt praxis.
Hur skulle nu den ”omvände” påven Benedikt ställa sig ?
Jag förstår att man kan bli trött för mindre.
// Irène
Förstår inte det fräcka maktspråket från Irene Nordgren. Hennes artikel innehåller grova personanklagelser byggda på insinuationer och rena sakfel. Det är inget skämt att försöka rätta till sakfel, tycker jag, snarare ett villkor för att skendebatter ska undvikas. Det finns kött på benen angående flera av de fall som åberopas, i andra vet vi ingenting. I synnerhet när det gäller sexuella övergrepp – som ytters sällan är samma sak som våldtäkt (<2%). Kan vara allt från verbala otillbörligheter till kroppskontakt. Man kan inte klumpa allt till en enda kollektiv anklagelseakt. Framförallt kan man inte framföra personanklagelser på det sätt som görs. Bara en sak i högen; alla förundersökningar är sekretessbelagda, även i det civila. Och prästen Roy Bourgeois blev utesluten efter ingripande från sin egen ordensledning. Han hade inte åtlytt sin föreståndares föreskrifter och varningar. Det var detta som vara anledningen, inte att han "predikat på en illegal prästvigning". Sådant händer ibland – det kan räcka att man vägrar förflyttas.
Irene!
Så säger vissa och framför det som berättelsen man vill göra normgivande för tolkning av historien.
Men det är klart att kanoniska texter inte är ämnade att varken explicit eller implicit dölja brott. Biskopar har alltid haft skyldighet att enligt samhällets lagar anmäla brott.
Biskopar har ett eget moraliskt ansvar att agera utifrån.
Vad vi är överens om är att det fanns en tröghet och ovilja att inse pedofilibrottens fulla realitet och en tröghet att agera adekvat före 2001. Denna tröghet och brist på klarsyn är inte utrensad ur kyrkans system än utan finns kvar speciellt hos äldre. Åldermannen Ratzinger är dock omvänd, det tycks vi också vara överens om.
Arne
Det är alltså så här det brukar gå till i katolska kyrkan. Vi lekmän åberopar oss hela tiden på olika auktoriteter och så strider vi om vems auktoritet som ska gälla.
De auktoriteter jag brukar fastna för brukar sällan vara de katolskt VDN märkta auktoriteterna ty katolsk hierarki VDN märker endast regimtrogna företrädare dvs de som är mer lojala mot regimen än mot att söka sanningen.
Regimen själv anser att den redan äger sanningen.
Jag hävdar alltså ännu en gång att påven Benedikt under sitt pontifikat fick stå till svars för att han och hans företrädare tidigare prioriterat att värna mer om kyrkans image än om kyrkans barn.
Vatikanens egen åklagare Msgr Scicluna säger ordagrannt alldeles i början på nedanstående intervju att ”lagen ÄNDRADES 2010. ”
http://www.youtube.com/watch?v=gFvKokHnNrQ
Inte förrän 2010 sattes alltså påvens nya synsätt på pränt genom att ”Guide to Understanding Basic CDF Procedures concerning Sexual Abuse Allegations” dök upp på Vatikanens hemsida där det står
”The local diocese investigates every allegation of sexual abuse of a minor by a cleric.
If the allegation has a semblance of truth the case is referred to the CDF. The local bishop transmits all the necessary information to the CDF and expresses his opinion on the procedures to be followed and the measures to be adopted in the short and long term.
Civil law concerning reporting of crimes to the appropriate authorities should always be followed.”
http://www.vatican.va/resources/resources_guide-CDF-procedures_en.html
// Irène
Härmed avslutar vi denna debatt. Det är samma debattörer som kommer åter och kommenterar Irène Nordgrens artikel och inget nytt tillförs. Tack för visat intresse så här långt. /Redaktionen