Sverige en bricka i kalla kriget
Europa håller på att dras in i ett nytt kallt krig mellan öst och väst. Det mest skrämmande är den totala frånvaron av gemensam verklighetsbeskrivning. Att lyssna på president Vladimir Putin och utrikesminister Carl Bildt är som att höra dem beskriva en elefant i ett mörkt rum. Eftersom det var omöjligt att se elefanten trevade de i mörkret. Resultatet vet vi, om de blott haft var sitt ljus hade chansen varit större att de talat med samma stämma.
Det allvarliga i situationen är att försöken till dialog och samförstånd för länge sedan har upphört och ersatts av hot. Ljuset har slocknat och makthavarna trevar i mörkret. Om inte motsidan svarar på hoten så återstår enbart en upptrappning. Sverige har strävat efter neutralitet sedan det misslyckade kriget mot Ryssland 1809. Nu agerar Sverige på nytt som en av de aggresivaste aktörerna i utvecklingen av EUs projekt ”Det östliga Partnerskapet”. Ironiskt nog med Krim som krigsskådeplats ännu en gång.
Visionen att göra Ukraina till en del av den europeiska marknaden med anslutning till EU och NATO står mot visonen av en eurasiatisk marknad under rysk militär och politisk hegemoni. Historiskt står vi i ett vändkors som kan innebära krig eller fred. I detta känsliga läge har Europeiska utrikespolitiker, enligt Henry Kissinger, bidragit till att göra ett förhandlingsläge till en kris. Att tvinga Ukrainarna att välja mellan Väst och Ryssland var från början lika feltänkt som historielöst.
I detta läge dras Sverige mer och mer in i NATOs maktspel mot Ryssland, detta med hjälp av en utrikesminister som nyckelspelare i en konflikt där också hårdföra nationalister spelar en avgörande roll. Samtidigt höjer Sverige sin försvarsberedskap på Gotland med två Gripenplan från F7 i Såtenäs medan Ryssland genomför en större flottövning utanför Kaliningrad. I Nordnorge pågår just nu en stor militär NATO övning, Cold response, där även svenskt territorium utnyttjas. Av de 16000 militärer som deltar är 1400 svenska. Trupperna tränar, enligt norska försvaret, på att agera i ett krisområde, där de ska hantera allt från högintensiv krigföring till terrordåd och massdemonstrationer.
När Sverige för åtta år sedan började delta i NATO övningar var perspektivet att inget kunde hända inom en tioårsperiod. I dag måste vi vara beredda på att det kan hända nu. Istället för att använda de gångna åren till kulturutbyte, diplomati och minskad vapenexport har vi ökat konfrontationsrisken med den rysska grannen.
För några veckor sedan laddades tidningarna med krigsrubriker som berättade att Ryssland höll militärövningar bara 30 mil från Sverige. När Sverige och NATO övar 30 mil från ryska gränsen blir det inga rubriker alls. Det ger svenskarna bilden av en hotfull granne i öst. Men i Ryssland uppfattas numera Sverige som ett litet hotfullt grannland som bjuder in en stormakt till militärövningar på sitt territorium.
Kålsuparteorin håller inte
Det förtjänar att upprepas: statistiken stödjer inte kålsuparteorin.
Säpos och BRÅs rapport ”Våldsam politisk extremism”, med siffror för 1999-2009, visar att samtliga 14 mord och dråp begicks av högerextrema/nynazister. Samtliga.
Lägg till Mangs, Malmöskytten, så hamnar det på minst 16 dödade sedan millennieskiftet. Samtliga 411 fall av hets mot folkgrupp stod högerextrema/nynazister också för. Samtliga. Det är hög tid för Säpo att ta sin egen statistik på allvar; det råder ingen tvekan om från vilket håll det verkliga hotet mot demokratin kommer.
Peter Lööv Roos
Optimism måste prägla tiggardebatten
Idag berättar regeringens nationella hemlöshetssamordnare Michael Anefur (KD) om tiggares situation i Sverige. Det är en dyster beskrivning.
