Journalisten sviker sina medlemmar
Nedanstående öppna brev publicerades på måndagen på mikrobloggen Twitter och har delats flitigt, efter att Svenska journalistförbundets medlemstidning Journalisten publicerat en debattartikel av chefredaktören för hatsajten Avpixlat.
Hej,
Jag känner tyvärr inte att jag kan fortsätta att vara medlem i förbundet så länge SJF:s egen tidning Journalisten låter publicera artiklar av människor som hetsar mot mig och gör mitt jobb mindre säkert.
Sist Avpixlat skrev om mig fick jag flera dödshot i min mejlkorg. Nu släpper Helena Giertta fram bloggens huvudman Mats Dagerlind, att framföra sin vanliga apologetiska harang om att de minsann är rumsrena och inte fattar några kontroversiella publicistiska beslut.
En debattsida som inte ställer de mest grundläggande krav på sanningsenlighet i artiklarna man tar in, är en dålig debattsida.
En facklig tidning som inte värnar medlemmarnas bästa är en dålig facklig tidning.
Det finns en tydlig intressekonflikt mellan svenska journalister och den extremhöger vars metod är att smutskasta vårt arbete, hänga ut oss som personer och hota våra familjer och arbetsplatser. Detta är förvisso en fråga om yttrandefrihet: VÅR yttrandefrihet. Många kollegor avstår redan idag från att skriva kritiskt om högerextrema i Sverige, av rädsla för konsekvenserna.
Sveket från tidningen Journalisten är i detta avseende svårsmält. Jag hyser ingen önskan att bidra till tidningen genom min medlemsavgift, och begär därför utträde ur förbundet.
Mattias Irving
Redaktionschef, Dagens Seglora
Överväldigande stöd
I dessa dagar när många av oss känner ett behov av att påminna oss om Europas mörkaste stunder, så är det viktigt att komma ihåg att vi faktiskt inte lever på 30-talet, när allt kommer omkring. Det massiva folkliga stöd som bar Showan Shattak och som fyllde Kärrtorps IP är på inget sätt försvunnet. Lite av det stödet har nämligen vi fått känna av idag, vi som har stått inför rätta för att ha vägrat lyda polisens order att ge fri lejd åt nazisterna.
Vi sjöng psalmer för att hedra freden och stå upp för kärleken under en dag som kännetecknades av våld och oro i Jönköping. För det lönades vi med att bli åtalade för ohörsamhet mot ordningsmakten. Inga andra har åtalats, inte ens nazisterna som inför rullande kameror misshandlade en människa. Åklagaren kunde inte få tag på den misshandlade mannen och lade ner förundersökningen. På en fråga från Jönköpingsposten om ifall offrets ovilja att träda fram möjligen kunde bero på rädsla för vidare attacker, svarade åklagaren att det inte var något man hade gjort en bedömning av.
Många har reagerat på denna aningslöshet som har genomsyrat polisväsendets hantering av nazisterna, och vårt fall har väckt stor uppmärksamhet i medierna. Nu är rättegången genomgången och dom faller på onsdag nästa vecka. Jag känner stor tacksamhet för det varma stöd som jag haft äran att få ta del av. Det är tydligt att allmänhetens rättsmedvetande löper längs helt andra linjer än åklagarämbetets. Jag skriver mer om detta i en stor artikel på Aftonbladet Kultur.
Läs mer om medias bevakning av #psalmermotnazism!
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smalandsnytt/motdemonstranter-i-ratten-i-dag
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5973336
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5973699
http://www.dagensarena.se/opinion/henrik-arnstad-sjunga-psalmer-mot-nazism-ar-hjaltedad-inte-brott/
http://www.dagensarena.se/innehall/anne-ramberg-full-forstaelse-for-psalmsangarna/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article19581414.ab
http://www.jonkopingsposten.se/artikel/31698/psalmrattegangen-detta-har-hant
http://www.jonkopingsposten.se/artikel/31699/jptv-sander-fran-psalmrattegangen
http://www.jonkopingsposten.se/artikel/31707/psalmsangarna-tillbaka-pa-brottsplatsen
http://www.jnytt.se/nu-stalls-psalmsangarna-pa-forsta-maj-infor-ratta
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/psalmer-vid-rattegang-i-jonkoping-i-dag
http://humanistbloggen.blogspot.se/2014/09/sjalvklart-bor-mattias-irving-frias.html
http://www.politism.se/story/dagens-dos-av-gammalt-hederligt-civilkurage/
http://www.ltz.se/opinion/ledare/vilka-ska-samhallet-skydda
http://www.dagen.se/s%C3%A5ng-till-st%C3%B6d-f%C3%B6r-psalmdemonstranter-1.272256
http://www.expressen.se/kultur/tryggare-kan-svp-vara/
Mattias Irving
Svenska kvinnor, bli nazister!
