Första steget till fred: Skrota försvaret

Den senaste tiden har vi fört en diskussion om nedrustning på Dagens Seglora. Den har lett till många reaktioner, både i kommentarer och i sociala medier. Många finner tanken på att skrota försvaret svårsmält.

Jag skulle vilja fråga dessa människor, av vilka många är både pålästa och väl insatta, hur man tänker sig att vi för 40 miljarder per år skulle kunna ”avskräcka” (för det är fortfarande det vanligaste argumentet) ett land som redan bestämt sig för att ta de avsevärda politiska konsekvenserna av att invadera ett av världens mest populära länder, i världens mest stabila region. Vårt anseende är idag vårt bästa försvar, inte ett aldrig så rustat Gotland. Inte några långdistansmissiler på Jas-planen.

Skrota försvaret och vapenexporten, så går vi cirka 30 miljarder plus per år, och får ett rent samvete till på köpet. Inga fler smutsiga affärer med Sydafrika, Saudiarabien och Brasilien. Inga pengar under bordet. Inga civila som dödas med svenska vapen.

Investera dessa trettio nya miljarder i att bygga fred istället för att rusta för krig: Använd denna ansenliga slant till att öka vårt anseende och våra kontakter i världen (och se vilka positiva bieffekter det kan ge för ett litet exportberoende land som vårt). Våga leka med tanken. Varför inte försöka bli kända som landet som är på plats i varje konflikthärd, landet som utrotade malarian, landet som på allvar satsar på den miljöteknik som vi redan vet att vi en dag måste ha, som fortsatte experimenten med riktade mikrolån till de mest utsatta? Landet som bekostade Wikipedia, med gratis kunskap till alla i hela världen?

I ett tidevarv av globaliserad och ömsesidigt beroende ekonomi har geopolitiken alltmer spelat ut sin roll. Stora landområden blir av allt mindre betydelse för ett lands möjligheter till välstånd. Och som regel krigar inte välmående nationer med varandra. Vill vi ha fred hemmavid, då måste vi också bygga fred ute i världen.

Stridisarna har fått mer än ett decennium. Ofattbara summor har lagts på att kriga länder till demokrati. Stora regioner har destabiliserats. Det är dags att stanna upp och fråga sig om det inte finns en annan, fredligare väg.

Mattias Irving

Thente är inte arbetarnas vän

DN:s Jonas Thente har nu skrivit två långa artiklar om de missförstådda näthatarna. Utgångspunkten är att vi måste förstå deras hat, inte fördöma dem – annars är vi inte bättre själva. Men har Thente själv förstått näthatet?

Anonymiteten gör näthatet till ett diffust fenomen. Bilden av den vita kränkta mannen verkar ofta nog så träffande. Men vem är han?

I osäkerhetens mellanrum tillåts gamla föreställningar att verka obehindrat. Då växer sakta en bild fram av näthataren som en inskränkt figur med små personliga resurser, få vänner och dåliga möjligheter i livet. Det är en urgammal klassföraktande diskurs som är verksam, som kopplar samman ett gement beteende med en sämre bemedlad underklass – en pöbel.

Det finns inga belägg för att näthatare skulle vara överrepresenterade bland samhällets marginaliserade. Researchgruppen och Expressen har tvärtom visat att näthatare finns i alla samhällsgrupper och partier. De enda förenande dragen är misogyni och rasism. Genom att ihärdigt koda dessa åsikter som om de tillhörde en missgynnad “arbetarklass” utför Thente en regelvidrig rockad, där typiskt konservativa krafter plötsligt påstås angripa från vänster.

Det är egentligen en talande bild av svensk kulturdebatt idag. Vi diskuterar i ett amorft politiskt landskap där den säkraste, mest åtråvärda positionen paradoxalt nog verkar ha blivit den mytiska arbetarens, “folkets”. Det märks inte minst i den borgerliga framgångssagan, som ju i åtta års tid har gått ut på att kalla sig för just ett “arbetarparti”, samtidigt som man genomfört en klassisk högerpolitik. Men också inom vänstern har det alltför ofta kommit att diskuteras vem som är äkta “arbetare” och inte.