En tiggare tjänar mellan 1500 och 2000 kronor i månaden, och mycket av pengarna används till exempelvis mediciner till familjen i hemlandet. Anefur stöder att ge pengar till tiggare, och menar att det inte finns någon organisation som ligger bakom och tar pengarna från tiggaren. Han får stöd i sin åsikt av ekonomen Richard Klerfors, som i lördags på DN Debatt beskrev sitt tioåriga arbete som volontär i östeuropa.
Vi har fått syn på Europas fattigaste, de som föddes jordlösa i sitt eget land. Deras förfäder lyftes på 1800-talet ur ett fyra hundra år långt slaveri, skriver Klerfors i DN. Men ännu 160 år senare har deras människovärde inte befästs. De fick sin frihet, men inga rättigheter.
I Rumänien lever romerna på nåder. De äger ingen mark och kan därför sjasas vidare från plats till plats. Många slutar på soptippen. På andra håll i Europa byggs murar för att hålla ute romerna: I slovakiens andra största stad Košice har flera höga staket satts upp för att skilja stadens romska befolkning från resten. I Sverige finns nu inga planer på sådana åtgärder, men regeringspartiet Moderaterna beslutade på fjolårets stämma att verka för ett förbud mot det ”organiserade tiggeri” som regeringens egen samordnare, tillsammans med samtliga övriga insatta bedömare, menar inte existerar.
I ett eko av Rumäniens procedurer att regelmässigt fördriva romerna från område till område fattade det moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyr för ett par veckor sedan beslutet att låta riva den kåkstad som de tiggande EU-migranterna byggt upp i Högdalen. Under förevändning att det inte var ett människovärdigt boende jämnades deras enda fasta punkt i Sverige med marken. Tur att vintern blev mild i år i alla fall.
Det saknas politisk vilja att ta itu med det dryga tusentalet människor som försöker överleva i samhällets yttersta marginal. Vi säger att det inte är värdigt att åtminstone sätta upp enkla baracker (eftersom det är en standard som vi inte anser är tillräcklig för andra), och alternativet, att ordna ordentlig bostad, är otänkbart i bostadsbristens Stockholm. Vi skapar ett artificiellt allt-eller-inget-scenario för människor som bara vill ha något. Och vi ger dem inget. Tvärtom, det de bygger upp jämnar vi med marken. Därefter får de valet: Bussbiljett hem till soptippen eller sova på gatan.
Klerfors ger flera utmärkta förslag på konstruktivt agerande för Rumäniens romer, bland annat en sjukvårdsreform, ett system med mikrokrediter och möjlighet för jordlösa att bruka mark. Romernas situation kan och ska förbättras på hemmaplan. Detta måste bli en fråga för EU. Under övergångsperioden har vi alla skäl att bistå med temporära och drägliga levnadsvillkor för dem som kommer hit. Optimism och politisk vilja måste börja prägla debatten om tiggarna!
Mattias Irving
Brutaliseringen är inte bara ”busets” fel.
Den pågående brutaliseringen av samhällsklimatet är inte bara busets fel, även om de beväpnar sig med allt tyngre vapen. Den internationella knark och droghandeln går hand i hand med den ökande vapenhandeln. Dessa svarar för en stor del av den brutalisering som sker inom den kriminella världen. Det är en ond cirkel som är lika svår att stoppa som en orkan. Men på samma sätt som orkanvindarna har en orsak i havets uppvärmning så har den ökande vapen- och droghandeln sin grogrund i ökande fattigdom, ojämlikhet, klassklyftor, arbetslöshet och segregering. Det är med åtgärder mot denna grogrund vi kan hejda brutaliseringen.
Ökad tolerans av våldsamma insatser i samband med sociala problem är en annan effekt av samhällsklimatets brutalisering. Genom den likgiltighet som maktlösheten skapar uppstår ett utrymme för acceptans av vräkning av romer i brädskjul, utvisning av apatiska barn och ökning av narkotikarelaterade dödsfall.
Det är därför Uppdrag gransknings avslöjande reportage om dödsskotten i Husby inte bara är berättelsen om ett misstag i polisens arbete. Reportaget avslöjar en samhällsstruktur som håller på att bryta ned förutsättningarna för ett öppet och demokratiskt samhälle.
