Tänk att börja en morgon med att gå in i en kyrka prydd med blommor. Och hälsas välkommen av en eller flera präster. Och mötas av musik, lovsång, böner allt för DIG, för att just du kommit till världen en dag för länge sen. En glädjegudstjänst för att just du finns här på jorden! Hur skulle det vara att börja sin dag på det sättet?
Då skulle man nog inte ligga kvar i sängen och kämpa emot lusten att ligga kvar i värmen, vara skyddad bland täckena, få vara osynlig – slippa gå upp till en ny dag och ta itu med allt som måste göras samt alla de tankar och känslor som snurrar runt i hjärna & hjärta.
Men så är inte livet. Jag har aldrig börjat min dag på det sättet – lika lite som andra människor i Sverige har det. Men tillhör man den kungliga familjen inträffar det ganska ofta. Så fort ett barn fötts, när någon fyller jämna år, när någon gifter sig osv. Samma krets av ett 20-25—tal människor följer varandra vid dessa gudstjänster för att glädja sig över en lysningsdag, en födelsedag, osv.
Om kronprinsessan Victoria får man inte säga det minsta negativt – det är tabu. Jag avundas henne inte. Visserligen har hon väl fått tillgång till det mesta en människa kan drömma om: studier, resor, äventyr, prakt – och allt det stöd hon behövt när livet varit svårt. Och det kanske man kan avundas. Men knappast att ha ett ”ämbete” som man inte valt själv och framför allt som man inte kan veta om man uppfyller på det sätt att de som betalar för ämbetet tycker att det är värt priset. Då vill det till att ALLTID vara folklig, vänlig, spontan, trevlig, generös, intresserad och så vidare med dylika adjektiv …. till man kanske går sönder inifrån. Kanske. Och det måste väl komma tankar som ligger där och mal: gör jag rätt för mig? Gör jag nån nytta som står i proportion till allt jag får ta del av?
Jag började se intervjun med kronprinsessan i samband med hennes 40-årsdag den 14 juli. Och kunde inte sluta. Intervjuaren Claes Elfsberg ställe raka och ingående frågor. Kronprinsessan var en ’fena’ på att svara på allting – så att ingen skulle kunna ha något att invända. Det var en sak jag fäste mig särskilt vid. Frågorna kring vad hon uträttade för oss här i Sverige, vad hon bidrog till. Hon sade sig vara ett språkrör för grupper i samhället om inte känner sig lyssnade på. Det låter fint. Och så sa hon: ”Jag träffar ju dom mest utsatta”. Då klack det till mig. Stackars lilla rika flicka. Kära lilla barn – så naivt. Begriper du inte vad du säger och hur stötande detta blir?
Kronprinsessan Victoria träffar ”de mest utsatta”. Tja, ja, hon träffar säker en eller annan utsatt. Men om det är en hemlös är jag säker på att han/hon inte luktar urin eller har dålig andedräkt. Och jag är alldeles säker på att vederbörande har fått mat/fika före samtalet för att vara i god form. Och att alltihop är arrangerat så att den hemlöse ska känna sig hedrad över denna möjlighet och kronprinsessan ska kunna lyftas fram som en som värnar om de som ingen lyssnar på. Och om det är en människa med svår psykisk ohälsa så är jag övertygad om att samtalet sker med en person som är bra på att uttrycka sig och som fått hjälp att klä sig ändamålsenligt och som kan uppträda på ett trevligt sätt.
Jag arbetar själv med samtal med människor med svår psykisk ohälsa. Som ibland knappt kan prata av ångest, som ibland inte kan passa tider, som ibland helst vill ta livet av sig, som gråter och skriker av desperation. Det handlar inte om några samtal i ett lugnt och ombonat rum där ett ljus brinner på ett litet bord som står mellan två fåtöljer.
Ofta är jag hänvisad till ett iskallt källarrum med dålig belysning, hårda stolar och en fönsterglugg. Av och till har jag gudstjänster inom Stadsmissionen för hemlösa. Det förekommer att människor är berusade, inte har kunnat bada på länge, är iskalla efter en natt utomhus. Många kan bete sig långt utanför de vanliga ramarna pga desperation över sin livssituation.
Och dessa människor träffar inte kronprinsessan Victoria. Jag lärde mig av intervjun att hon alltid ska tilltalas på detta sätt, att du-tilltal inte är tillåtet – av respekt för ”ämbetet”. Så därför skriver jag med rätt titulatur.
Jag blev mycket berörd av en insändare på nättidningen dagensseglora.se för en tid sedan. Den var skriven av Alice Braun som fått följa med en av prästerna i Nacka till ett äldreboende på en andakt. Ett 20-tal personer väntade på att få lyssna och sjunga tillsammans med prästen och musikern, några sannolikt frånvarande i demens, andra närvarande men med fysiska begränsningar. Efter inledande psalmsång och betraktelse tände prästen ett av de många ljusen som stod på en bänk. Och vände sig den som satt närmast ”Du är världens ljus Marianne”.
Och så gick han vidare till nästa, ”Du är världens ljus Lars” Du är världens ljus Eva, Du är världens ljus, Bengt. Alice Braun skriver ”Det infann sig en obeskrivlig närvaro i rummet, en slags vila och bekräftelse på att vi finns till, att vi har en plats, en betydelse, en mening. Alla dessa vackra människor som bär ett helt liv inom sig möts i detta nu, håller andan för ett ögonblick och blir till tidlösa själar utan varken fysiska eller mentala begränsningar. Någon grät andra fylldes med glädje, några började småprata och skratta. Alla dessa äldre människor som har lämnat sina gamla liv och är beroende av andras omsorg och rutiner”. Och jag tänkte att något sånt här ville jag utveckla nästa gång jag ska ha gudstjänst för hemlösa.
Kära du Victoria och andra i kungafamiljen – det är bra att ni lyssnar på många olika människor i Sverige och försöker förstå hur människor har det. Men du/ni fattar väl att detta är kringgärdat av arrangemang som gör att du inte har en möjlighet att se deras värld så som den faktiskt är?
Det som sitter som en tagg i mig är att det är inte nog med att kungligheter får så mycket givet – utan att dom dessutom åtskilliga gånger i sitt liv får börja dagen med en Te Deum gudstjänst. Det är jag avundsjuk på.
Elisabeth Arborelius