Sveriges kristna råd kräver att regeringen gör Sverige till ett föregångsland i klimatfrågan. De kopplar också samman klimat och ekonomi i en otålig uppmaning om att sluta blanda ihop biståndsbudget och klimatåtgärder.

Klimatet är en bekännelsefråga

Arne Carlsson

Sveriges kristna råd kräver att regeringen gör Sverige till ett föregångsland i klimatfrågan. De kopplar också samman klimat och ekonomi i en otålig uppmaning om att sluta blanda ihop biståndsbudget och klimatåtgärder. Rådets krav på att jordens resurser ska delas rättvist för att undvika konflikter och skapa fred är en påminnelse om att den rådande ekonomiska ordningen är ohållbar i ett längre perspektiv. Frågorna är inte nya men kommer att aktualiseras på nytt genom studier och opinionsbildning i kyrkor och församlingshem.

2011 års teologifestival visar att dessa frågor inte längre kan nonchaleras om man respekterar människor med kristen tro. I ett manifest formulerades där ett uppfordrande krav på förändring av våra livsmönster i förhållande till klimatkrisen: ”Frågan om våra livsmönster, den totalt ohållbara utvecklingen, har nu kommit att röra vid hjärtat av vår kristna tro. Vi uppfattar den som en högst allvarlig bekännelsefråga, något vi borde kunna bli överens om tvärs genom alla grupperingar och hållningar.”

I detta manifest placerar sig teologin, i flera avseenden, som en kraftfullt formulerad motpol mot nyliberalismens individualistiska människosyn. Här framträder istället en ansvarstagande människa som i gemenskap med de andra är beredd till ett omfattande förändringsarbete.

Bakgrunden till teologifestivalens radikala ställningstagande är de klimatförändringar som vårt moderna konsumtionssamhälle har givit upphov till. Våra livsmönster påverkar förutsättningarna för Guds skapelse och människans överlevnad. När frågan om vårt förhållande till klimatförändringen nu av teologisfestivalen lyfts upp till en bekännelsefråga: ”Status confessionis” så förpliktar det till ett utvidgat och intensifierat arbete tillsammans med alla människor av god vilja.

Ett samarbete där kyrkan är initiativtagare till en gemensam kraftansträngning tillsammans med fackliga, politiska, religiösa och vetenskapliga institutioner och organisationer. En bekännelse med så uppfordrande konsekvenser kräver ett skapande samarbete i vilket de grundläggande frågorna om vårt gemensamma ansvar och vår gemensamma solidaritet med de drabbade är en självklarhet. I en tid när en starkt individualistiskt präglad livsfilosofi försvårar radikala reformer är ett ideologiskt samarbete, inom ramen för demokratiska institutioner och opinionsbildande aktiviteter, en viktig byggsten.

Ett hinder för ett sådant gränsöverskridande samarbete är de av nyliberalismen adopterade teorierna om den ”rationella egoismen” och ”radikalindividualismen”. Dessa vänder sig mot alla kollektiva lösningar och anser att statens enda uppgift är att stoppa dem som vill inskränka på vår individuella frihet. De nyliberala inspiratörerna författaren Ayn Rand och filosofen Robert Nozick, talar om välfärdsstatens rätt att omfördela samhällets tillgångar som en utpräglad form av orättvisa. Med det synsättet blir alla förändringar till förmån för de sämst ställda och alla beslut för att stoppa jordens uppvärmning ogenomförbara.

Själviskhet är för dem det enda rationella i en värld som de uppfattar som full av ”slaveri” och ”kollektivistisk självuppoffring”. Istället för att i en gemensam kraftansträngning söka skapa förutsättningar för en radikal klimatpolitik förespråkar man sänkta skatter och att staten, bortsett från militärapparaten, ska krympas till ett minimum. Med dessa grundläggande värderingar framstår välfärdsstaten som en tvångsmakt som hotar att frånhända de enskilda medborgarna deras inkomster och egendom. ”Välfärdsstaten” uppfattas i detta perspektiv som en rättskränkning.

Sveriges kristna råd formulerar en diametralt motsatt vision där ingen äger jorden. I ett gränsöverskridande ”vi” kopplar rådet ihop alla nu levande med kommande generationer och påminner om att vi har jorden till låns och är skyldiga varandra möjligheterna till ett drägligt liv.

6 kommentarer på “Klimatet är en bekännelsefråga

  1. Bengt Olof Dike skriver:

    Arne Carlsson,

    Du lägger ut texten som vore nyliberalismens filosofi – som jag verkligen och alltid har tagit avstånd ifrån – verklighet i vårt Sverige och övriga Europa. Men var dominerar den – annat än i teorin? Se på Frankrike, där en socialistisk president tog över i fjol, och betrakta Tyskland, där Angela Merkel med starka kristna rötter – som hennes CDU också vilar på – för en socialt ansvarsfull politik.