Hur kan en enkel händelse sätta igång en kedjereaktion hos väktar- och polisorganisationerna som leder till att en gammal man som tar ångestdämpande medicin blir brutalt mördad. Det enda hot mannen hade utövat var att vifta med en kniv utanför sin bostad så att en väktare såg händelsen. Senare visade han sig på balkongen där han glatt kramat sin fru, utan någon kniv. Piketpolisen gör då en bedömning att kvinnan i lägenheten är hotad.
Dörren sparkas in, fyra poliser utrustade med skyddsvästar, hjälmar, pepparsprej, och distraktionsgranater går in och använder först pepparsprej och sedan distraktionsgranater, för att som man säger separera mannen och hans fru. Poliserna blockerar först dörren till rummet med den nu ensamme mannen. De går sedan in och skriker ”granat” innan en ny omgång distraktionsgranater slängs in i vardagsrummet. Granaterna smäller sammanlagt tolv gånger. Sedan skriker polisen ”varningsskott” och avlossar ett varningsskott och därefter ett dödande skott i huvudet. Sedan utfärdas en falsk kommuniké som säger att en man skadats i samband med en polisinsats och dött på sjukhus.
Ett år efter händelserna, som blev startskottet för flera upplopp i stockholmsförorterna, går Göran Hägglund ut och erbjuder privata bolag att starta vad han kallar ”Social impact bonds”, Det går ut på att privata företag ska starta målstyrda projekt, som ex. att minska brottsligheten i området. Efter uppnådda effekter ska projekten finansieras av det offentliga. ”På så vis kombineras offentliga satsningar med entreprenörskap och marknadsmekanismer”, skriver socialministern. Då ska företag som Goldman Sachs, konsultjätten McKinsey & Company och Rockefeller Foundation skapa lokalt anpassade lösningar på de sociala problemen.
Detta är ett häpnadsväckande dumt förslag som bara kan födas i en isolerad departementsmiljö som är fullständigt isolerad från Husbybornas verklighet. Jag kan rekommendera minister Hägglund att ta tunnelbanan ut till Husby och söka upp den lokala organisationen Megafonen. Denna organisation vet mycket om dessa ”utanförskapsområden” som Hägglund kallar deras hemstad. Då kunde han också passa på att ta med sig en ursäkt från sin kollega Beatrice Ask som uppmanade Megafonen att ”sluta sprida myter” när de krävde en oberoende utredning av dödskjutningen i Husby.
Megafonen vet mer än Hägglunds konsulter om brutaliseringens vardag där ungdomar utsätts för kontroller, förolämpningar och kränkningar av polisen varje dag. De vet varför polisskotten blev en tändande gnista för kravaller. De kan berätta att kravallerna var effekten av de sociala problem som skapats i förorten. Bostadsbrist, arbetslöshet och dåliga skolor är några exempel som man inte löser vare sig med tredubbla insatser av poliser eller dyrbara projekt där kapitalägare kan öka avkastningen på kapitalet.
Det behövs inga ”nya” lokalt förankrade projekt. Samarbeta istället med de projekt som redan finns i området och börja med att genomföra Megafonens förslag att tillsätta en oberoende myndighet som granskar polisen. Det är ett bra och brådskande förslag för att motverka brutaliseringen av samhället.
Till Benkös försvar
Det senaste året har två trender blivit tydliga i journalistiken: Behovet av förnyad känsla för källkritik, och behovet av större kunskap om rasistiska rörelser. Sällan har dessa båda trender visat sig så tydligt och simultant som under det senaste dygnet.
Det började med att Soran Ismail ”sattes i karantän” av SR för att han enligt chefen Lotta Mossberg ville ”mörda Sverigedemokrater”. Ett halsbrytande uttalande som saknade grund i verkligheten. Pudeln infann sig efter bara några timmar, men beslutet kvarstod. Ingen Ismail i Morgonpasset innan valet, vilket vi också uppmärksammat i Dagens Seglora.
