Svårt att ta Dagen på allvar

Det är ingen hemlighet att det pågår en konflikt i Visby stift. Det har stått i öppen dager, inte minst sedan det mycket kontroversiella Domkapitelsbeslutet att ge kragen åter till en präst som haft sex med väldigt unga personer inom ramen för kyrkans verksamhet. Men sällan har den konflikten varit så ensidigt beskriven som i en 16 000 tecken lång textskriven av Sofia Lilly Jönsson, publicerad av tidningen Dagen idag.

Texten är vinjetterad som ”dokument” och beskrivs av Dagen med termer som ”granskning” och ”reportage”. Man har intervjuat över 20 personer och gått igenom ett antal offentliga dokument, men även privata brev och sms. Texten är en enda anklagelseakt mot en av konfliktens kontrahenter, nämligen Visbys domprost Mats Hermansson.

Även Inger Harlevi som deltagit i beslutet att anlita Hermansson till uppdraget som domprost, får en släng av sleven. Om henne kan vi läsa att ”det är obegripligt att hon finns kvar i politiken efter allt som hon har gjort.” Det väcker naturligtvis nyfikenhet hos en icke insatt fastlandsbo, men trots textens omfång får vi inte mer information än att hon för fyra år sedan anklagats för att ha varit jävig i rollen som kulturpolitiker. En snabb googling visar att inga avgångskrav rests ens från oppositionen, och att den av Jönsson citerade ledarskribenten var som mest försiktigt kritisk.

Vi får även veta att sagda Harlevi tränger sig in på ett möte, ”skriker och gråter”. Medan biskop Sven-Bernhard Fast svarar henne ”med sin lugna stämma”. Det kunde kvalificerat som en osedvanligt litterär gestaltning av ett möte som Jönsson rimligen inte själv deltagit på. Men sedd utifrån texten som helhet blir det också retorik: Lugn man, hysterisk kvinna. Vem avgjorde ens att biskopen talat med ”lugn stämma”, och på vems sida i Visbykonflikten stod vederbörande som berättade detta för journalisten? Texten ger inga svar.

I en konflikt finns alltid parter med intresse av att förmedla just sin del av berättelsen. Och det har de givits utrymme till. Många citat från sparkade eller omplacerade medarbetare. Desto färre från den som berörs av dem. Inga där domprost Mats Hermansson själv konfronteras med vad som sägs om honom.

På Twitter säger tidningen Dagen att de har talat med Hermansson. Det märks inte i texten, där han ingenstans bemöter de anklagelser som riktas mot honom. Mycket av det som framkommer är allvarliga anklagelser, och läsarna förtjänar att få en helhetsbild att ta ställning till. Istället får Hermansson och Harlevi bemöta några utvalda påståenden ur texten i en separat artikel på 2400 tecken, som inte ens ligger länkad i direkt anslutning till huvudtexten. Det är ett minimum av journalistisk hyfs, och knappast något som väger upp den ensidiga bild som presenteras.

Man påminns om såväl tidningens egen debattprofil (som måste sägas ligga långt från Mats Hermanssons) och den aktuella journalistens egna tidigare ställningstaganden. Det ligger därmed nära till hands att uppfatta denna sex sidor långa text som en främst ideologiskt driven uthängning. Något som varken tidning eller skribent har gjort några ansträngningar att ta höjd för.

Saklighet och neutralitet är den granskande journalistikens elementa, de grundläggande beståndsdelarna för ett trovärdigt och informativt berättande. Dagens publicering är svår att ta på allvar. En anmälan till Pressombudsmannen skulle inte förvåna. Tidningen låter dessutom sin ledarskribent Elisabeth Sandlund skriva ledartext som behandlar denna hårt skruvade granskning som absolut sanning. Det hela är en ur journalistisk synpunkt beklämmande läsning.

Osynlig kyrka i kampen för flyktingarna

Ikväll hålls en manifestation för att väcka Europas samvete. Massdöden på Medelhavet måste få ett slut, menar arrangörerna. Bland dessa märks de rödgrönrosa ungdomsförbunden, Flyktinggruppernas riksråd (FARR), Röda Korsets Ungdomsförbund, Linje 17 mot rasism, Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR), StreetGäris och Rädda Barnens Ungdomsförbund. Men inte Svenska kyrkan.