Också näthatarna vill förespegla att de representerar folket. Men deras folklighet omfattar bara dem som passar i deras snäva ramar. De gör skillnad på folk och folk, pekar ut sig själva som det “äkta” folket och de övriga, de rasifierade och feministerna, som anomalier, usurpatorer.

Thente försöker välvilligt förstå dessa människors vrede över att tvingas dela folklighet med rasfrämlingar och kvinnokämpar. Han vill ta deras kränkthet på allvar när de känner att Sverige är mindre vitt än förut, mindre mansdominerat än när de var barn, mindre exkluderande mot avvikare.

Att kalla näthatare för “arbetare” är ett hån mot arbetarrörelsen. Det är en klassisk paternalistisk klapp-på-huvudet-retorik av typen “de förstår ju inte bättre”. Opinionsbildare som sprider sådana skrönor om vad lågavlönade eller arbetslösa “egentligen” tycker och säger är inte underklassens eller arbetarnas vänner.

Mattias Irving

Ondskan är att utvisa tvååringar

Maria är två år. Hon ska utvisas. Hon ska lämna den enda familj hon haft, och resa till ett land hon aldrig varit i, till en familj som är psykiskt och fysiskt oförmögen att ta hand om henne.

Jag kan inte komma till tals med känslan av en lagiskhet som förblindat oss för den rena, råa medkänslans avskalade imperativ. Bara det beslutas av en tjänstehen på ett statligt verk, ansvarigt inför demokratiskt tillsatta politiker, då kan det aldrig vara orätt – oavsett hur ondskefullt det är.

För visst är det ondska att skicka ut en tvååring till en familj hon aldrig känt, i ett land hon aldrig bott i. Ett trasigt land, en jagad familj. Hon är född i Sverige. Hennes enda brott är att hennes föräldrar inte är födda här. De saknar ett papper, det där lilla numret som gör dem väsensskilda från oss andra.

Maria är två år gammal. I en mer rättvis värld skulle hennes liv bestå mer av färgglada kritor och ponnyer hemma i fosterfamiljen Marklunds kökssoffa, och mindre av ord som ”Migrationsöverdomstol”, ”biologiska modern apatisk” och ”familjen torterad i hemlandet”.

Det är ondska. Så ser den ut. Inte en knuten näve, utan en axelryckning och ett ”tyvärr, men”. Ondskans utblommade röst är den trångbröstade byråkratens halvhjärtade mummel.

Det är försåtligt lätt att döva den första, indignerade impulsen. Vi rationaliserar: Vi kan inte ta hand om alla. Systemet finns av en anledning. Att gå emot folkvalda är att gå emot demokratin.

Men godheten är inte alltid det mest rationella alternativet.

Att kasta ut en skyddslös tvååring i världen är en synd mot medmänniskan, mot anständigheten och mot mänskligheten. Måtte detta beslut rivas upp. Måtte Maria få stanna, och måtte vi påminnas om att vi har byggt hela vår tro på att Gud valde att födas mitt ibland oss som just flykting, skyddslös och behövande.

Mattias Irving

Yttrandefrihet, för vem?

Här är ett tankeexperiment. Tidningen Fältbiologen intervjuar en person som är fullt övertygad om konspirationsteorin Chemtrails, det vill säga föreställningen att elaka storföretag/regeringen/frimurarna av svårbegripliga skäl vill förstöra vädret genom att bespruta luften med hjälp av passagerarflygplan.

Den självutnämnde chemtrailsexperten beskrivs som en kontroversiell yrkesbiolog som har fått utstå hån och förföljelser för sina åsikters skull. Att själva idén om chemtrails är rent hittepå ges inget utrymme i artikeln.

