"Ursäkta att jag ställer en så här pinsam fråga, men jag är hemlös och jag undrar om du möjligen har några kronor ..

Svart prio

David Berjlund

”Ursäkta att jag ställer en så här pinsam fråga, men jag är hemlös och jag undrar om du möjligen har några kronor …”.

Jag tar sista trappsteget upp i stora hallen på Stockholms central, datorrösten i högtalarna uppmanar mig just att inte låta någon okänd hjälpa mig – jag åker mycket tåg och hör den där mjuka rösten ofta, dess välmodulerade programmerade mjuka tonfall, det är som en näbb som pickar genom mitt skal, som hackar i sig tillit och skiter rädsla, med programmerat välmodulerat tonfall.  

Jag gräver i fickan efter kontanter. Killen sträcker ut handen – han tar risken, låter någon okänd hjälpa sig – och jag hoppas det ordnar sig med boendet, eller fikat, eller vad det nu var han behövde. Sedan går jag upp till SJs vip-lounge, viftar med det svarta priokortet jag har för att jag åker mycket tåg. Släpps in, tar kaffe, macka och wienerbröd.

Gratis.

Den som har ska få mer. Från den som inget har ska också det sista tas. Hennes stolthet, hennes myndighet. Alla är vi beroende av varann, men du som är fattig ska banne mig känna det hela tiden, in på skinnet. Alla är lika mycket värda, utom i själva verkligheten.

Om killen som just bad mig om några kronor skulle behöva åka tåg gissar jag (nu kickar mina fördomar in…) att han inte har några priokortspoäng att betala resan med, att han knappast är med i turistföreningen heller (det ger rabatt på SJ, rätt mycket dessutom). Den som har ett hem men är ovan vid datorer, har lite dålig syn eller blir nervös av för många val kommer inte att hitta de billiga biljetterna. Men det gör jag! Jag är vinnaren! Och jag får gratis fika!

Missförstå mig rätt: jag gillar tåg, och jag gillar mitt priokort. Jag tror mig förstå logiken i SJs system – de ska gå med vinst, och ingen ingen ingen ifrågasätter poängen med det. Jag tycker att varje prissänkning av varje tågresa är bra, och när jag nu är fikasugen vore det förstås bara dumt att inte ta den där koppen kaffe, gratis.

Eller: utan att betala för den.

För vad var det nu det stod på yuppiemännens slipsnålar på 1980-talet … TANSTAAFL, there ain’t no such thing as a free lunch.

Någon betalar. Och visst: även jag bidrar, men varje utfall mot bidragssamhället – fundera lite på vem som får mest. Den som granskas på soc för att ha råd med käk och folköl eller den som rot-, rut- och ränteavdrar sig till allt högre marknadsvärde? Killen som fick några mynt, eller jag som går upp och blir bjuden på fika som skulle ha kostat 70 spänn på ett café?

Jag sitter där i loungen, ser ut över folket som vimlar över eventytan, mitt i reklamen och kommersen. Här är det lugnt och skönt. Jag har svart prio. Där nere tigger folk vidare.

Nu kommer Jesus in. Nu tar han över högtalarsystemet. Raspig röst, odatoriserad: ”Lämna ditt bagage utan uppsikt. Låt ingen okänd köpa dig”.

Kommentarsfältet är stängt.