Ändå har ju Ärkebiskopen uttalat sig i mycket stränga ordalag. ”Historiens dom kommer att falla hårt över rika länder som låter människor drunkna i Medelhavet”, skriver hon på Aftonbladet debatt den 24 april, i en välformulerad uppmaning till Europas länder att ta sitt medmänskliga ansvar för att förhindra flyktingkatastroferna.

Vore det inte lämpligt att Stockholms stift, lämpligt beläget i den politiska aktivitetens centrum, därmed var lite mer framåtlutade i denna fråga? Debattartiklar i all ära, men det är fortfarande i manifestationerna som en bredare folklig opinion kommer till sitt tydligaste uttryck. I en tid där nöden är närvarande här och nu behöver Svenska kyrkan ta initiativ som kräver att man faktiskt reser sig ur fåtöljen, ur den bekväma tyckarhörnan.

Alla manifestationer är måhända inte öppna för alla aktörer. Men ingenting hindrar Svenska kyrkan från att mobilisera de egna krafterna kring fackeltåg och demonstrationer. När det är dags att manifestera – Varför syns Rädda barnen och Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, men alltför sällan Svenska kyrkan?

Oundviklig avbön väntar Visby stift

När resten av kyrkans verksamhet går kräftgång så är barn- och ungdomsverksamheten i många församlingar en framgångssaga. Kyrkans ungdomsgrupper är ett viktigt sammanhang för tusentals unga runtom i Sverige, och de ska vara en plats dit alla känner sig välkomna.

Som vanlig förälder skulle jag kanske tänka två gånger innan jag släppte iväg min unga dotter till Svenska kyrkans ungdomsgrupper i framtiden.

Att Visby stift återkragar en präst som vid flera tillfällen haft sex med minderåriga i beroendeställning är illa nog. Men sättet som detta ärende har skötts på är under all kritik. En biskop som gömmer sig för pressen som en ljusskygg småstadspolitiker. Ett domkapitelsbeslut som är tomt på konkret innehåll. Diskussionen som föregick beslutet är hemligstämplad. Kragen skulle smygas på och därefter skulle ingen orda mer om detta.

Dagens Seglora har vid flera tillfällen uppmärksammat den suicidala påkragningen. Bland annat i denna drabbande text av Ylva Liljeholm. Men nu tar även Aftonbladet upp frågan och det är tydligt att Visby stift inte kan tiga och gömma sig längre.

Biskop Sven-Bernhard Fast står inför en oundviklig Canossavandring. Frågan är om han kommer att gå självmant eller om en betydligt mer medialt bevandrad och organisatoriskt förankrad ärkebiskop kommer att få leda honom i örat. Detta är en fråga om hela Svenska kyrkans trovärdighet.

Dagens Samhälle ger utrymme åt islamhat

Mohamed Omar gjorde sig känd först som en sympatisk muslimsk poet, sedan som rasande antisemit och islamist. Efter några års hårt skanderande i medieperiferin svängde han igen, tog avstånd från antisemitism och islamism och började en ny, skenbart progressiv linje.

Omars utspel har inte övertygat, och han har haft svårt att få utrymme för sina åsikter i etablerade media. Men nu publiceras han i Dagens Samhälle, under rubriken ”IS är bara toppen av ett isberg”. Texten beskriver Islams läror som ”en sjukdom” som man måste gå till botten med.

Omar gör ingen tydlig distinktion mellan en religiös, fascistisk och antiintellektuell militant rörelse och den religion som är vardag för en miljard människor på jorden, utan menar att de grymheter som begås av IS har stöd i Koranen och lärs ut i Svenska moskéer. Inga exempel ges. Det är mycket uppseendeväckande påståenden, som Dagens Samhälle utan vidare förmedlar.

Han får fritt spelrum att i en känd tidning påstå att Islam måste utföra ett ideologiskt arbete, ”om den muslimska världen ska kunna följa med resten av världen in i den moderna tidsåldern”. Det är klassiskt muslimhat, som framställer islam som en primitiv och förmodern religion som står i kontrast till ett upplyst västerland.

Att Mohamed Omar visar sådan omdömeslöshet förvånar väl ingen som har följt hans svängar genom åren. Men att Dagens Samhälle tar in en sådan uppseendeväckande text och sprider vidare, det är direkt bekymmersamt.

