I veckan som gick fick vi veta att vi håller på att missa utsläppsmålet av koldioxid för att begränsa medeltemperaturens ökning med 2 grader. En ännu opublicerad rapport från FN:s klimatpanel visar att världens utsläpp av växthusgaser fortsätter att stiga med oförminskad styrka.

Vi låtsas som om framtiden inte fanns

Arne Carlsson

I veckan som gick fick vi veta att vi håller på att missa utsläppsmålet av koldioxid för att begränsa medeltemperaturens ökning med 2 grader. En ännu opublicerad rapport från FN:s klimatpanel visar att världens utsläpp av växthusgaser fortsätter att stiga med oförminskad styrka.

Enligt forskarnas scenarier kommer världens medeltemperatur att stiga med 1,3 – 5,8 grader till år 2100, jämfört med 1900-talets början. Det finns en övergripande deadline som inte är förhandlingsbar, den går där den globala uppvärmningen blir irreversibel och skadorna inte kan repareras. Även om vi skulle stoppa alla utsläpp av växthusgaser i dag så är 2-grads målet redan intecknat. Dörren till en framtid med samma gynnsamma klimat som vårt är stängd för kommande generationer.

Vi som lever nu äventyrar planetens hållbara gränser och hindrar kommande generationer att få sin rättmätiga del av det ekologiska utrymmet. Vårt nuvarande ekonomiska paradigm sätter inte värde på den globala atmosfär vi har gemensamt eller på framtiden. Den fria marknaden har en blind fläck när det gäller problemet med koldioxidutsläpp. ”Allmänningens tragedi”: när många människor delar på en allmän resurs och behållningen kommer den enskilde till del medan kostnaden betalas av alla, blir den gemensamma resursen överutnyttjad.

Pengar rör sig i riktning mot kortsiktiga vinster och mot överexploatering av oreglerade gemensamma resurser. Den kortsiktiga vinsten när de fossila bränslena används faller ut nu och under de närmaste decennierna till dess att dessa fyndigheter tar slut, medan kostnaderna kommer att finnas kvar i tusentals år.

Ett bra exempel på sådan kortsiktig investeringsmoral är Vattenfalls satsningar på föråldrade energikällor: kolkraftverk i Polen och Tyskland, kol och gaseldade kraftverk i Holland och kärnkraftverk i Tyskland. På bara tio år har Vattenfall gått från nästan inga utsläpp alls till att släppa ut mer än hela Sverige gör. Men knappt har de ansvariga hunnit undan med sina bonusar och hoppat av sina ministerposter förrän den statliga kraftkoncernens tillgångar kraftigt reduceras genom nedskrivningar efter deras misslyckade affärer.

Inte bara kolkraftverken sjunker i värde i takt med att kostnaderna för koldioxidutsläppen ökar, utan också kärnkraften tvingas till avveckling på grund av en miljömedveten allmänhet. Med de nya fakta som FN:s klimatpanel presenterar kan det snart vara dags också för kolkraftverken att stängas. Då hjälper det inte att som vattenfalls nya VD mumla om CCS-teknik, en teknik som sedan länge är utdömd i Tyskland och av geofysiska vetenskapsmän avfärdad som ett sätt att skjuta över problemen till kommande generationer.

Löften om att pressa ned koldioxidnivåerna i efterhand är för övrigt en dålig ursäkt för att inget eller för lite gjorts tidigare. Förslag, som att i stor skala suga koldioxid ur atmosfären och lagra den i underjorden eller att spruta kylande stoft i atmosfären och liknande science fiction-lika uppslag är svåra att ta på allvar. Det verkar väl vettigare att aldrig släppa ut så stora mängder koldioxid i luften.

Vilken rätt har vi att äventyra välfärden för kommande generationer? Det är inte bara i fråga om klimathot och utarmningen av jorden som vi smiter från vårt ansvar utan också i de ekonomiska strukturerna vi bygger upp. Vi har skapat skuldkonton som är så gigantiska att de inte kan hanteras inom ramen för vår generations livstid.

Kyrkan måste nu ta sin del av ansvaret för en reglering där både de senaste vetenskapliga beläggen, analyserna och observationerna och de olika känslomässiga, kulturella, religiösa och etiska aspekterna beaktas. En agenda för att skydda planetens ekosystemtjänster måste börja med en djupare insikt.

Kyrkan, med sin skapelsetro och djupa erfarenhet av en Gud vars rikes gränser inte utesluter någon och inte stänger dörrar för kommande generationer, borde kunna vara en drivkraft in i en framtid som saknar en förutbestämd färdplan.

Kommentarsfältet är stängt.