Foto: Daniela Auerbach

Många frågar sig idag, hur ska vi minnas Förintelsen i framtiden, när hågkomsten har bleknat? Jag tror att om man på allvar vill förstå hur Auschwitz var möjligt, så måste vi komma tillbaka till den punkten där det sluttande planet tog sin början, skriver Ingrid Lomfors, historiker och generalsekreterare i Judiska församlingen i Stockholm.

Idag är det 69 år sedan Auschwitz befriades. Det blev början på slutet av Hitlers plan att utrota alla judar. Men innan kriget var slut hade ytterligare hundratusentals judar mördats eller gått under av svält och sjukdomar. Bland de som aldrig fick uppleva krigsslutet och befrielsen i maj 1945 fanns också många andra civila offer; romer, homosexuella, oliktänkande, liksom kvinnor och män som deltagit i kampen mot Hitler. Vi måste minnas dem alla.

Jag tror att många av de som idag samlas på olika platser runt om i världen för att hedra minnet av Förintelsen har samma tanke: Vad kommer att hända med minnet när avståndet till händelserna under de mörka åren blir allt större samtidigt som de som själva har upplevt nazismen blir allt färre. Kommer minnet att blekna?

Inom historieforskningen finns det ett begrepp som heter kontrafaktisk historia. Det handlar om det som inte har hänt. Ett tankeexperiment kring föreställningen att verkligheten skulle ha fått ett annat förlopp än det den fick. Många av oss har nog själva undrat vad som skulle ha hänt om Hitler aldrig kommit till makten? Skulle någon annan ha intagit hans plats och vi ändå fått anledning att uppmärksamma befrielsen av Auschwitz?

Tänk om Sverige öppnat sin gräns för de tiotusentals tyska och österriska judar som sökte en fristad här när det stod klart att Hitler menade allvar med den ”slutliga lösningen”? Skulle då min mammas föräldrar, syskon, kusiner, fastrar, mostrar och så oändligt många flera släktingar fått fortsätta leva sina liv?

Och tänk om Nazityskland hade invaderat Sverige? Skulle det då ha funnits en judisk församling i Sverige eller skulle vi – som våra norska bröder och systrar – blivit deporterade till Auschwitz? Skulle våra gravstenar, vår synagoga och andra kulturhistoriska byggnader blivit sparade? Sannolikt inte.

Den judiska minoriteten har många hundra års erfarenhet av att leva i två parallella kulturella världar: I den judiska kulturen och i majoritetssamhällets kultur. Historiskt sett har judar känt sig hemma i det land där de levt. Vi har varit och fortsätter att vara integrerade. Ändå gick det fel. Ändå befann sig judarna i Nazityskland på det sluttande planet.

Jag tror att om man på allvar vill förstå hur Auschwitz var möjligt, så måste vi komma tillbaka till just den punkten. Början av det sluttande planet. 1933, eller kanske ännu tidigare.

Minnet har kanske bleknat. Det är oundvikligt. Men den historiska kunskapen fortsätter att breddas och fördjupas. Så länge vi ställer svåra frågor om det förflutna kommer vi också att stå bättre rustade för att möta dagens och framtidens svårigheter.