Ikväll hålls en manifestation för att väcka Europas samvete. Massdöden på Medelhavet måste få ett slut, menar arrangörerna. Bland dessa märks de rödgrönrosa ungdomsförbunden, Flyktinggruppernas riksråd (FARR), Röda Korsets Ungdomsförbund, Linje 17 mot rasism, Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR), StreetGäris och Rädda Barnens Ungdomsförbund. Men inte Svenska kyrkan.

Ändå har ju Ärkebiskopen uttalat sig i mycket stränga ordalag. ”Historiens dom kommer att falla hårt över rika länder som låter människor drunkna i Medelhavet”, skriver hon på Aftonbladet debatt den 24 april, i en välformulerad uppmaning till Europas länder att ta sitt medmänskliga ansvar för att förhindra flyktingkatastroferna.

Vore det inte lämpligt att Stockholms stift, lämpligt beläget i den politiska aktivitetens centrum, därmed var lite mer framåtlutade i denna fråga? Debattartiklar i all ära, men det är fortfarande i manifestationerna som en bredare folklig opinion kommer till sitt tydligaste uttryck. I en tid där nöden är närvarande här och nu behöver Svenska kyrkan ta initiativ som kräver att man faktiskt reser sig ur fåtöljen, ur den bekväma tyckarhörnan.

Alla manifestationer är måhända inte öppna för alla aktörer. Men ingenting hindrar Svenska kyrkan från att mobilisera de egna krafterna kring fackeltåg och demonstrationer. När det är dags att manifestera – Varför syns Rädda barnen och Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, men alltför sällan Svenska kyrkan?