Kritiken låter inte vänta på sig. Seriösa naturvetare och allmänhet hör av sig och frågar vad i all världen som har flugit i redaktionen, som sprider sådant nonsens. Svaret blir att tidningen inte gör skillnad på olika biologer, och hellre hävdar yttrandefriheten: Det är hemskt att någon ska förföljas för sina åsikters skull.

Ungefär på den nivån har journalisternas egen branschtidning Journalisten lyckats lägga sig, när de intervjuar en dömd och våldsam politisk aktivist, fast i den Breivikska Eurabiadimman, välkänd för att ha tältat beväpnad i Lars Vilks trädgård för att skydda honom, och aktiv medarbetare till den rasande rasisten Ingrid Carlqvist, på Dispatch International.

Denna människa kallar sig fotograf, och han är också känd för att fotografera människorättsaktivister. Det är ingalunda någon oskyldig aktivitet eftersom många som identifieras snabbt hängs ut på nätet och hotas till livet av den counterjihadrörelse som mannen tillhör. Han är lika mycket en journalistisk fotograf som en chemtrailstroende är biolog.

Men det är värre ändå. Chemtrails är en udda men på det stora hela harmlös konspirationsteori. Eurabiateorins anhängare har en dokumenterad våldspotential. De är ett hot mot demokratin.

Att under yttrandefrihetens flagg främja dessa människors aggressiva verksamhet mot muslimer, människorättsaktivister och andra misshagliga element, det är bortom naivt. Chefredaktören Helena Giertta gör bort sig totalt genom att behandla denna politiska sekt som om den hade ens en gnutta trovärdighet.

Lisa Bjurwald, expert på extremism på nätet, har vid upprepade tillfällen varnat för att vi inte vet när nästa Breivik eller Mangs föds i den counterjihadistiska miljön. Det är en krutdurk med en osynlig stubin, och journalisternas egen branschtidning bidrar nu till att springa runt och tända eldar.

Det är inte minst ett svek av tidningen mot alla de medlemmar som har rapporterat om hoten mot demokratin och funnit sig uthängda av gänget kring Dispatch International. Giertta borde allvarligt tänka över vems yttrandefrihet hon egentligen värnar med sitt agerande.

Mattias Irving

Förtroendekrisen allt djupare i Livets Ord

På bloggar och i tidningsartiklar pågår en uppgörelse i Livets Ord om förhållandet till katolicismen. Det är många som ser frågan som något mer än ett personligt beslut av makarna Ekman att konvertera till Katolska kyrkan. En uppblossande debatt om relationerna mellan Katolska kyrkan och ”trosrörelsen” förs inte bara i Sverige utan också i många östeuropeiska länder där trosrörelsen haft verksamhet och inflytande.

I Sverige är det i första hand inom Livets Ord och i Pingströrelsen som frågorna väckt en förtroendekris. Uppgifterna som tyder på att makarna Ekman redan för tio år sedan hade bestämt sig för att konvertera, men låtit beslutet dröja för att övertyga fler i Livets Ord att följa efter, har förstärkt förtroendekrisen.

Tankesmedjan Aletheia refererar den diskussion från Livets Ords församlingsmöte som förts omkring makarna Ekmans konvertering. Där avslöjade medlemmarnas många skarpa frågor och erfarenheter att dröjsmålet med att offentliggöra konverteringen varit en medveten strategi.

En mångårig musiker i församlingen poängterar att det inte bara handlar om Ulfs och Birgittas personliga resa – utan att andra i ledningen redan tidigare har talat om att det också är församlingens resa. Musikern talade också om hur han fått uppleva att han blivit kritiserad för sitt ifrågasättande när han talat om detta med Ulf Ekman.

En annan man som varit med i församlingen 25 år konstaterar att ledningen inte kan ha varit ovetande om makarnas konvertering, eftersom han själv som vanlig medlem förstått vartåt Ulf var på väg för flera år sedan.

Ledningens försvar i församlingsmötet formulerades som att det har varit en process där man upptäckt vad som man har gemensamt med katolikerna. Livets Ords teologi utformas nu av församlingens teologer som inte har konverterat och till grund för detta arbete ligger församlingens lärogrund.

