På många sätt kan Björn Söder sägas förkroppsliga något i äkta mening "ursvenskt". Det ska vi inte ta ifrån varken honom eller det parti han företräder.

Söders hat är ingen skandal

Mattias_Irving_150x150På många sätt kan Björn Söder sägas förkroppsliga något i äkta mening ”ursvenskt”. Det ska vi inte ta ifrån varken honom eller det parti han företräder. I en uppmärksammad DN-intervju ställer han både samer och judar mot svenskar, och menar att dessa kan tolereras som medborgare, men aldrig som delar av den svenska nationen. Det ger pregnans åt SD:s principprogram om behovet av den etniskt homogena nationen. Där ingår alltså inte samer och judar, enligt Söder. SD har tidigare verkat för att avskaffa lagar för samers rättigheter i Sverige. I ljuset av den hållningen borde Söders utspel inte vara förvånande.

Svenska politiker har över ett brett spektrum tagit stort ansvar för att isolera SD. Både Löfven och den med all sannolikhet tillträdande partiledaren Anna Kinberg Batra (m) gör tydligt att samarbete med SD är fullständigt uteslutet. Det ska de ha all heder för.

Samtidigt tycks svenska opinionsmedier äta ur SD:s hand. Det börjar bli ett akut samhällsproblem. Partiet har gjort skandaler till PR, och inga grepp är för låga att ta till längre. Man fäller regeringar, hetsar öppet mot Sveriges minoriteter och sponsrar anonym hetsjakt mot oliktänkare. Men det är den som tar F-ordet i sin mun som utsätts för den hårdaste granskningen.

Public Service har som ingen annan medial aktör gått SD till mötes med sin ”opartiskhetspolicy”. Samtidigt som partiet inte får kritiseras utan en representant på plats att kunna försvara sig sänder man hela Mattias Karlssons noggrant uttänkta PR-kupp med udden riktad mot Sveriges minoriteter. Man frågar sig, varför var ingen invandrare på plats för att kunna försvara sig?

Det är inbilskt att tro att strängare regler ska hjälpa för att hantera ett parti som har slängt hela regelboken.

Vi kan inte ständigt återvända till ruta ett i hanteringen av SD. Vi kan inte fortsätta låtsas förvånade över varje ny yttring av rasism som kommer från partiet. Vi kan inte fortsätta låtsas som att opartiskhet är detsamma som att utgå från ett ”normaltillstånd” där rasism är det skandalösa undantaget. Då blir ”opartiskhet” bara ett annat ord för att vägra dra slutsatser av våra erfarenheter av partiet. Det borde varje journalist hålla sig för god för.

Empirin talar nämligen sitt tydliga språk. Nu hetsar Björn Söder på gammalt nationalromantiskt manér mot precis de grupper i samhället som redan i mitten av 1800-talet var utsedda till Svenskhetens fiender, vars existens var inkommensurabel med den svenska nationens. Geijers Odalman var varken same eller jude. Samma nationalromantik har ständigt löpt såväl genom partiet som genom Björn Söders egen politiska gärning. De fyras gäng och utflykterna till Tegnérstatyn i Lund är omvittnade.

Denna tid i Europas historia som såg nationalromantikens framväxt var också startskottet för en intensifierad europeisk antisemitism, i Sverige manifest i bland annat den lilla tidskriften Lurifaxiana. På kontinenten tilltog pogromerna. Judarna hölls på många håll i Tyskland ansvariga för Europas pinsamma oförmåga att hålla stånd mot den korsikanske uppkomlingen Napoleon.

Nationalromantik och antisemitism går hand i hand. Detta borde varje opinionsjournalist vara väl förtrogen med, om hen kan sin historia. SD har åter blottlagt sina rötter. Men skandalen är inte Björn Söders oförtäckta antisemitism, utan den svenska mediekårens historielöshet.

Kommentarsfältet är stängt.