Att Olof Palme var en gudabenådad retoriker, det påminde julhelgens dokumentär i SVT om. Och hans passion för alla människors lika värde och värdighet gick inte att ta miste på.

Gör upp med vår kollektiva glömska

Peter Lööv Roos

Att Olof Palme var en gudabenådad retoriker, det påminde julhelgens dokumentär i SVT om. Och hans passion för alla människors lika värde och värdighet gick inte att ta miste på. Men det finns ett citat från ett av hans mer kända tal (tonsatt av Latin Kings, till och med) som förbryllar:

”Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.”

Palme höll sitt tal 1965. Bara åtta år tidigare existerade fortfarande Statens Rasbiologiska Institut. 1921 beslutade en politiskt helt enig riksdag – båda kamrarna, alla politiska riktningar – att inrätta världens första statliga institut för ”rasbiologisk” och ”rashygienisk” forskning. Sällan har det funnits en sådan politisk samstämmighet i någon fråga. Alla som liksom jag läste teologi i Uppsala på 1990–talet känner byggnaden där institutet kom att inhysas: Dekanhuset. Där kom det att mätas skallar och teoretiseras om ”raser”, allt i nationens intresse. Stoltheten över att den rasbiologiska forskningen hade letts av just svenskar, från Carl von Linné och framåt, var stor. Och den imponerade i Tyskland, där man gärna ville lära av de svenska kollegorna. 1938 år upplaga av Soldatinstruktion lärde Sveriges vapenföra män att:

”För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken. Nationens kraft, välstånd och kultur bero därav. Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk. Ett gott folkmaterial är vårt lands största rikedom.”

”Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste”? Det är lätt att förstå minnesförlusten, när vi gärna vill se Sverige som världens modernaste land. Jämställt. Jämlikt. Färgblint. Den svenska exceptionalismen, som medieforskaren Ylva Habel skrev om i den viktiga artikeln ”Den svenska vithetens blinda fläck” i början av höstens Lilla Hjärtat-debatt. En självbild av ”politisk oskuld och renhet” som, med Ylva Habels ord, ”bidragit till Sveriges kollektiva benägenhet att glömma sin delaktighet i det kolonialistiska tänkandets logik”, dess historia och strukturer, som de grumliga rasteorierna.

En självbild av ”politisk oskuld och renhet” som kan förklara ”varför det i dag verkar vara så svårt att acceptera att rasistisk diskriminering är en del av vår vardag”. Som kan förklara hur det kan komma sig att Sverige toppar i undersökningar om tolerans och antirasistiska värderingar, men befinner sig i botten när det gäller segregation i arbetsliv, ekonomi och boende. I den vita och välbeställda Uppsalastadsdelen Sunnersta är barnfattigdomen två procent. I Gottsunda, en skogsdunge bort, är den 68 procent. Som kan förklara hur en kulturminister kan skära i en blackfacetårta eller en riksdagsman hetsa mot en 14-årig lucia på grund av hennes hudfärg, utan att det blir ett drev.

Tänk tanken att något motsvarande skulle ha hänt i USA; nej, det är inte ens tänkbart. En självbild av politisk oskuld och renhet. Kanske började den ändå krackelera under 2012, tack vare vad många föraktfullt avfärdat som symbolfrågor. Det nya året kan bli spännande.

Kommentarsfältet är stängt.