Röster om att ”Ismail tvingas bort”, alternativt ”sparkas” för sitt engagemang mot SD vittnar om den eldfängda terräng som SR nu navigerar igenom. Ismail är inte ”sparkad”, och att vinkla det så är respektlöst mot honom. Han skriver själv på Twitter att han vill delta aktivt i valrörelsen och därför självmant avstår från sin roll i Morgonpasset. SR:s regler är nämligen sedan många år att programledare (inte deltagare) ska vara opartiska gentemot de partier som ställer upp i riksdagsvalet.
Det finns stora problem med den här berättelsen. Ismail är nämligen inte mig veterligen emot något parti, inte ens SD. Han är välkänd för att han går i dialog med partiets medlemmar, och lika välkänd är han för sitt starka antirasistiska engagemang. När Mossberg drog tillbaka sitt påstående att Ismail velat ”mörda” SD-medlemmar föll därmed också i de flestas ögon alla legitima skäl till att stänga av Ismail från radion.
I otydlighetens spår frodas förvirring och spekulation. Ismails avstängning tolkas då naturligtvis i ljuset av SR:s tidigare beslut, att be om ursäkt till Teodorescu och att avstå från att spela Timbuktus och Sebbe Staxx låt Svarta duvor, vissna liljor. Två beslut som mött hård kritik om ängslighet och eftergivenhet gentemot SD och rasismen.
Den kritiska frågan blir: Har SR egentligen stängt av Ismail för hans antirasistiska engagemang? Det är en fråga som skrämmer.
Den oron mildrades inte när SVT Debatt igår i ett allmänt gapigt inslag ställde SR:S VD Cilla Benkö till svars för ett internt brev som uppmanade medarbetarna att under valåret tänka två gånger innan de kommenterar och delar i sociala medier, ”även när det handlar om ”goda” saker som mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet”.
I inslaget tillfrågades Benkö om SR:s medarbetare skulle vara tillåtna att ta ställning mot ett parlamentariskt valt nazistiskt parti. I inslaget kom inte något tydligt besked fram, och detta är fortfarande inte klargjort på ett tillfredsställande sätt.
I väntan på ett förtydligande från SR fylls sociala medier på med giftiga formuleringar, skarpa fördömanden och sarkastiska påhopp. Det är begripligt, men samtidigt djupt olyckligt att se andra journalister slänga försiktigheten överbord och fylla ovisshetens vakuum med spekulationer. Resultatet är ofrånkomligen att debatten blir än mer diffus.
Nu går operasångaren Malena Ernman ut och säger sig inte kunna delta som medverkande i SR eftersom hon är antirasist. Det kan vara resultatet av ett genuint missförstånd från Ernmans sida, eller ett smart sätt att genom att bidra till förvirringen sätta ytterligare press på SR att tala ut. Oron griper omkring sig, och ingenting blir bättre av att vi befäster en bild av ett public service i klorna på relativism och rasism.
Benkö bör snarast gå ut och förtydliga: 1) Varför Ismail inte får delta i Morgonpasset, 2) varför sådana extrema lögner spreds av Lotta Mossberg, 3) hur SR ställer sig till rapportering om antidemokratiska men parlamentariskt valda partier.
Därtill bör SR skaffa sig en mediestrategi, illa kvickt.
Mattias Irving
Samhällsdiskussionen behöver ideologi
Det talas mycket om det. Men lite händer. De dagsaktuella frågorna tar över och de ideologiska diskussionerna och visionerna får stå tillbaka.
Det är synd. Det är väldigt synd. Sverige behöver ideologiska tankar inför framtiden om vårt samhälle. Vi behöver samtal kring värderingar och meningen med vårt samhälle. Existerar inte detta får vi ett torftigt, rotlöst och visionärt undermåligt samhälle där mycket kretsar kring ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande.
Vi trampar runt i denna torftighet i dag. I ett land där sekulariseringen har dragit fram står vi ofta utan också idémässiga sammanhang. Vi ser partier som klumpar ihop sig på mitten och kämpar om samma väljare. Politiken blir ofta ointressant när människans längtan efter mening och mål inte får finnas med.