Trovärdigheten i sådana försvar grumlades bland annat av frågor om ändringar i Ulf Ekmans böcker som utgivits av förlaget och frågor om varför Katolska katekesen såldes i bokshopen. Svaret att Livets Ord bara står bakom det man själv ger ut och ”knappt ens allt det” var en kommentar som fick många att skratta men som sannolikt övertygade få.

Men enligt Aletheias referat var det inte bara frågor om katolicism som väcktes utan Jonathan Ekman fick också frågor rörande Livets Ord-stiftelsens ekonomi och arbetssätt. Han förklarade hur det fungerar med styrelsen, att den själv tillsätter styrelsemedlemmar och att ingen kan avsättas ur styrelsen. Ulf och Birgitta sitter kvar i styrelsen, men ska lämna den. Han nämnde inte vilket inflytande de skulle få som stiftelsens grundare eller om stiftelsens ekonomi skulle redovisas mer öppet.

Den anonyma rapportören från församlingsmötet redovisar också att Jonathan Ekman “fick en fråga om stiftelsens tillgångar och förklarade att det handlar om runt 100 miljoner kronor (om jag minns rätt), varav det mesta sitter i fastigheterna och en stor del i avsättningar till anställdas pensioner.”

Frågor om ett köp av tomt i Storvreta intill Ekmans hem och om att dela upp stiftelsens verksamheter med separata ledningar för olika verksamhetsformer visar att det finns en förtroendekris i Livets Ord också i fråga om ekonomisk förvaltning. Att en församling har 100 miljoner avsatta till pensioner och i fastigheter utan att behöva redovisa närmare vilka förmånstagarna är, eller hur kapitalet förvaltas, hör inte till det vanliga i organisationssverige. Förtroendekrisen inom Livets Ord kommer inte att kunna lösas med mindre än att en omorganisation görs som ger total öppenhet om både tro och praktik.

Arne Carlsson

Skurkaktigt agerande mot tiggarna

I förra veckan attackerades romska EU-migranter av en större grupp ungdomar. De tog en käpp från en kvinna och slog henne med den, kastade stenar och skrek. Nu, en vecka senare, vill de lämna Sverige. Och det känns som ett stort misslyckande för den svenska öppenheten.

Hatet och våldet blev minnet de tog med sig från Sverige, inte öppenheten och medmänskligheten. Vi andra, vi som skänker pengar, engagerar oss, försöker att hjälpa i det lilla, överröstades av en skock arga tonåringar.

Men de unga tar rygg på de äldre. Anna König Jerlmyr är socialborgarråd och har ägt frågan om tiggarna. Hon fattade det första beslutet om avhysning av romerna som bott i Högdalen, alldeles nära mig. När det första lägret väl var rivet, så hade Stockholms kommuner ett modus operandi, en praxis att luta sig emot. Således har romerna nu, på precis samma sätt som i Frankrike, ställts på bar backe var de än har försökt att bygga sig ett hem.

Europadomstolen har riktat skarp kritik mot detta förfarande i andra länder, och Sollentuna kommun tycks klädsamt medvetna om sitt agerande när de sänder en hemställan till Kronofogden om vräkning av romer i Helenelund. Ett antal veckor efter genomförd vräkning har jag fortfarande inte fått reda på vem på kommunen som fattade beslutet. Jag bollades mellan socialkontor och säkerhetschef. Efter ett tag slutade de helt att svara på mejl.

Ungdomar är inte fullt så sofistikerade i sina attacker mot dem som ligger. De har inte samma maktmedel som en myndighet. Men de är inte dummare än att de ser vilken attityd som blivit förhärskande. De vet att det är riskfritt att trakassera romerna.

Snart är det EU-val, och oavsett vilket partisympatier man har så hoppas jag att Europas mest utsatta hålls i särskild åtanke när människor går till valurnorna. Det är dags att sätta politisk press på Rumänien att ta ansvar för sin befolkning.