Polisens yttre befäl på Södermalm hanterar en av de mer intensiva kontaktytorna med allmänheten: Twitterkontot @yb_sodermalm. Där kunde man idag läsa följande:
Naturligtvis var det många som instämde i detta. 25 retweetar hade polisen fått, redan klockan tjugo i åtta på morgonen (och då sover vanligtvis twittertrollen). Det är hemskt att krögare serverar sprit till män som inte kan kontrollera sina impulser. Män är trots allt djur och ska helst matas under reglerade former.
Men sedan gick ytterbefälet ut och förtydligade vad man menade. Det var alltså kvinnan som blivit våldtagen som inte borde ha fått mer att dricka. Snöpligt för de 25 pigga feministmanshatarna som säkert ännu med morgongruset kliande i ögonen vidarebefordrat detta stycke samhällsinformation.
Det är liksom inte ens kvinnans fel som druckit för mycket. I Ytterbefälets värld kunde hon väl inte riktigt förstå det själv, det lilla livet. Felet är krögarens, som ansvarsfullt borde ha förstått bättre och sagt till sin klient, ”Nej lilla gumman, det kan finnas ogärningsmän på lokalen ikväll och då måste du vara tillräckligt nykter för att kunna göra vad litet motstånd du nu förmår”.
Det går liksom inte ens att resonera med en polis som ligger så långt efter sin samtid, som tydligen har missat suffragetterna, månlandningen, kanske också den första kvinnan i Svenska akademin (Selma Lagerlöf, 1914).
Men det finns ett sätt att råda bot på detta gissel. Jag säger inte att det är perfekt, men det kan vara en metod för att möta polisen halvvägs: Svenska kvinnor, bli nazister!
Polisen kommer ögonblickligen att spärra av stora delar av centrum, erbjuda tung eskort och eventuellt rida ner förbipasserande – allt för att ni ska kunna röra er tryggt genom stadsrummet.
Mattias Irving
Genomskåda krigets profitörer
Mutter Courage vet att utnyttja krigets olyckor till sin fördel. Kriget tar hennes barn men hon drar vidare med sin kärra. Bertolt Brechts starka pjäs om konsten att överleva i en ond värld är tidlös och på samma gång som marketenterskan vinner sympati så väcker hon avsky.
De som lever av kriget blir beroende av kriget och kan inte bryta upp från den struktur som föder dem. Sverige som blir allt mer beroende av sin vapenindustri dras allt närmare krigets exploatörer. Ett närmande till NATO är också ett närmande till krigets marknad. För att inte de tekniskt avancerade vapensystem som vi tillverkar ska bli för dyra krävs större tillverkningsserier än det svenska försvarets behov. Alltså har vi blivit en av de stora vapenleverantörerna i världen.
De som köper vapen köper dem för att användas. De som tillverkar vapen har ingen kontroll över hur de används. Svenska vapen hittas i Burmas djungler och i Iraks ökendamm. Vi döljer det lika grundligt som vi döljer beslutsprocessen bakom Saudiernas vapenfabrik.
När Mutter Courage son Eilif ska avrättas för att ha ofredat civilbefolkningen och vill träffa sin mor en sista gång har hon glömt att han skulle komma. Hon är på marknaden för att sälja sitt lager. Om hon började sin handel för att hon och barnen skulle överleva har snart kriget blivit viktigare än barnen för överlevnaden. Om det fanns en tid där svensk vapentillverkning behövdes för att försvara Sverige har snart svensk vapentillverkning blivit viktigare än Sverige för vapenhandlarna.
Mutter Courage är inte ensam om att profitera på krigets olyckor. Den som tror att krig och vapen kan tjäna goda syften blir snart dess offer. När USA skulle besegra den sovjetiska ockupationen och utbildade afghanska gerillagrupper föddes al-Qaida. Den som trodde att vapnen skulle tjäna deras syften blev snart dess offer.
I förra veckan tillkännagav Barack Obama USA:s nya strategi mot islamistgruppen IS. Nio Natoländer skapar en ”kärnkoalition” och inbjuder ett antal länder i Mellanöstern att delta. I dag svarade Saudiarabien med att tacka nej. Ett talande nej från en nation som är känd för att leverera vapen till motståndskampen i Syrien, IS vagga.