Situationen har blivit mer ansträngd för muslimer i Svenska medier. Det kan vi konstatera även i SR:s politiska flaggskepp Lördagsintervjun. Där ställdes nyligen imamen Salahuddin Barakat mot väggen av en mästrande och okunnig Monica Saarinen, som på samma vis ställde frågor om enskilda passager i Koranen utan att veta någonting om hur de tillämpats eller hur traditionen ser ut.

Det finns ett skriande underskott på kunskap om en av de stora världsreligionerna, och det lämnar utrymme för fördomar och direkta felaktigheter att spridas om en mycket utsatt grupp svenskar.

Söders hat är ingen skandal

På många sätt kan Björn Söder sägas förkroppsliga något i äkta mening ”ursvenskt”. Det ska vi inte ta ifrån varken honom eller det parti han företräder. I en uppmärksammad DN-intervju ställer han både samer och judar mot svenskar, och menar att dessa kan tolereras som medborgare, men aldrig som delar av den svenska nationen. Det ger pregnans åt SD:s principprogram om behovet av den etniskt homogena nationen. Där ingår alltså inte samer och judar, enligt Söder. SD har tidigare verkat för att avskaffa lagar för samers rättigheter i Sverige. I ljuset av den hållningen borde Söders utspel inte vara förvånande.

Svenska politiker har över ett brett spektrum tagit stort ansvar för att isolera SD. Både Löfven och den med all sannolikhet tillträdande partiledaren Anna Kinberg Batra (m) gör tydligt att samarbete med SD är fullständigt uteslutet. Det ska de ha all heder för.

Samtidigt tycks svenska opinionsmedier äta ur SD:s hand. Det börjar bli ett akut samhällsproblem. Partiet har gjort skandaler till PR, och inga grepp är för låga att ta till längre. Man fäller regeringar, hetsar öppet mot Sveriges minoriteter och sponsrar anonym hetsjakt mot oliktänkare. Men det är den som tar F-ordet i sin mun som utsätts för den hårdaste granskningen.

Public Service har som ingen annan medial aktör gått SD till mötes med sin ”opartiskhetspolicy”. Samtidigt som partiet inte får kritiseras utan en representant på plats att kunna försvara sig sänder man hela Mattias Karlssons noggrant uttänkta PR-kupp med udden riktad mot Sveriges minoriteter. Man frågar sig, varför var ingen invandrare på plats för att kunna försvara sig?

Det är inbilskt att tro att strängare regler ska hjälpa för att hantera ett parti som har slängt hela regelboken.

Vi kan inte ständigt återvända till ruta ett i hanteringen av SD. Vi kan inte fortsätta låtsas förvånade över varje ny yttring av rasism som kommer från partiet. Vi kan inte fortsätta låtsas som att opartiskhet är detsamma som att utgå från ett ”normaltillstånd” där rasism är det skandalösa undantaget. Då blir ”opartiskhet” bara ett annat ord för att vägra dra slutsatser av våra erfarenheter av partiet. Det borde varje journalist hålla sig för god för.

Empirin talar nämligen sitt tydliga språk. Nu hetsar Björn Söder på gammalt nationalromantiskt manér mot precis de grupper i samhället som redan i mitten av 1800-talet var utsedda till Svenskhetens fiender, vars existens var inkommensurabel med den svenska nationens. Geijers Odalman var varken same eller jude. Samma nationalromantik har ständigt löpt såväl genom partiet som genom Björn Söders egen politiska gärning. De fyras gäng och utflykterna till Tegnérstatyn i Lund är omvittnade.

Denna tid i Europas historia som såg nationalromantikens framväxt var också startskottet för en intensifierad europeisk antisemitism, i Sverige manifest i bland annat den lilla tidskriften Lurifaxiana. På kontinenten tilltog pogromerna. Judarna hölls på många håll i Tyskland ansvariga för Europas pinsamma oförmåga att hålla stånd mot den korsikanske uppkomlingen Napoleon.

Nationalromantik och antisemitism går hand i hand. Detta borde varje opinionsjournalist vara väl förtrogen med, om hen kan sin historia. SD har åter blottlagt sina rötter. Men skandalen är inte Björn Söders oförtäckta antisemitism, utan den svenska mediekårens historielöshet.

