Visby stifts Domkapitel har beslutat att påkraga en man som haft sexuellt umgänge med flera unga flickor. Ärendet har väckt starka reaktioner. Tondövt, menar Ylva Liljeholm

”En våldtäktsman tar någonting från en annan person som inte är en sak, som en TV eller en dator. En våldtäktsman tar någonting här inne, där det du känner bor.

Han tar utan att fråga och sen är den där saken inom dig bara borta, kanske för alltid, och du måste jobba väldigt, väldigt hårt för att få tillbaka den. En våldtäktsman tvingar dig att se världen med nya ögon. Som att du tidigare såg en sommaräng, och tyckte att den var vacker, men sen är samma sommaräng bara obehaglig och skrämmande och får dig att känna dig väldigt, väldigt ensam.

Eller…du kunde höra ett skrattande barn, bli glad. Men efter det där kan samma ljud få dig att börja gråta. En våldtäktsman tvingar dig att känna saker som du inte ska behöva känna, som du inte vill känna”.

Orden ovan är hämtade från Lisa James Larssons kortfilm ”Små barn, stora ord” från 2010. En grupp förskolebarn berättar för sin lärare vad de vill bli när de blir stora. En vill bli advokat, en annan kändis. En liten pojke som suttit tyst och fingrat på en legobit säger att han vill bli våldtäktsman. – Vet du vad det är? frågar fröken. Pojken skakar på huvudet. De andra barnen vill veta. – Vad är en våldtäktsman. Berätta!

Och fröken berättar genom orden ovan. Man förstår att hon mycket väl vet vad en våldtäktsman är. In på bara skinnet vet hon det.

Det är en stark liten film, som sätter ord på det som egentligen inte går att förklara, speciellt inte för ett barn. Det är också ord som fungerar väl för att beskriva sexuella och känslomässiga övergrepp överhuvudtaget, även såna som inte klassas som våldtäkt.

Jag råkade se filmen samma dag som Gotlands Allehanda berättade att Domkapitlet i Visby stift ”påkragat” den präst som för sju år sedan avstängdes från sin tjänst i domkyrkoförsamlingen. Prästen var mycket populär och ledde en stor och intensiv ungdomsverksamhet. Det var en chock för många när det uppdagades att han hade haft långvariga sexuella förhållanden med minst två flickor.

Flickorna var femton år gamla när förhållandena inleddes (prästen var 40 plus). Då för sju år sedan blev det ingen mediastorm. Församlingen gjorde allt för att skydda flickorna. Gotland är litet, offentligheten hade kanske krossat dem. Och de mådde redan fruktansvärt dåligt av att ha blivit manipulerade av en man som de litade starkt på.

Händelserna polisanmäldes men församlingens anmälan ledde inte vidare eftersom inget juridiskt brott hade begåtts. Polisen lade ner ärendet. Prästen lämna efter avslöjandet på eget initiativ både sin prästtjänst i församlingen och sin krage till domkapitlet. Han flyttade till Småland och började ett nytt liv där.

I mars förra året ansökte den före detta prästen hos Domkapitlet i Visby stift om att återfå sin krage. Och nu, sedan den 16 januari, är det ett faktum. Mannen är åter präst och det står honom fritt att söka vilka prästjobb som helst inom Svenska Kyrkan. Domkapitlet har gjort en psykologisk bedömning och kommit fram till att mannen är redo att verka som präst igen. Man måste kunna förlåta, säger biskop Sven-Bernhard Fast.

Beslutet har upprört många och den här gången har media skrivit mycket. Lokalpressen är nog uppe i ett 15-tal artiklar, Radio Gotland har haft flera inslag och Kyrkans Tidning likaså. Biskopen har fått ett öppet brev av en diakon (som han i skrivandets stund inte svarat på), insändare har skrivits, sociala medier har gått heta.

Ledarskribenter har tagit händelsen på stort allvar och frågar sig, liksom en krönikör, varför man ska vara kvar i Svenska kyrkan. Fler unga (inte bara de två flickorna) som blev utsatta för mannen då för åtta år sedan har hört av sig och berättat om hur mannen fortsatte att hålla kontakt, även efter det att han flyttat från Gotland. Föräldrar är upprörda. Ungdomar gråter.

Andra tycker att det är självklart att kyrkans ska vara förlåtande. Någon säger att det bara handlade om unga kvinnor som ville testa sin sexualitet (ni märker vad som händer när man gör en sådan semantisk manöver och använder uttrycket ”unga kvinnor” istället för ”flickor”…?).

I förra veckan var biskopen på semester liksom stiftets kommunikatör och medias frågor förblev obesvarade.

Att inte vara tillgänglig och stå upp för sina beslut är förstås ett sätt att bidra till mediedramaturgin. Gotlänningens ledarskribent Eva Bofride tröttnade och skriver att biskopen måste tala ur skägget (27/2).

Jag vet inget om vederhäftigheten i Domkapitlets beslut. Då för sju år sedan var den ”påkragade” mannen en karismatisk och älskad ledare samtidigt som han var en grav manipulatör. Det är mycket möjligt att mannen med terapi och självrannsakan kommit till insikt och är redo för att verka som präst igen. Eller också inte. Det är biskopens och Domkapitlets ”chansning” och hur det blir kan bara framtiden utvisa.

Det jag vet med säkerhet är dock att Domkapitlets hantering av detta ärende är totalt tondövt för de ungdomar och föräldrar och anställda som drabbades av mannens agerande för sju år sedan.

Några exempel på denna tondövhet följer här:

1. Biskopen och även andra pratar om förlåtelse. Jag undrar vad det har för relevans i detta sammanhang. För det första är det bara de utsatta som kan förlåta. För det andra säger det inget om mannens lämplighet att verka som präst. Här handlar det inte primärt om förlåtelse utan rehabilitering.
2. Biskopen är ledsen för att ”gamla sår har rivits upp” via skriverier i media. Vad betyder det egentligen? Att om ingen fått veta något hade ingen skada varit skedd? Att tystnadens kultur är bättre än öppenhet?
3. Den nu ”påkragade” prästen har vad jag sett gjort ett enda uttalande i media. Han säger ”Att vara präst är inte ett jobb utan mer ens identitet på ett djupare plan. Det är därför jag finns och existerar”. Visst låter det fint? Men vad betyder det egentligen? Jo, att för den här mannen är hans rätt att återfå sin identitet som präst överordnat kärleken till vår gemensamma kyrka. Beslutet splittrar Visby stift och det kan inte ha kommit som en överraskning för dem som styrt denna process, eller för mannen själv. En tanke slår mig; om mannen verkligen vill göra gott för sin kyrka så borde han kanske ha valt en annan väg. Om han i djupet av sitt hjärta ångrat sig skulle han i ödmjukhet kanske arbeta för sin kyrka på ett annat sätt än att gå in i en yrkesroll – och maktposition – som han tidigare inte klarat av att hantera.
4. Hur de utsatta ungdomarna, föräldrarna, kyrkans personal, kyrkans medlemmar och övrig befolkning reagerar och vad de tycker har inte ansetts vara relevant. Biskop och Domkapitel har inte ansett det nödvändigt att höra vad de som var med när det begav sig tycker, tänker och vet.
5. Prästen var ingen våldtäktsman. Men han tog något från många unga människor. Något som man ”måste jobba väldigt, väldigt hårt för att få tillbaka”. Det gör mig så ont i hjärtat att mannens perspektiv går före alla andras. På bekostnad av så många. Och med en så stor spricka i den kyrkliga gemenskapen som följd.

Men det är inte förvånande. Det är så världen ser ut.