Men ska vi göra det med den minsta trovärdighet, då måste vi genast sluta att själva agera som skurkar.

Mattias Irving

Det är för sorgligt, DN

I helgen skrev polisens twitterkonto på Södermalm en flitigt delad tweet: Ett lägenhetsbråk visade sig vara en högljudd diskussion mellan studenter om Platons betydelse i idéhistorien. Det är något underhållande och harmlöst över bilden av koleriska idéhistoriker som likt Wittgenstein hytter åt varandra med eldgafflar för att understryka sina poänger, gärna i ett ämne som är perifert och udda – och därmed komiskt.

Kanske är det en anledning till att respekten för humanioran kunde varit högre? Den som avbryter en skolad nationalekonom med sina egna hemsnickrade teorier finner sig snart stadd i pinsam reträtt. Men det är riskfritt att trampa in på humaniorans område och tycka till. Kulturen ska ju tillhöra alla, och den som i kraft av expertis rättar andra upplevs inte sällan som petig, snobbig eller direkt förtryckande.

Susanna Birgersson skriver en text på DN:s ledarsida, med tyckande av hemsnickrad sort. Den är svår att bemöta utan att låta som just en kolerisk, eldgaffelbeväpnad humanist, och det är kanske Birgerssons enda försvar: attityden att somliga kritiker inte måste tas på allvar.

Få skulle orka läsa ett längre resonemang om Birgerssons många tankefel. Men problemet går djupare än någon enskild av de fem-sex större felaktigheterna i texten: Problemet är det bildnings- och kunskapsförakt som grasserar på vår största morgontidnings opinionsredaktion.

DN:s ledarsida hyser några av landets minst respekterade ledarskribenter, som öppet erkänner att de gärna vrider på fakta för att driva opinion. Men detta förakt för fakta sparkar inte i blindo. De som på felaktiga grunder har hängts ut är oftast sjuka eller utförsäkrade, men också rasifierade och transpersoner har angripits på de mest horribla vis. Nu är turen kommen till några av dessa gruppers mest ihärdiga försvarare: Humanioran.

Det går inte längre att blunda för att DN:s förakt för kunskap är selektivt och politiskt. Birgersson skriver en text vars enda uppenbara syfte är att hylla en ny bok från den av Svenskt näringsliv finansierade högersmedjan Timbro. I själva slutknorren till texten skriver Birgersson:

“Liksom Peter Santesson (tidigare förlagschef på Timbro och författare till bokens förord, reds anm.) anser jag att ingen enda nybakad student borde släppas i väg till universitetet utan ett exemplar av ”Postmodernismens förklaringar” i kappsäcken.”

Ledarsidan reducerar sig själv till en redaktionell reklamplats, med köpuppmaning och allt, för näringslivets senaste angrepp på humanioran. Och tur är väl det, för Timbro. Hade samma text suttit uppsatt på en pelare i tunnelbanan hade den troligen fällts i marknadsdomstolen som alltför osaklig. Nu står den bara på ledarplats i en tidning som en gång höll bildningens fackla högt.

Det är för sorgligt.

Allas kärlek är värd att välsignas

Upprörda känslor möter Helle Kleins krönika där hon föreslår att väjningsrätten för präster bör tas bort och att det är ett rimligt krav på Svenska kyrkans präster att visa respekt för biskops- och kyrkomötets beslut att säga ja till samkönade äktenskap. I morse gör sig Bertil Murray i morgonekot till talesman för de som vägrar viga homosexuella par. Han förvandlar viljan till livslång kärlek mellan två människor som vill ingå äktenskap till en fråga om vem man delar sängplats med. Han kränker inte bara de homosexuellas kärlek utan alla som valt att ingå äktenskap för att manifestera sin kärlek.

Vad menar Bertil Murray med att det viktigaste i livet inte är vem man delar säng med utan tron på Jesus Kristus. Kan man inte ha en tro på Jesus Kristus oberoende av vem man vill dela sängplats med, heterosexuella, homosexuella vigda eller ovigda? Är vi inte omslutna av Guds kärlek oberoende vilken sexuell läggning naturen har gett oss?