Politiker idag satsar på att vinna val och tror inte att väljaren efterfrågar något annat än nuet och den agenda som ligger för dagen. Nuet är viktigt, hur människor har det just nu måste lösas, men det är inte hela sanningen. Politiken skulle kunna förnyas av att både tänka och formulera sig även mera existentiellt och idémässigt när de står inför sociala, ekonomiska och kulturella utmaningar och uppgifter.
Det finns en stor och viktig uppgift att föra det ideologiska och det existentiella samtalet. SVT:s program ”Nyfiken på” med efterföljande diskussion kring partiledarens ideologi och liv har påbörjat ett sådant. Public service har möjligheten att fortsätta detta samtal och föra samman olika människor. För vi behöver det. Det finns en törst och en hunger efter att få sätta in frågor i sammanhang. Också för att kritiskt kunna granska sakpolitiken och slå vakt om och bygga samhällets mål och mening.
Förhoppningen är att detta supervalår ska få innehålla många och spännande idémässiga samtal. Att människor från olika delar av samhället tar chansen och debatterar och samtalar.
Helena Myrstener
Vattenfall ett fyrverkeri av spruckna illusioner
Dramatiken runt Vattenfall fortsatte då bokslutet blev en påminnelse om bolagets svindlande affärer. Förlusterna blev de största i bolagets 100-åriga historia med en redovisad förlust på 13,5 miljarder kronor. Någon utdelning annat än besvikelse blev det inte till ägaren staten. Det betyder ett kraftfullt avbräck i statsbudgeten som vant sig vid höga utdelningssiffror.
Miljardförlusterna är inte de enda förlusterna i politikernas balansräkning. Den största förlusten är de spruckna illusioner som strategin med Vattenfalls satsning på koldioxidsmutsig elproduktion har skapat. När Vattenfall bolagiserades var detta beslut en del av den bolagiserings- och privatiseringsvåg som sköljde över samhällsdebatten. Nyliberala värderingar och löften gödslade den politiska debatten med fagra löften. Med en bolagisering skulle marknadskrafterna släppas lösa och effektiviseringen skulle ge lägre elpriser och stabilare elproduktion.
Politikerna och vattenfallsledningen beslutade sedan i tyst konsensus att satsa på marknadskrafternas förmåga att skapa guldregn istället för att planera för förnyelsebara energikällor. Denna satsning har resulterat i dubbelt negativ utdelning. Resultatet är höjda elpriser, miljardförluster och ökade koldioxidutsläpp. I Tyskland har Vattenfall genom att identifieras med farlig kärnkraftsdrift, hänsynslös brunkolsbrytning och höga nätverksavgifter lyckats sätta igång en folkomröstning som kastade ut bolaget från nätet i Hamburg och samma sak kan ske i Berlin. I Polen tvingades Vattenfall ta nya miljardförluster vid försäljning av ett polskt bolag.
Energieffektiviseringar och billig förnyelsebar energi i Europa pressar priserna på el samtidigt som priserna på utsläppsrätter kollapsar. Framtidsutsikterna för Vattenfall, som satsat 100 miljarder på Nuon, är inte ljusa och priserna för kunder på det oligopolliknande nätverket för eldistribution i Sverige kan bara räkna med prishöjningar.
När Vattenfall presenterar detta fyrverkeri av brustna illusioner kanske man i ljuset av detta fyrverkeri kunde få se de politiker som hela tiden hyllat förnyelsebara energikällor bli återupprättade och inte längre beskyllas för att lura väljarna. Privatiseringarnas löften behöver bytas mot löften om ansvarstagande för miljö och klimat.
Infria era löften om kvinnofrid, ministrar!
TerraFem är en förening med stor erfarenhet av att hjälpa våldsdrabbade kvinnor med ursprung i andra länder. De har bland annat en hjälptelefon som kan erbjuda stöd till utsatta kvinnor på 50 olika språk. De har fått stöd från Socialstyrelsen sedan 2004 för att driva jourtelefonin, men trots löften om fördubblade satsningar från jämställdhetsminister Maria Arnholm (fp) och barn- och äldreminister Maria Larsson (kd) har föreningen inte sett en extra krona av de pengarna.