Aposteln Ulf fick feta pensionsavtal

I samband med Ulf Ekmans avhopp till Katolska kyrkan ställdes många frågor om Livets Ord-stiftelsens ekonomi och arbetssätt. Frågorna avfärdades då med att Ulf Ekman lämnat sin plats i styrelsen och slutat som församlingsföreståndare. Den ekonomiska förvaltningen sköts dock av stiftelsen Livets Ord och i den styrelsen kan ingen avsättas. Hur ekonomin ser ut i stiftelsen och vilket inflytande som stiftelsens grundare Ulf och Birgitta Ekman har ville man inte redovisa då och inte heller nu. Jonathan Ekman, Ulf och Birgitta Ekmans son, uppgav dock att stiftelsens tillgångar var runt 100 miljoner varav en stor del var avsatta till pensioner.

Nu berättar UNT om ett församlingsmöte i Livets Ord där pensionsavtalen till de tre grundarna presenterades. Det framgick där att Ulf och Birgitta Ekman kan kvittera ut full lön varje månad i form av pension och ersättning. Efter 75 års ålder trappas ersättningen från Livets Ord ned för att sluta på 75 % av slutlönen efter 85 års ålder och till livets slut.

Att det råder delade meningar i Livets Ord om pensionsavtalen framgår av både referaten och den intensiva debatt som förs på bloggen Aletheia. På denna fristående blogg deltar medlemmar i Livets Ord med en initierad diskussion om både pensionsavtalen och den övriga ekonomin. Där ställs också frågor inte bara om den i stiftelsen redovisade ekonomin utan också om de ”Franchiseavtal” med församlingar i Östeuropa som stiftelsen haft och hur de har förvaltats. Jämförelser görs också med andra anställda i församlingen som inte haft några pensionsavtal alls. Enligt uppgifter till UNT ska Livets Ord-siftelsens vd och styrelseordförande Jonathan Ekman under församlingsmötet ha sagt att ersättningen motiverats av att makarna Ekman ”lidit av den förföljelse de fått utstå som företrädare för församlingen”.

Sedan UNT i fredags publicerat referat från församlingsmötet har Livets Ord skickat ut ett pressmeddelande, under fredagens eftermiddag, där uppgifterna i UNT:S artikel dementeras. Jonathan Ekman vill dock inte kommentera vad han sagt om att ersättningen motiverats av den förföljelse som makarna Ekman fått utstå som företrädare av församlingen. Han vill inte heller vare sig bekräfta eller kommentera att några utbetalningar gjorts från stiftelsen.

På bloggen Aletheia fortgår dock debatten med dem som deltagit i församlingsmötet och många sägs ha lämnat församlingen. En mycket upprörd medlem, tillika mångårig redovisningskonsult säger till Aletheia:

”Jag har själv beräknat att det totalt kommer att kosta LO i nuvärde ca 13,5 miljoner, förutsatt att styrelsen inte beviljat sig efterlevandeförmåner som grädde på moset. Jag antar att deras tjänsteförsäkringar ger en pensionsnivå runt 75 % av slutlönen. Då innebär detta att 25 % i all framtids ska tas från församlingens ekonomi, som det tillskott som förföljelsen ska under framtida årtionden kompenseras med.

Vi medlemmar har under åren fått meddelat att alla större beslut granskas av stiftelsens revisor. Men har revisorn verkligen kunnat medverka i ett sådant gynnande av en liten grupp, och med sådana enorma belopp, och i strid med både LO s stadgar och stiftelselagen.”

Av allt att döma är det dags för Livets Ord att tillämpa samma demokratiska öppenhet som andra frikyrkoförsamlingar praktiserar. Det måste med nödvändighet innebära en övergång från familjen Ekmans styrning av församlingens medel med en sluten stiftelseform till en öppen och demokratiskt vald församlingsstyrelse med demokratiskt valda revisorer.

Ett erkännande i fredens tecken

Regeringens beslut i dag att erkänna Palestina syftar till att bidra till målet att Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fredlig samexistens, skriver utrikesminister Margot Wallström. Regeringens bedömning är att de folkrättsliga kriterierna är uppfyllda och stöder sig på de folkrättsliga experterna Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange.

Utrikesministerns förhoppning var att beslutet skulle möta förståelse också av Israel och svarade under presskonferensen på en direkt förfrågan från Haaretz korrespondent: ”Vi hoppas att det här mottas konstruktivt. Vi är hoppfulla om att vårt excellenta samarbete fortsätter inom handel och alla andra områden.”