Som svar till dem som förvägras att få sin kärlek konfirmerad i kyrkan börjar Bertil Murray prata sexualitet. Kärleken i samkönade äktenskap handlar lika lite som kärleken hos tvåkönade par om enbart sexualitet. Sexualitet och kropparnas dragning till varandra är mer ett uttryck för en bredare och djupare upplevelse av kärlek mellan två människor. Den omfattar både sexualitet och hela den personlighet som vi formats till. Kärleken lever också sedan sjukdom eller åldersförändringar har brutit ned den sexuella förmågan. Det är orimligt att kyrkans företrädare ska avgöra vems kärlek som är värd att välsignas av den Gud som skapat kärlekens mysterium.

Vigsel och äktenskap går ut på att bekräfta kärlek, och det har kyrkan bestämt sig för att bejaka oavsett om det är kärlek mellan två män, två kvinnor eller mellan en kvinna och en man. Det är därför rimligt, att som Helle Klein föreslår, upphäva den enskilde prästens rätt att som överdomare av kyrkans teologi avgöra vems kärlek som ska välsignas.

En vettlös facklig spark mot de fattiga

Kent Kullander är en välbärgad man som likt Sven Duva kan ståta med ett stort hjärta och ett svagt intellekt. Med den största välvilja lät han meddela i branschtidningen Affärsliv att han under en månad ska leva ”på kvinnolön” och aktivt blogga och reflektera över detta under april. Det innebär 4500 kronor mindre i månaden för Kent, som jobbar som regionssamordnare på fackförbundet Vision.

Kent kommer alltså att få klara sig på 27 500 kronor i månaden, och tror att hans lönesänkning kommer att märkas av framåt de sista tio dagarna i månaden. Men hela månaden kommer han att twittra och blogga reflektioner om ”de här frågorna”, som han uttrycker det. De 4500 kronorna ”mindre” som han får i lön i april återgår till hans privata ekonomi igen i maj. För de flesta människor kallas denna procedur att ”spara”, inte att ”tjäna mindre”.

Den som lever med aktivitetsersättning kommer aldrig någonsin kunna lägga undan nästan femtusen på pin kiv en månad, bara för att göra en poäng. Bara den blotta gesten avslöjar det orimliga i Kullanders tilltag. Jag har svårt att tänka mig något mindre relevant att läsa än ett blogginlägg där någon som har 27 500 kronor i månaden försöker beskriva hur det känns att leva på ”kvinnolön”. Det är en spark i ansiktet på alla som försökt leva på en sjukpension, en undersköterskelön, på timjobb i restaurangbranschen.

Kent kommer inte tvingas äta soppa på rivna morötter fem dagar i sträck i slutet på april. Han kommer inte behöva fundera på om han kan hyra ut ett rum i bostaden fastän han redan bor trångt. Han kommer inte behöva fundera på vilka mediciner han har råd att hämta ut, eftersom högkostnadsskyddet just löpt ut.

Vad är Kents berättelse värd, för den som vet vad det är att vara diskriminerad? Ungefär lika mycket som den ”frigjorda” asienresenären kan berätta för sin indiska guide om den ”fina inhemska maten”. Det kallas appropriering. Man tar någon annans berättelse och upplevelser, bestämmer själv vad de egentligen handlar om, förhandlar om erfarenheten i dess kärna och kräver den som sin egen. Så kan indienresenären komma tillbaka med en ”äkta” och intim upplevelse av det exotiska fjärran. Så kan en medelålders man med över 30 000 kr i månaden med en rent symbolisk gest klä sig i rollen som underbetald kvinna. Inget förhindrar dem att röra sig fritt mellan världarna, ta dem i besittning helt efter eget önskemål.