Det kan få omfattande konsekvenser för föreningens verksamhet med skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor. ”Om vi inte omedelbart får nya positiva besked måste vårt nationella stödboende för invandrarkvinnor och deras barn stänga”, skriver TerraFem i ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt.
Efter ministrarnas uttalande i september fjol sköt Stockholms stad in pengar för att TerraFem skulle kunna bedriva sin boendeverksamhet året ut. Löftet om ökade anslag förstärktes av att Socialstyrelsen bekräftat att TerraFems verksamhet var berättigad att ansöka om de utökade medlen. Men nu vittnar organisationen om att Socialstyrelsen beslutat att inte skänka en enda extra krona till verksamheten. Skälet som anges är tydligen att det nationella boendet inte är en angelägenhet för Stockholms kommun.
Följden av sådana formalia blir att Sveriges största skyddade boende för våldsutsatta kvinnor riskerar att stängas. Det kan inte vara en rimlig konsekvens i något upptänkligt scenario.
Förfarandet förbryllar, inte minst för att Arnholm och Larsson själva har gjort det till en prestigefråga genom uttalandet i september. Kvinnojourerna skulle bevaras, sade ministrarna. Inte om vi får bestämma, sade Socialstyrelsen. Det är förvisso glädjande att regeringen satsar på att bistå organisationer som arbetar med våldsutsatta, men varför har inget gjorts för att säkerställa att pengarna hamnar där de utlovats? Hur ser det ut med Socialstyrelsens prioriteringar? Är inte det patriarkala våldet som invandrarkvinnor möter lika viktigt att bekämpa?
Många opinionsbildare har med högstämt tonläge uttalat sig om debatten om ”hedersvåldet”. De inser förhoppningsvis att dessa boenden för våldsutsatta är samhällets frontlinje mot det patriarkala våldet, och att det är en trovärdighetsfråga att nu också höja rösten till deras försvar.
Mattias Irving
En pinsam dag för Svenska kyrkan
Det är pinsamt att vara svenskkyrklig idag. För idag har SD visat den handlingskraft som vi saknat. Prästen Axel W Karlsson har burit svenska kyrkans prästkrage på seminarier med ökända antisemiter och rasister. Han har skrivit för kryptonazistiska nättidningar, och skrivit under med ”Präst i Svenska kyrkan”. I måndags, internationella dagen för hågkomsten av förintelsens offer, sparkade SD ut honom ur partiet.
I september i fjol frågade jag Karlssons biskop Per Eckerdal om det fanns några planer på att agera, sedan denna information gjorts känd för stiftet. Svaret blev nej. Karlssons förehavanden hade inte tidigare, och skulle inte heller framöver bli föremål för ett tillsynsärende i Göteborgs domkapitel. Så jag ställde en följdfråga, om det över huvud taget är förenligt att vara präst i Svenska kyrkan och delta i och bidra till antisemitiska och nazistiska sammanhang. Den frågan fick jag aldrig något svar på.
Ska vi bevara prästämbetets status så måste vi naturligtvis upprätta gränser för var prästkragen får synas och inte. Hur ska vi värna vår trovärdighet som dialogpartner med våra kusiner i tron, om vi samtidigt låter präster använda Svenska kyrkans varumärke för att ge legitimitet åt antisemiter? Ekvationen går inte ihop. I fallet med Axel W Karlsson har SD förstått detta. Frågan är hur länge till som Svenska kyrkan ska låtsas som att det regnar. Men skammens rodnad kan varken regn eller tystnad tvätta bort.
Mattias Irving
Krusa inte diktaturen
Equmeniakyrkans Bertil Svensson har träffat president Bashar al-Assad. ”vi fick tillfälle att berätta om kyrkornas hjälparbete men också ställa en del kritiska frågor om konflikten” säger han till Sändaren. Det var på den Syriska regeringens initiativ, erkänner han, men det framgår av reportaget att det också var på den Syriska diktaturens villkor. Bertil Svensson ställde frågor om de bortförda biskoparna och om politiska fångar, men fick inga tydliga svar. Tydliga svar fick han däremot om krigets orsaker och om nödvändigheten av att människor kommer tillbaka till den ursprungliga religionen, där muslimer och kristna kan leva i respekt för varandra.