Saudiernas nej är en påminnelse om varifrån IS resurser kommer. Webbtidningen Antiwar hävdar att IS är ”tillverkat i Washington och Riad”. Det är USA:s öppna och hemliga stöd till rebellgrupperna i Syrien som har gått till IS när dess grupper upplösts, nybildats och omorganiserats. Kanske är det just inblandningen från USA som fått aktivisterna i Syrien att söka sig till religiöst radikalare alternativ. Arabemiraten och USA har skickat tunga vapen till de Syriska rebellerna som nu hamnat i IS händer.
Barack Obamas beslut bäddar för en långvarig och stadigt upptrappad amerikansk inblandning i mellanösterns krig utan att IS försvinner. Regionens krig kommer att gynna dem som profiterar på kriget. Mutter Courage drar vidare med sin kärra.
Arne Carlsson
Kämpa, Karlstad!
Svenska kyrkan i Karlstad ställer in en planerad mångfaldsdag efter en kritikoffensiv från Charlie Weimers (KD), grundare av det nu upplösta nationalistiska nätverket Engelbrekt. Man hade nämligen bjudit in den kontroversiella hiphopgruppen Kartellen, med Sebbe Stakset i spetsen. Stakset är mest känd för allmänheten för att han hotat SD:s partiledare Jimmie Åkesson.
I ett pressmeddelande skriver domprost Harald Cohén följande:
Anledningen till att vi ställde in Mångfaldsdagen är att om vi hade valt att avboka Kartellen känner vi att vi hade ställt oss bakom den enbart negativa bild som finns av Sebbe Staxx och bandet. Det vill vi inte.
Argumentationen lyder som följer: Negativ uppmärksamhet har riktats mot Mångfaldsdagen och riskerar att förstöra dagen genom att förskjuta fokus. Detta kunde ha avhjälpts genom att avboka Kartellen. Men det vill man inte, eftersom det skulle kunna tolkas som att man vek sig för kritiken.
Fast i Messinasundet mellan Skylla och Karybdis beslutar sig Karlstads pastorat resolut för att helt enkelt själva sätta yxan till båten. Det hela skulle kunna vara en skröna uppdiktad av Jorge Luis Borges.
Karlstads Domkyrkoförsamling skriver att de går i god för Sebbe Staxx. Vad är denna försäkran värd så länge man reagerar på kritik med samma lugn och fattning som piraterna i seriealbumen uppvisar så fort de får syn på Asterix?
Mattias Irving
”N” en symbol för solidaritet
Den arabiska bokstaven ”N” används för att visa solidaritet
När Islamiska Staten intog staden Mosul målade man den arabiska bokstaven ”N” på kristnas dörrar, i en förberedelse för etnisk rensning som ekar av forna tiders nazistiska davidsstjärnor. I solidaritet med de drabbade kristna i mellanöstern flaggar nu kristna (och andra) över hela världen med symbolen i sociala medier.
Bland andra Erik Ullenhag (Fp) och Fredrik Malm (Fp) skriver i början av augusti och poserar med symbolen, för att påkalla världens uppmärksamhet. Även Dagens Seglora förändrar under en tid sin grafik i sociala medier för att tydligt visa solidaritet med de som drabbas av den svåra våldsupptrappningen i Syrien och Irak.
Dessvärre används symbolen också av högerextrema, främst islamofober som försöker att plocka politiska poäng. Det är under all kritik att använda minoriteters utsatthet som slagträ i deras egen förblindade kamp mot en hel världsreligion. Därför är det särskilt viktigt att vi som visar solidaritet samtidigt markerar mot dessa grupper. Kampanjen för att höja medvetenheten om kristnas utsatthet i mellanöstern är för viktig för att få kapas av extremhögern.
Läs även Dagens Segloras ledarskribenter Helena Myrstener och Peter Lööv Roos, som skrivit om frågan.
Mattias Irving
Vakna, Justitia!
Antikens sofister var i många avseenden mystiker som inte trodde på en bestående sanning. De misstrodde ordens förmåga att säga något om omvärlden, och därför menade de att etiken var något som ständigt skapades i stunden. Det som var rätt igår kan vara fel imorgon. Idag är ”sofisteri” ett skällsord: Konsten att genom snygga ordval nå fram till en felaktig slutsats.
På en punkt hade sofisterna rätt: Rättsmedvetandet är ständigt statt i förändring, och det sker genom ordens påverkan och människornas omedelbara placering i sitt sammanhang, alltså genom lagstiftning och opinionsbildning. Det är en långsam process och ofta går samhällets olika delar i otakt. Det blir skrämmande tydligt när även hovrätten friar den man som tvingat till sig sex med en kvinna trots att hon skrikit ”nej”. Hon flydde därefter lägenheten och lämnade sina saker. Vittnen fann henne i upplösningstillstånd kort därefter.
