Genom minnet av Förintelsen manas vi att alltid bilda motstånd mot människoföraktet i alla dess former. Förintelsen har skett förut och kan ske igen, skriver Helle Klein.

Förintelsens minne högtidlighålls i dag. Det är en dag då vi lovar varandra att aldrig någonsin glömma det fasansfulla som skedde och aldrig någonsin låta det ske igen.

Tyvärr är det si och så med minnet. Återigen marscherar människoföraktets rörelser runtom i Europa – antisemitism, antiziganism och islamofobi florerar åter öppet på gator och torg men också i de folkvalda parlamenten. Aldrig sen andra världskriget har det funnit så många högerextrema partier som ställer upp i val.
Minnesförlusten tycks vara ett faktum i dagens Europa.

Kanske är det lika viktigt att minnas upprinnelsen till Förintelsen? För några år sedan besökte jag en stor utställning i Berlin om Hitler och nazismen. Det intressanta var att den inte startade med nazisternas politiska seger utan började långt tidigare – då Hitler mest ansågs vara en tokstolle och nazisterna bara var en marginell skränfock som höll till på ölhaken runtom i Tyskland.

Steg för steg i takt med växande arbetslöshet och misstro mot demokratin normaliserades hatet mot judarna och Hitler togs in i de borgerliga salongerna. Den som ingen hade tagit på allvar gjordes alltmer rumsren. I ruinerna från andra världskriget växte revanschismen och syndabockstänkandet tog fart.

Utställningen fick mig just att tänka hur viktigt det är att vara lyhörd för otäcka stämningar i vår egen tid även om de just nu bara är marginella. Faran är när de börjar normaliseras, när stereotypernas förenklingar om ”den andra” omvandlas till mainstreampolitik. Vi ser det i dagens debatter om exempelvis burkaförbud, minaretomröstningar och REVA-system. Eller när plötsligt den rasistiska dagordningens fråga ”Hur mycket invandring tål vi?” görs till huvudnummer i de politiska finrummen. Eller när politikerföraktet odlas och massarbetslöshet och social oro leder till våldsamma attacker på demokratin.

Vi ser allt detta i Europa idag. Vi ser det i vårt eget land. Som om ingen minns hur illa det kan gå.

Människovärdet står på spel och som kristen måste jag reagera. Precis som en gång den tyska prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer och andra modiga kristna gjorde när nazismens stöveltramp började skönjas i Tyskland. För dem var nästankärleken och Kristus viktigare än kyrkan och de bildade motstånd mot det kristna medlöperiet.

Bonhoeffers motstånd mot nazismen grundade sig i övertygelsen om att vi alla är Guds barn – det är mer som förenar mig som kristen med andra än som skiljer.
Främlingsfientlighetens idé är särskiljandet. Den vill sätta grupp mot grupp. För Bonhoeffer var hävdandet av det sant kristna detsamma som hävdandet av det djupast mänskliga.

Varför ska kyrkan ta ställning mot antisemitismen frågade teologen Karl Barth. Hans svar blev: Jo, för att Jesus var jude. Ett till synes korrekt svar. Men Dietrich Bonhoeffer svarade: Judarna är också människor!

För Bonhoeffer var det avgörande att bekämpa människoföraktet. I boken ”Etik” betonar han att detta att vara kristen är att vara människa. Kristus är den sanna människan och Kristus kan därför aldrig komma i konflikt med det djupast mänskliga – däremot i ständig konflikt med människoföraktet, med det som förnedrar och kränker och hindrar oss från att vara de vi är.

Min farfars far, rabbinen Gottlieb Klein, flydde den växande antisemitismen i Berlin redan på 1880-talet. Han kom till Stockholm och verkade som rabbin här fram till sin död 1914. Tillsammans med de då unga teologerna Nathan Söderblom och Samuel Fries framhöll han universalismen i en tid då nationalismens vindar blåste starkt.

Genom den religionsdialogiska hållningen bildade dessa modiga teologer motkraft till inskränkthetens murbyggeri. En Fader i himmelen, en mänsklighet på jorden, predikade Gottlieb och fick medhåll av sina kristna trosfränder.

Måtte detta credo återigen ljuda från kyrkor, synagogor och moskéer. Teologins uppgift i dag är att råda bot på minnesförlusten. Minnet av Förintelsen manar oss att alltid bilda motstånd mot människoföraktet.

Om det är något som behöver betonas när det ropas på mer av avgränsning, mer av ”vi mot dem”, är att Gud är större.