Programledaren Alexandra Pascalidou skulle inte ha behövt . Det finns inget partiskt med att i ett debattprogram om rasism utgå från att strukturell rasism är en verklighet, lika lite som att i ett program om geografi utgå från att jorden är sfärisk, även om det lär finnas ett Flat Earth Society som är övertygat om något annat.

Att hålla sig till fakta kräver ingen ursäkt

Peter Lööv Roos

Programledaren Alexandra Pascalidou skulle inte ha behövt be om ursäkt. Det finns inget partiskt med att i ett debattprogram om rasism utgå från att strukturell rasism är en verklighet, lika lite som att i ett program om geografi utgå från att jorden är sfärisk, även om det lär finnas ett Flat Earth Society som är övertygat om något annat.

Forskningen, inte minst en lång rad fältexperiment, visar på direkta bevis för en diskriminering som är strukturell. När någon gång på gång nekas jobb eller bostad och den enda anledningen till bortsållningen är att namnet klingar arabiskt eller afrikanskt, då handlar det om en strukturell diskriminering som är rasistisk. Så enkelt är det. En afrosvensk vän på en mindre ort blev stoppad och avkrävd legitimation tre kvällar samma vecka när han var på väg hem från jobbet – av samma polis. ”För polisen ser vi väl likadana ut allihop”, sa han med galghumor i blicken. Men man behöver inte gå till rasprofileringen inom Reva eller Skånepolisens romregister för att bli påmind om hur vanlig den strukturella rasismen är inom en så central samhällsfunktion som rättsväsendet.

The Aspen Institute, en politiskt oberoende amerikansk organisation med en styrelse som omfattar såväl Condoleezza Rice som Madeleine Albright och därmed borde kunna åtnjuta ett visst förtroende även hos svenska liberaler, förklarar strukturell rasism som ”a system in which public policies, institutional practices, cultural representations, and other norms work in various, often reinforcing ways to perpetuate racial group inequity”.

I USA finns av historiska skäl en större vana att diskutera den strukturella rasismen, men det är inte mindre nödvändigt här. Tvärtom gör den vanliga föreställningen att Sverige är obelastat av ett rasistiskt arv och att vi skulle vara färgblinda det särskilt angeläget att diskutera den. Inte så att Sverige skulle krylla av flera miljoner elaka rasister: rasismen finns i strukturerna, i alla outtalade men självskrivna normer och i konsekvenserna av hur samhället funkar. Visst, vi har Zlatan. Men Indien hade Indira Gandhi, och inte gör det att det skulle saknas en tydlig könsmaktsordning där. Samhället består av mer än individer.

Som man har jag tusen privilegier. Som vit har jag också tusen privilegier, i Sverige och i större delen av världen. Det är sällan jag behöver känna ångest över att passera en gräns, eller ens fundera på om jag kommer att släppas in. Som vit kan jag också välja att inte fundera över mina privilegier, till och med förneka att jag har dem. Precis som mina kollegor i styrelserummen och i medievärlden (ja, jag vet, jag kastar sten i glashus: också Dagens Segloras redaktion är pinsamt homogent vit). Också det är en del av den strukturella rasismen.

Men för en stor del av Sveriges befolkning är den strukturella rasismen så mycket mer än ett teoretiskt begrepp att välja eller inte välja att förhålla sig till. Det är den för alla som känner den in på kroppen, under huden. Varje dag. I skolan. I affären. På vårdcentralen. Som inte känner trygghet när hen ser en polisbil. I min egen bekantskapskrets kan så unga som barn i lågstadieåldern vittna om hur den kropp man har räcker för att utsättas för misstänksamhet, utestängande och främliggörande i det offentliga rummet. Genom det namn man har. Genom den sjal man bär. Genom den kropp man är.

En del liberala debattörer tror att om man talar om strukturell rasism då riskerar man att passivisera den som är utsatt. Som att den globala uppvärmningen mirakulöst skulle avta om vi bestämde oss för att inte prata om den. Som att ”See no evil, hear no evil…” skulle vara en vinnande strategi. Nej, den strukturella rasismen behöver synliggöras och erfarenheterna av den bekräftas för att vi ska kunna tackla den, som ett gemensamt ansvar.

Mångkulturellt Centrums alldeles färska rapport om fientligheten mot och diskrimineringen av människor med bakgrund i Afrika söder om Sahara är ett viktigt bidrag till tacklandet inte bara av den kategori hatbrott som ökat dramatiskt de senaste åren, de afrofobiska, utan också av den strukturella rasismen rent allmänt. Läs gärna rapporten i dess helhet, den ger en god forskningsöversikt, förmedlar många berättelser och upplevelser som behöver bli hörda och ger konkreta och konstruktiva förslag på hur vi ska kunna förändra något, på riktigt. Eller läs den sammanfattning av rapporten som författarna, Victoria Kawesa, Tobias Hübinette och Samson Beshir, ger på DN Debatt 3/2.

Integrationsminister Erik Ullenhag ska ha cred för att han beställt rapporten om afrofobin. Nu gäller det att regeringen vågar ta politiska beslut som inte är färgblinda. Som inte blundar för den strukturella rasismen. Ett ansvar som angår oss alla.

3 kommentarer på “Att hålla sig till fakta kräver ingen ursäkt

  1. David Lindén skriver:

    Nu var det väl dock inte så där jätterelevant att påpeka att någon är vacker…

  2. Maria Nilsson skriver:

    Nu utgick väl inte ursäkten ifrån att fakta utan ifrån att Pascalidou hade förolämpat en av debattörerna genom att påstå att hon var kristen, vit och europe och därmed inte kunde veta något om rasism. När en programledare uttalar sig så ska hon definitivt be om ursäkt och helst bli utbytt också.

    Du verkar ha missförstått ursäktens syfte.

  3. Peter Lööv Roos skriver:

    Maria: Om du lyssnar på programmet igen, så framgår det tydligt att Alexandra Pascalidou inte alls påstått att debattören ”inte kunde veta något om rasism” utifrån att vara kristen, vit och europé. Vad hon faktiskt undrade, frågade, var om inte detta kunde innebära att, citat, ”man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.” Det är en helt rimlig fråga. Inget konstigt med det. Alexandra Pascalidous programledarinsats var saklig och professionell.