Mannen menade att han hade trott att kvinnans ”nej” var del i en dominanssexlek, och hovrätten valde att tro honom. I pressmeddelandet skriver de även att mannens redogörelse för förloppet var mer detaljerad än kvinnans. Hennes beteende – flykten, upplösningstillståndet – ges inte lika stor betydelse i domen.
Det sätter fingret på ordens betydelse. Tårar väger lätt på Justitias våg, men också ett tydligt ”nej” kan alltid omförhandlas i sofistens värld.
Därmed är kvinnan rättslös. Hennes ord tas inte på allvar – varken hennes tydlighet i sängen, eller hennes otydlighet i rättssalen. När orden tas ifrån henne återstår hysterin, (ὑστέρα) och hon reduceras, liksom så många kvinnor före henne, från en människa till en livmoder.
Sedan mitten av 1500-talet har Justitia avbildats med ögonbindel. Möjligen ska ögonbindeln stå för ”objektivitet”, men symboliken är svårbegriplig i ett rättsväsende där det talade ordets roll är att strida om tolkningarna kring det skrivna. I det aktuella fallet gör Justitias ögonbindel henne oförmögen att skåda vad som ligger i öppen dager. Istället droppar de bekväma orden som gift i hennes öra – kanske slumrar hon i ett delirium där, bakom tyget? Medan männen friar varandra i hennes namn.
Klart orkestern spelar när skeppet sjunker
Ballonger och disco, avlönat jubel och sittdans. Ska en regering verkligen bete sig så? Det frågade sig många efter Alliansens makabra “kick-off” under gårdagen. Själv kan jag inte förmå mig att uppröras.
Om man är fast på en sjunkande båt och den sista livbåten har gått, då är det klart att orkestern spelar.
Vi förknippar traditionellt glädjeyra med triumf och vinst, mer sällan med oundviklig förlust. Men om det finns något som publikvärmaren Peter Rylander bevisade under gårdagens hårda klapp-och-klang-verkstad så är det att extas är ett tillstånd som bara kan uppnås genom forcering, planering och disciplin. Alla ska klappa. Journalisterna också.
Koordinerad extas är inte politik, men den är en högst mänsklig respons på en hopplös situation, ofta skildrad i dystopiska undergångsvisioner där de sista människorna distraherar sig från tanken på slutet genom fest och dekadens. Inga övriga likheter med Alliansen underförstådda.
De fattigas ögon genomskådar gatans skådespel
Under söndagen började citat från Baudelaires ”De fattigas ögon” att delas i sociala medier, efter att författaren Susanna Alakoski omnämner prosadikten i sin essä över de fattigas villkor. Det är förståeligt. ”De fattigas ögon” är så drabbande, för den illustrerar hur en länge kristalliserad över- och underordning drabbar samman i den moderna avenyns möte mellan människorna, skriver Marshall Berman i en bra analys.
Han övergår sedan till att beskriva hur senmodernismen försökt återskapa över- och underordningen genom att bygga bort gatan som mötesplats och återinföra den som transitled, med motorvägar tvärs igenom staden, ett fenomen som vi är lyckligt förskonade ifrån i Sverige. Likväl är det samma likvifiering av positioner som en gång tillät mötet mellan rik och fattig, som nu omöjliggör det. Motorvägens hastighet berövar det mänskliga mötet dess varaktighet. De fattigas ögon blir de fattigas ögonblick, snart bortglömt och bortsorterat i en gatubild där till och med reklamaffischerna har börjat röra på sig.
De fattigas ögon är ett stilbrott i gatubilden. Däri har människoföraktare som Kent Ekeroth alldeles rätt: De till intet förpliktigande ögonkasten mellan resenärerna genom stadsrummet förångas inför de stillasittande, de ickerörliga, de stirrande. Fattigdomen är en solid situation, en reva i stadens polerade väv som förråder ansvarsfrihetens luftlätta stadsresenärer till den mänskliga misärens verklighet.
Gatan är än idag en mötesplats, liksom den var under Parisboulevardernas tid på 1800-talet. Just därför har vi våra strategier för att inte mötas. Att samexistera i varandras sfärer utan att tränga oss på, strategier som slås i bitar så snart som någons behov ligger på ytan. I tomrummet som uppstår kan vad som helst hända. Det är farligt, direkt revolutionärt.
