En sömnig julilördagmorgon berättar regeringen att den stöder Vattenfalls planer på att sälja sitt tyska kol, så att det blir råvara och bränsle för det tjeckiska bolag som har "europeisk kolrenässans" som vision. Jag är på landet.

Brunkol á la House of Cards

David Berjlund

En sömnig julilördagmorgon berättar regeringen att den stöder Vattenfalls planer på att sälja sitt tyska kol, så att det blir råvara och bränsle för det tjeckiska bolag som har ”europeisk kolrenässans” som vision.

Jag är på landet. Jag går ut på täkten och gräver, och försöker förstå.

Regeringen säger alltså: vi säljer kolet av finansiella skäl, vi kunde ha stoppat affären, men vår bedömning är att det inte vore affärsmässigt, och det här med att behålla kolet och låta det ligga, det fanns inte på agendan.

Bestämmer inte regeringen sin agenda?

Nä, vi kan inte, säger de. Det är riksdagsmajoritetens fel.

Klart att riksdagens borgare och klimatförnekande SD-politiker bär ansvar. Lika klart som att den här regeringen har tagit bra steg i klimatpolitiken. Men den här bedömningen – det är långtifrån bara miljörörelsen som har gjort en helt annan. Tunga klimatexperter har sagt att regeringen kan ta beslut om att inte sälja. Vattenfall själva har också sagt det, och kunniga företagsekonomer. När regeringen då gör en annan bedömning, berättar de varför?

Nä. Bara ”det går inte”.

Tyvärr, tyvärr. Ägardirektivet.

Kanske vore det affärsmässigt av polisen att sälja beslagtaget heroin till missbrukare. Kanske vore ättestupor bra, rent finansiellt. Klimatkrisen dödar, nu. Klimatkrisen kostar. Att Sveriges regering inte kan låta detta påverka bedömningen av vad som är affärsmässigt är ett så deprimerande besked att de inte borde kunna leverera det utan att ha förberett tröst och krishantering för medvetna medborgare.

Och här finns en fråga om kommunikation och kontakt mellan politiker och sociala rörelser. Så här: anta, för en stund bara, att regeringens bedömning är riktig (de har någon expert bakom sig, och det råder trosfrihet i landet). Hur talar man med de som gör en annan bedömning? Vad signalerar man?

Jag tänker på Åsa Romsons tårar, ni vet. Om än egentligt verkningslösa kunde man se dem som ett litet tecken, till de tusentals flyktingarna och flyktinghjälparna: vi vet att det här är för jävligt.

I debatten om Vattenfalls kol har regeringen i stort sett varit tyst, någon gång hänvisat till ägardirektivet – man har inte tagit diskussionen med den kunniga opinion som sagt emot. Och så kommer julibeskedet: politisk spin, modell House of cards, där man både begraver beskedet (tidpunkten: helg, semester, Almedalen) och går på offensiven: Vi skrotar utsläppsrätter i stället för själva kolkraften, säger regeringen – väl vetande att utsläppsrättsmarknaden fungerar dåligt. ”Det är verklig klimatpolitik”, säger de – och inom några timmar är de som slagits mot försäljningen utdömda som plakatmässiga populister.

Utsläppen är ett gigantiskt problem. Självklart kan man ha olika idéer om politiska redskap mot dem. Men man kan inte, som regering – trots allt hyfsat mäktig – avfärda sina vänner i det arbetet. Då riskerar man tillit och engagemang på ett sätt som kan skada både klimatet och demokratin.

Tänker jag, tar ett spadtag, och inser att jag just förutsatt att regeringen ser klimatrörelsen som sina vänner. Gör den det?

1 kommentar på “Brunkol á la House of Cards

  1. Leif Lindau skriver:

    För jordens klimat spelar det absolut ingen roll var CO2:n kommer ifrån. Om det är Vattenfalls gruva i Tyskland som läggs ned eller någon annan gruva i världen gör ingen skillnad alls för klimatet. Det finns massor med andra kolgruvor att köpa och lägga ned , som också är mycket billigare än de välskötta effektiva tyska gruvorna. Inköp och stängning av gruvor i Grekland, Turkiet, Ryssland, Rumänien, Bulgarien, Indien, Pakistan t ex. skulle kunna göra oerhört mer för klimatet. Vad väntar vi på ?