    Jag undrar också vilket receptet är för att dela jordens resurser ”rättvist” – fattigdomsbekämpning eller rikedomsdito?
    Vi har genom åren tyvärr fått se många exempel på vanskötta ekonomier i den fattiga världen på grund av inhemska makthavares (inte västvärldens) förtryck och rofferi. Det är beklämmande och har resulterat i ännu större fattigdom och ökat lidande. Klimatfrågan är förvisso central, men varför nämner Du då inget om det snabbt växande Kina, där det, om någonstans på jorden, är nödvändigt att ta itu med den? Liksom förstås i USA.
    Är det verkligen fel att från svensk sida kräva demokratiska reformer och klimatåtgärder av mottagarländerna för vårt bistånd? Att sätta detta som villkor?

  2. Tyrgils Saxlund skriver:

    Det finns mycket i denna förvirrade ledare att ta i – jag nöjer mig med en sak. Kritiken gäller nyliberalismen – vad det nu är (Sverige styrs inte efter Rands och Nozicks principer)? Nyliberalism ställs i ledaren mot ”välfärdssamhället” och den förändring som eftersträvas av vårt sätt att leva. Och det låter vackert – men vad innebär det konkret? Problemet är att om man kräver omläggning av ”allt” lär ”välfärdssamhället” åka ut med samma badvatten som allt annat. I dag är det välfärdssamhället som drar de största resurserna av folkhushållet – inte individernas personliga val. En tämligen enkel analys av samhällsekonomin ger detta resultat. Vill man vara intellektuellt hederlig – inte i och för sig kännetecknande för Seglora Smedja – bör man ange vilka välfärdsresurser som skall tas bort, eller bantas i det nya samhället. Skall sjukvården bantas, pensionerna sänkas,skolan rustas ner? Eller har man något annat att ta ifrån. Ledaren luktar gammal överhetspolitik med moraliska förtecken: vi vet inte vårt eget bästa, så lyd bara Seglora smedja och ett gäng kyrkliga tänkare. Under mitt liv har jag mött dem alltför ofta,

  3. Eskil Jonsson skriver:

    Som ekonomiforskare kan jag bara hålla med artikelns slutsatser. Den nyliberala marknadsekonomi dikterar att man agerar utifrån egna intressen i konkurrens. En norm som tas för given trots att det finns mycken forskning som visar att samarbete lönar sig bättre. Det är dessutom så att detta rationalistiska system tränger ut hänsynen till sociala och ekologiska aspekter som är hållbara för hela mänskligheten.

  4. Arne carlsson skriver:

    Bengt Olof Dike och Tyrgil Saxlund undrar över ”nyliberalism” i Sverige och Europa. Det kanske är så att det är svårt att se skogen för alla träd som står i vägen. Det är inte en tillfällighet att samtidigt som jag läser er kritik av mina synpunkter på nyliberalismens värderingar konstaterar Mats Knutsson att ”Den nyliberala kuppen misslyckats” i centerpartiets idéarbete. Om en av alliansens partiledare på sin hemsida hyllar några av den iskalla egoismens och nyliberalismens främsta företrädare, Ayn Rand och Robert Nozick, så är det exempel på nyliberalt inflytande i svensk politik. Om samma partiledare argumenterar och i riksdagen motionerar för bland annat platt skatt, avskaffning av lagen om anställningsskydd, ett inskränkande av strejkrätten, införande av marknadshyror, utsäljning av SVT och SR samt att Sverige bör gå med i Nato, är också det exempel på hur nyliberalt inflytande ser ut i riksdagens arbete.

    I grunden ligger en naiv syn på den nya ekonomiska människans förmåga att utifrån krasst egenintresse handla rationellt och låta marknaden styra samhället till allas bästa. Den nattväktarstat som denna nedtoning av politikens uppgifter leder till kan knappast värna om välfärdssamhällets institutioner. Eskil Jonssons påpekande att det dessutom finns forskning som visar att samarbete lönar sig bättre än den nyliberala rationalismens egointresse stärker SKR och teologifestivalens vision av ett gränsöverskridande ”vi” som knyter ihop nu levande med kommande generationer till ett fördjupat ansvar.

  5. Bengt Olof Dike skriver:

    Men Arne Carlsson,
    såg Du inte att jag starkt distanserade mig ifrån nyliberalismen och frågade Dig om den är en verklighet i vårt land och övriga Europa? Du svarar inte alls på detta,liksom du helt förbigår frågan om rikedoms- eller fattigdomsbekämpning? Överhuvud saknas i Din kommentar alternativ till Västvärldens demokratiers ekonomiska system och politik, som ej faller Dig i smaken.

    Den som dömer ut något måste också kunna formulera vad som skall komma i stället.
    Återigen må det också upprepas att kraven på frihet och demokrati för förslavade människor och länder måste intensifieras. Jag förstår inte varför Du motsätter Dig sådana som villkor för svenskt bistånd.

  6. […] också Anre Carlssons ledare: Klimatet är en bekännelsefråga. Och ”SKR uppmärksammar klimathotet i ny […]