Vi skapar nya strategier för att desarmera sprängkraften i de fattigas ögon – nya sagor för att sy igen revan i stadens väv. Tiggare som egentligen åker Mercedes, är organiserade av hemliga krafter, använder pengar oansvarigt. Om vi finner oss stå utan trovärdiga sagor, med andra ord desillusionerade, så kan vi istället pröva motorvägslösningen: Öka takten på stegen, distraktionsgraden i stadsbilden eller försjunka i att uppdatera den svarta skärmen i fickan. Försjunkna i en fiktion som är viktigare än fattigdomen i höjd med våra fötter och knän.
Här möts några av de yttersta beståndsdelarna i människans villkor: Vår kroppsliga utsatthet, och den ständiga oförmågan att försonas med densamma. Ändlighet ropar efter försoning. Men vi kan inte försonas med andras utsatthet utan att ge något själva. Problemet med den lilla slant som Alakoski omnämner i sin text är just att den är ett symboliskt svar på en situation som splittrar gatans symbolspråk – och därmed per definition otillräckligt. Kanske är det därför som Alakoski själv medger att inget blir bättre rent känslomässigt av att ge pengar. Tiggarnas utsatthet skaver fortfarande.
Alternativet är ett radikalt engagemang, att våga det mänskliga mötet fullt ut. Vi kan inte frälsa varandra från våra kroppars utsatthet, men det är inte heller vad vi kallas att göra. Vi måste bara försonas med den. Inte genom mentala krumbukter och övningar, utan genom att erkänna utsattheten som verklig, och gatans fulländade iscensättning av icke-mötet som just detta: En iscensättning av mänsklig samvaro, ett skådespel som på intet sätt är naturgivet, utan får sitt existensberättigande enbart utifrån sin funktionalitet.
I de fattigas ögon känner vi hur vi reduceras från människor till skådespelare som försöker uppträda som människor. Det djupast mänskliga stirrar tillbaka på oss från åskådarplatsen i rännstenen.
Skamligt, Nyköping!
Nyköpings kommunpolitiker har kliat sina hjässor över den stora väggmålning föreställande en fitta som nu pryder en av stadens gymnasieskolor. Målningen är kraftfullt stiliserad och elegant, men tydligen så olämplig att kommunledningen i flera omgångar har försökt att göra sig av med det verk som de själva hade beställt, uppenbart ovetande om konstnärens intentioner eller allmänna inriktning i sitt konstnärskap.
Kommundirektör Erik Carlgrens dröm är säkerligen att förstöra målningen helt, men den striden är han inte villig att ta, eftersom det inte är accepterat att förstöra konst i Sverige. Carlgren fattar därför det i hans egen värld minst kontroversiella av alla tänkbara beslut: Bygg in fittan.
En ny vägg ska resas framför konstverket, så att det inte längre går att beskåda. Kritiken desarmeras när fittkonsten slutförvaras istället för att förstöras, och Carlgren kan andas ut. Konstnären Carolina Falkholt är chockad över beslutet, skriver Södermanlands Nyheter.
Det är inte bara ett ynkligt och räddhågset beteende från kommunledningen. Det är också symboliskt skevt och misogynt. Falkholts konstverk är nämligen gjort i flera lager. En del av konstverket är att den ståtliga muralmålningen täcker över en vägg nedklottrad av kränkande ord mot kvinnor. Nu ska målningen i sin tur täckas över. Det sänder djupt obehagliga signaler.
På Nicolaiskolans gård står den intetsägande statyn Prometheus kvar sedan 1954, och jubilerar således i år. 60 års manlig nakenhet behöver inte ens ursäktas. Frågan är om den någonsin har diskuterats. Det är ju konst.
Och däri ligger kanske det som skaver allra mest med kommunledningens beslut. Kvinnliga konstnärer som gör kvinnlig konst på egna villkor berövas konstnärens status när de inte spelar med i den patriarkala estetiken. Snoppar är bra och naturligt i offentlig utsmyckning. Snippor är ett stilbrott, eftersom de hör till den privata sfären. Det är som om vi hade backat hela diskussionen om kön och jämställdhet tillbaka till 1954.
Kommunpolitikerna vill i ängsligt sexualmoralistisk anda bygga in stiliserade könsorgan samtidigt som varenda ungdom har fri tillgång till gratis porr i mobilen. Vill de ändå förmedla en skugga av konsekvent tänkande kring sitt fega och otidsenliga beslut så kan de åtminstone gå oss konstälskare halvvägs till mötes: Bygg in Prometheus!
Mattias Irving