Denna förhoppning bygger på att Israel delar EU:s gemensamma uppfattning om en tvåstatslösning för att uppnå en framtida fredlig relation mellan Israel och Palestina. Det är en tveksam förhoppning med tanke på att Israel fortsatt med att bygga nya bosättningar parallellt med fredsförhandlingar och så sent som i måndags godkände planer på att bygga ytterligare 1000 lägenheter i östra Jerusalem. Detta beslut kommenterades av det amerikanska utrikesdepartementet med påpekandet att det var “oförenligt med Israels uttalade önskan att leva i ett fredligt samhälle”.

Svaret från israel på svenskt erkännande av Palestina blev också allt annat än konstruktivt. Israels utrikesminister Avigdor Leberman kallar hem Israels ambassadör i Sverige i protest mot att Sverige erkände Palestina. Enligt tidningen Haaretz överväger Israel att permanent nedgradera de diplomatiska förbindelserna med Sverige. Detta motsades dock av ambassadören Isaac Bachman som enligt DN uppger ”att förbindelserna mellan våra länder är tillräckligt goda för att vi ska kunna övervinna också det här”.

En lång rad palestinska kyrkoledare välkomnar erkännandet och uppmanar övriga europeiska regeringar att ta efter Sveriges erkännande av staten Palestina. Med hänvisning till Kairosdokumentet från 2009 förklarar de att den israeliska ockupationen av palestinsk mark är en synd mot Gud och mänskligheten och tror att ett erkännande utifrån 1967 års gränser kan vara det första steget mot fred.

”Fragment” ett nytt inslag på Dagens Seglora

Så här ser Dagens Segloras förstasida ut idag.

Cecilia Perssons diktning går på tvären. Den är uppbruten, okonventionell och innerlig. Den låter sig läsas i korta utdrag lika väl som i sammanhängande sjok, ja, kanske är det till och med en fördel att introducera ett mellanrum mellan de intensiva avsnitten, för att orden ska få chansen att vidröra oss. När jag först fick detta material i mina händer föddes i mig en tanke om vad det är att göra tidning idag.

Det finns också en baktanke med att publicera dessa texter som fragment direkt på Dagens Segloras framsida, och inte dolda på en undersida (även om texterna givetvis låter sig läsas som enskilda undersidor också, och har en egen URL för den som vill länka till dem).

En ny undersökning visar att inför valet i september nåddes sex av tio unga svenskar huvudsakligen av information via de sociala mediesajterna som Facebook och Twitter. Det är svårt att till fullo ta in omfattningen av förändringen som detta innebär i vårt medielandskap, men vi lever tveklöst i de uppbrutna budskapens tid. Vi har utvecklat nya och ännu inte kartlagda sätt att tillgodogöra oss information på. De sajter som har börjat begripa sig på ”klicklogiken” har på kort tid blivit mycket framgångsrika, och tidningarna har så smått börjat att ta efter.

Vad innebär detta för journalistiken, kulturen på nätet? Vi har fått mer fokus på rubrik, och mindre fokus på innehåll. Texter läses sällan i sin helhet, såvida de inte är topp-10-listor på filmrepliker, inklippta i fotografier av söta katter. Samtidigt är tvehågsenheten stor bland tidningarna. Man vill ha många besök, men det tar emot i den journalistiska integriteten att följa klicklogikens lagar, som alltför ofta kan sammanfattas i att yta alltid är bättre än innehåll.

Men vad händer när själva innehållet blir ytan? Poesins styrka i klickonomins tidevarv är dess förtätade språk och direkta, personliga tilltal – två egenskaper som den delar med de mest klickade rubrikerna på nätet.

I en tid då människors läsupplevelse på nätet för allt väsentligt är ett flöde av flackande mellan flikar, så bör även tidningarna tänka om kring reglerna för hur en förstasida kan utformas. Det är min övertygelse att vi inte behöver ett mer strömlinjeformat och tydligt kategoriserat innehåll på nättidningarnas förstasidor, utan tvärtom en större ordglädje och variation som väcker intresse och läslust. Det världsliga måste varvas med det innerliga. Det torra språket behöver kontrasteras mot det envisa, kladdiga och mustiga, personliga tilltalet. Genrer och stilar får mixas, och för majoriteten av svenskar så sker detta redan på daglig basis i deras Facebookflöden.

