Sånt här kan inte hända i Sverige. Så det här måste vara en fiktiv historia.Tyvärr är det inte så.

Kronprinsessan Victoria träffar ”de mest utsatta”. Tja, ja, hon träffar säker en eller annan utsatt. Men om det är en hemlös är jag säker på att han/hon inte luktar urin eller har dålig andedräkt. Och jag är alldeles säker på att vederbörande har fått mat/fika före samtalet för att vara i god form.

Denna känsla med en total närvaro i ett kyrkorum fullt med människor, tysta människor och sjungande människor. När man släpper allt och ”bara är”. Vilket inte är så bara. Jag hörde talas om människor som var där i flera timmar. Människor som grät.

Beroende på var jag vuxit upp hade jag kunnat vara muslim, jude, katolik – men nu växte jag upp i Sverige och blev kristen.

Utifrån mina tio samtal i följd om sexuella övergrepp och utifrån att Minds självmordslinje omfattar 2160 pass/år kan man räkna med att samtalen till självmordslinjen handlar om minst 1000 våldtäkter varje år där offret inte berättat för någon och där förövaren inte anmälts och därmed befinner sig ute i samhället utan någon påföljd.

Under många år har jag funderat över varför man aldrig talar om situationer där det inte finns något hopp. För jag vet att det finns sådana. Upplevelser där Gud är frånvarande, eller ännu värre: känslan att det inte finns någon gud överhuvudtaget. Den svartaste avgrunden där det inte finns något hopp. Jag är helt säker på att jag inte är unik, säker på att detta är en mänsklig erfarenhet, en universell livserfarenhet, skriver Elisabeth Arborelius.

Volontärerna på Mind möts på samma villkor och ställer självklart upp så fort någon volontär behöver en annan vid sin sida. Spelar ingen roll om man har tjusigt CV eller inte. Ingen behöver vara bäst – allt går ut på att rädda liv. Rädda liv för stunden.

Vad som händer på längre sikt vet ingen av oss – och det kan ingen heller ta ansvar för. Men väldigt många självmord sker i ögonblickets förtvivlan. Ofta handlar det om att vinna tid skriver Elisabeth Arborelius som sedan i våras själv är volontär. Hon är den andra i raden av Dagens Segloras skribenter som skriver om Livsmod – inför Befriande Teologiskt Forum 11-13 november. (Glöm inte anmäla dig!)

Hela hans liv har varit – och är – en kamp mellan det onda och det goda, det destruktiva och det livsbejakande. Anders är en otroligt sårbar och bräcklig människa – och en otroligt kompetent och resursrik människa. För många han möter är det svårt att förstå hur det tunna glaset lätt kan slås sönder i hans bräckliga jag eftersom man mestadels ser den mycket kloka, mogna, insiktsfulla människan, skriver Elisabeth Arborelius.

Jag anser mig inte ha tillräckligt med erfarenheter för att kunna ge en uttömmande beskrivning av orsakerna till prästers psykiska ohälsa. Men jag menar att en viktig orsak är de dubbla budskap som finns i kyrkan: de vackra orden om öppenhet och tolerans som inte har någon motsvarighet i praktiken, skriver Elisabeth Arborelius.

Finns det en artskillnad mellan det kristna och det djupt mänskliga? Ibland får jag den frågan och ibland förefaller det som om människor förväntar sig att det ska finnas en gräns. Jag kan inte begripa hur den gränsen skulle se ut, skriver Elisabeth Arborelius.

Elisabeth Arborelius arbetar som präst med samtal med människor som på grund av psykisk ohälsa ramlat ur arbetslivet. Här berättar hon om sina katter Indra och Puman – som fungerar utmärkt som liknelser och metaforer för det vi med andra ord kallar Uppståndelsen.

Livet är fullt av motsägelser. Vissa tror inte på Gud men ber ändå. Prästsöner kan bli judiska konvertiter. Inget är garanterat eller enkelt, skriver Elisabeth Arborelius.

Hur kan vi vara på samma gång rättfärdiga och syndare? Folkmordet i Kambodja och kriget i Vietnam får Elisabeth Arborelius att fundera över den mänskliga ondskan, som inte går att förstå. Arborelius är präst, teolog och författare.