I kraft av ren, manlig röststyrka tar de sedan frågan i besittning – de har ju levat i den – och berättar för världen vad den ”egentligen” handlar om. Därmed krymper problemformuleringsutrymmet för dem som faktiskt lever i diskrimineringen till vardags. Och tidningen Affärsliv återger troget Kullander som alla kämpande kvinnors koryfé, utan en kritisk fråga.

För all sin goda vilja så är denna idé vettlös, och en pinsamhet som återspeglas på fackförbundet Vision.

Mattias irving

Dags att betala springnotan

Sedan början av -80talet har vi levat med en ekonomisk modell som kan ses som ett globalt experiment. Denna modell kulminerade i en eruption som varslade om en kris för hela denna utvecklingsmodell 2008. Den nyliberala samhällsmodell vi har utvecklat bygger på idén om en ”nattväktarstat”. Utan hänsyn till de små och svaga ville den avreglera alla hinder för den enskilda, kreativa människan, att utveckla sina idéer och projekt. Överförmyndarsamhället ska inte hindra ”tillväxten”. Den heliga tillväxten ska så småningom förse också de nedersta på samhällsstegen med honung som dryper från överfulla ramar i en segregerad kupa.

De som har seglat i medvind med denna avreglerade orkan av finansiella transaktioner börjar dock känna att mycket går förlorat när samhällsbygget krackelerar. Även de rikaste är beroende av en marknad som fungerar någorlunda jämlikt och som skapar efterfrågan och konsumtion i breda grupper av befolkningen. Även finansmarknaden mår bra av en reglerande stat. Orkanen sveper med sig sådana värden som inte går att få tillbaka för pengar. En oreglerad tillväxt accelererar förbrukningen av naturresurser och miljövärden. Den gigantiska springnota, som vi tänkte överlämna till framtiden, börjar förfalla till betalning tidigare än vi trott.

Det är bara något år sedan som klimatförändringarna diskuterades som något våra barn och barnbarn skulle drabbas av. Plötsligt är framtiden högst närvarande. Översvämningarna i Köpenhamn i början av juli 2011 var kanske ingen tillfällighet. Nästa gång är det Stockholms tur. Karlstad kommun begärde 2014 anslag från staten för att få råd att bygga vallar mot översvämningar. Kostnaderna för översvämningskaoset i England är ännu inte framräknade. Bilar som flyter omkring, källare fyllda med vatten och egendom värd åtskilliga miljarder har förstörts. Nu kanske kommunerna ska sluta planera för exklusiva sjönära områden med låg marknivå. Hela Mälardalen är ett utsatt område och de nya planerna för Slussen måste omvärderas med utgångspunkt från högre vattennivåer i Mälaren. Om nivån i Östersjön stiger drabbas dricksvattnet i hela regionen. Klimatförändringarna är inte framtidens problem utan något högst påtagligt, just nu, i en accelererande process.

Den som tvivlar kan studera försäkringsbolagens planera på att höja premierna och självrisken i översvämningshotade områden. I takt med att kraftiga stormar och översvämningar blir allt vanligare är detta redan nu verklighet för boende i känsliga områden. Ett av riskområdena som pekas ut är Stockholm.

I Yokohama samlades i natt representanter från Sverige och andra FN länder för att diskutera resultaten av klimatförändringarna ute i världen. Det är inte längre hoten om klimatförändringar utan de synliga resultaten som diskuteras. Rapporten innehåller en sammanfattning om bristen på färskvatten och artutrotning till lands och till havs. För första gången kommer också klimatförändringarna ute i världen i lite vidare perspektiv på människors hälsa och konflikter att behandlas.

På den europeiska kontinenten har vi inte längre tid och råd att bygga barrikader mellan geopolitiska maktområden och tvista om gränser hit eller dit. Klimatet känner inga gränser och politiken måste få ett ökat utrymme för att styra ekonomiska och mänskliga resurser till ett försvar mot den pågående klimatförändringen. Krig och kapprustning äter upp det lilla utrymme vi har för att klara den klimatnota som ligger på bordet i dag.