Tidningsdöden är över oss. Expressen har nyligen skurit ner över 60 tjänster, och ingenstans syns en ljusning. Det enda vi vet är att läsningen, och därmed också lösningen, finns på nätet. Många har experimenterat, och kommit en bit på vägen för hur man framgångsrikt kan presentera och locka till läsning av digitalt innehåll. Men det är upp till oss som publicister att tillämpa dessa lärdomar på ett sätt som inte sänker den journalistiska och kulturella ambitionen i vårt värv.

Tidningsbranschen liknar i detta avseende Cecilia Perssons vackra och gripande dikter. Kris, möjlighet och uppbrott löper som teman genom en nödvändigt ofärdig text, en fråga som ännu väntar på svar.

Mattias Irving

Låg nivå i SvD om SvK

Maria Ludvigsson skriver en uppretad text på Svenska Dagbladets ledarblogg, och raljerar mot Svenska kyrkan och Kyrkans tidning. Objektet för syran? En artikel om fair trade, där Francisco van der Hoff Boesma intervjuas om sin gärning och syn på rättvis handel.

Poängen, som alldeles undslipper Ludvigsson, är att fair trade är ett normerande arbete som skapar nya hållpunkter för vad som är ett acceptabelt beteende mot arbetare världen över. Att köpa fair trade är att rösta, säger Boesma i artikeln. Det är viktigare än att bli ytterligare en ”världsförbättrare” som genom hård möda ska bära hela världen. Grundtanken är att världen faktiskt kan gå själv, men behöver hjälp att pekas i en mer rättvis och hållbar riktning. Viktigare än ”goda gärningar” är därför att odla en fredlig hållning. Guds rike kommer inte fortare om man fokuserar på de egna gärningarna.

Ludvigsson verkar tyvärr dåligt insatt i denna kristna terminologi som hon vid upprepade tillfällen kommenterar. Precis samma mönster gick ju igen när hon kommenterade Svenska kyrkans biskopsbrev om klimatet, i somras. Den som läste hennes text från tillfället fann anledning att fundera på om hon ens hade förstått att biskopsbrevet inte är skrivet av en enskild författare, utan har alla biskoparna som avsändare. Ärkebiskop Antje Jackelén inkom också med en föredömligt pedagogisk replik till Ludvigssons drapa.

Den här gången gör sig ledarskribenten lustig över begreppet ”fattigdom”, som hon ställer mot kapitalismens rikedom och överflöd. Men som Kyrkans tidnings läsare ju vet är ”fattigdom” ett mångbottnat begrepp. Den kommenterade texten knyter tydligt an till en kristen förståelse av begreppet: Enkelhet och oförställdhet, inte materiellt elände.

Svenska Dagbladet har all anledning att fundera på om Ludvigsson verkligen är bäst lämpad att bevaka frågor om Svenska kyrkan, eller om tro i allmänhet. En hållning ger sig ju till känna i hennes prioritering av vilka frågor som ska kritiseras (brev om klimathotet och artiklar om fair trade), och hennes syn på Svenska kyrkan som ett urvattnat propagandaorgan för en vänsteragenda är i bästa fall konspiratorisk, i värsta fall direkt reaktionär.

Raljerande om att Svenska kyrkan snart ska ersätta nattvarden med ”fika” gör inget för att bättra på trovärdigheten. Maria Ludvigssons texter om Svenska kyrkan håller en jämn, deprimerande låg nivå. Svenska Dagbladets läsare förtjänar bättre.

Mattias Irving

FN:s definition av fattigdom

Med anledningar att det i dag är den av FN erkända dagen ”Den internationella dagen för utrotande av fattigdom” publicerar vi FN:s definition av fattigdom.

I grunden är fattigdom ett förnekande av val och möjligheter, en kränkning av människors värde. Det innebär att man saknar grundläggande förmågor att delta effektivt i samhället. Det innebär att inte ha tillräckligt med resurser för att försörja en familj, att inte ha en skola eller ett sjukhus att gå till, inte ha mark att odla sin mat på eller ett jobb för att tjäna sitt uppehälle, att sakna tillgång till krediter.

Det innebär otrygghet, maktlöshet och utanförskap för både individer, familjer och samhällen.

Det innebär en ökad utsatthet för våld, och det innebär ofta att man lever i otrygga miljöer, utan tillgång till rent vatten eller sanitet. (FN:s definition av fattigdom, juni 1998, undertecknat av cheferna för samtliga FN-organ.)

Läs också dagens ledare med samma tema av Hanna Stenström.