Hur naiv får man vara och hur fjäskigt kan en samtida kristen pressbevakning av en av vår tids mest bestialiska diktaturer få uttrycka sig. Bashar al-Assad beskrivs som vältalig och ger ett lugnt och samlat intryck, berättar Bertil Svensson, en i England utbildad läkare som vill ge oss kyrkliga företrädare en annan bild av Syrien och sin egen roll i konflikten än den som speglas i väst. Några Syriska kristna ledares ord citeras också: ”Med honom som president vet de åtminstone vem de har att göra med.”
Detta sägs om en diktator som använt kemiska stridsvapen mot sin egen befolkning och enligt SVD anklagas för ”industriellt mördande” av fångar som först utsatts för elchocker, strypts och i många fall fått ögonen utstuckna. Övergreppen är massiva och tydliga krigsförbrytelser som skett under det 34 månader långa kriget. Rapporten om dessa övergrepp har skrivits av tre av världens mest kunniga åklagare när det gäller krigsförbrytelser: Desmond de Silva, tidigare chefsåklagare vid specialdomstolen för Sierra Leone, Geoffrey Nice, åklagare i rättegången mot den förre jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic och David Crane, åklagare i rättegången mot Liberias president Charles Taylor. Desmond de Silva beskrev tortyren i en intervju med brittiska BBC som brott mot mänskligheten.
– Kropparna var helt utmärglade. Det påminner om vad man fann i koncentrationslägren under andra världskriget i Bergen-Belsen och Auschwitz.
Diktaturens falska verklighetsbild, som återges i Sändaren och Kyrkans Tidning, där Syrien sägs ha kidnappats av terrorister och fundamentalistiska muslimer är lika falsk som den länge i svenska media förhärskande bilden av en kamp mellan folket och diktatorn. Visserligen startade det hela som gräsrotsdemonstrationer mot Assadväldets ofrihet och akut materiell nöd efter fem års torka och missväxt. Men det tog inte lång tid innan väpnade islamister spelade en avgörande roll och det fredliga upproret övergick till en väpnad kamp mot Assadregimen vars militära styrkor förblev regimen trogna. Alltså ett folkligt uppror som slogs ned med väpnade styrkor och massivt övervåld för att sedan kidnappas av jihadister och ombud för geopolitiska militärintressen. Av det inhemska upproret finns inte mycket kvar sedan Al Qaida förbundna jihadistgrupperingar (Nusrafronten och ISIS) tagit över stora delar av kampen och nu slås både mot regimen och Fria syriska armen (FSA).
Krigets obarmhärtiga logik hålls vid liv av generösa vapenleveranser från Iran till Assad och från Saudiarabiens och andra länders oljeschejker till jihadisterna. Att se ett fredligt slut inom överskådlig framtid är tyvärr naivt. Vad vi däremot kan göra är att ännu en gång stava på läxan om att inte krusa för diktaturer. Det var inte så många månader före de folkliga demonstrationernas utbrott som vår egen handelsminister Ewa Björling gjorde ett vänskapligt besök hos Assadregimen, det skulle inte förvåna mig om det var vapenleveranser det handlade om.
Vår behjälplighet att bygga en vapenfabrik åt Saudiarabien, likaväl som massiva vapenleveranser till de dollarstinna oljeschejkerna, har gynnat de svenska exportsiffrorna men knappast freden i ett av världens mest diktaturtäta och krigsdrabbade områden. Dessa leveranser bryter också mot svenska exportbestämmelser om att exportera till länder som är involverade i, eller riskerar att dras in i en väpnad konflikt.
Det är ogörligt att bryta en djävulsk ond spiral sedan ett krig brutit ut i ett geopolitiskt laddat område. Men att avstå från krigsmaterielexport till ett redan överspänt krigsområde borde vara lika självklart som att avstå från att fjäska för en bestialisk diktator i tron att det skulle lindra nöden för dem i området som har en kristen bekännelse. Det är inte bara cyniskt, det är oförsvarligt naivt och i värsta fall kontraproduktivt. De som associeras med den ena sidans intressesfär riskerar att bli blodiga offer för den andra sidans hämndbegär.