Hur kan man förstå uppståndelsen? Utifrån egna erfarenheter, utifrån trosbekännelsen, utifrån evangelierna? Får man tolka uppståndelsen på sitt eget sätt? Finns det ett ‘rätt’ sätt?
En stor del av Jesu undervisning skedde genom liknelser, bland annat talade han om får – en metafor som ofta används i kyrkan. Men denna bild gäller inte idag. Vi människor är snarare katter än får. Man plockar lite här och där, smyger omkring och lapar lite andlighet i en kyrka, lite rökelse hos buddhisterna, lite tonfisk vid sopplunchen och lite fågelsång i skogen och integrerar detta till det man själv tror på.
Jag arbetar som präst med samtal med människor som på grund av psykisk ohälsa ramlat ur arbetslivet. Inom denna verksamhet har man varje år en sommarutflykt med buss. Jag har varit med många gånger, det är ett mycket bra tillfälle att vandra runt och slå mig ner än hos den ene, än hos den andre för småprat eller längre samtal. Jag brukar också vid några tillfällen greppa mikrofonen och ‘underhålla’ deltagarna. Om vad?
Katters närvaro har märkvärdig effekt på samtal människor emellan. Det har prästen och kattägaren Elisabeth Arborelius märkt.
Jag berättar om min katt. Under flera år om min egensinniga vilda bengalkatt som hette Indra. De första sommarutflykterna berättade jag om alla vanvettigheter han gjorde på grund av att hans självkänsla var tio på en niogradig skala, om hunden på 80 kg som han skulle jaga iväg, om ormen han hade slagsmål med, berättelserna om den tuffa krigaren som på nätterna förvandlades till en liten ömhetstörstande mjukiskatt som ville krypa ner under mattes täcke. Vid pauserna kom folk fram och ville prata, många som jag aldrig haft kontakt med tidigare, och ville berätta om sin egen katt eller om annat som aktualiserades när jag berättat om min katt. Detta nära förhållande matte-katt väckte överlag tankar och känslor kring en själv och ens relationer.
Fjärde sommaren handlade det om Indrakattens dramatiska död då jag var ensam på landet och så småningom förtvivlad och rödgråten fick gå in till grannen och be honom gräva en grav. För att sen för allra sista gången bära honom i min famn och känna den underbara mjuka tyngden – och stoppa honom i jorden. Hur jag grät i flera dagar, hur fruktansvärt att förlora honom. Nästa sommarutflykt berättade jag om detta ofattbara att livet vägrar ge upp. Att det kom en ny vår och en ny kattunge. Och att jag kom till landet igen med en ny älskad katt som tog glädjesprång bland vitsipporna – och sov på min huvudkudde. Och så fortsatte historierna på kommande utflykter om katten Puman och hans bedrifter.
Nästa bussutflykt i juni 2016 kommer att bjuda på Pumankattens dramatiska sommar 2015. När Puman tappade lusten att äta och låg i flera dagar trött och håglös och ville ingenting. Till slut fick han åka till en distriktsveterinär som konstaterade att han var uttorkad och hade över 40 graders feber. Insprutning av vatten samt medicin. Men efter ytterligare en vecka var han inte nämnvärt mycket bättre så det blev remiss till Djursjukhuset. Jag körde tio mil med en liten tyst trasa till katt och minnena från den förra katten som dog för nästan exakt fyra år sedan väcktes till liv. Pumankatten undersöktes och blev sedan inlagd med dropp. Och en ledsen orolig matte fick sova ensam på natten. Men dagen därpå fick jag hämta hem en vital argsint pigg katt som var sig fullkomligt lik. Jag var så glad, så lycklig – tala om hur ordet ‘uppståndelse’ fick en mening in på bara skinnet. Den tysta uppgivna trasan som ett dygn senare stod upp från de nästan dödas rike och var mer levande än någonsin!
En vecka senare var jag på församlingsexpeditionen på landet där jag träffade på kyrkoherden. Berättade om den uppståndne katten – men han verkade inte alls uppskatta mitt sätt att beskriva min upplevelse. Några dagar senare berättade jag samma för några äldre människor – och en gammal man sa att han tyckte han uppstod varje morgon han vaknade.
Elisabeth Arborelius
Elisabeth,
Vill tacka dig för dessa dina ord och för ord av dig som publicerades i DN den 12 juli där du för mig blev ett vittne, liksom nu när dina ord vittnar om att kärleken mellan djur och människa är av Gud.
Else-Britt
Elisabeth – utan att förminska din känsla för katter. Men hur har detta med uppståndelsen att göra?
Enligt dig så har uppståndelen alltså väldigt, väldigt lite med Gud att göra och väldigt, vädligt mycket med människohittepå att göra. Jaget i centrum för sin egen inkrökthet som själv kan blanda ihop sin uppståndelselära utifrån sina känslor.
Hur ser du på vad Jesus uppenbarar? Vad förvaltar kyrkan av detta – är det inaktuellt nu när vi individualieras till katter? Och tar du inte och blandar ihop uppståndelsen med uppväckelsen av Lazaros?
/O
Instämmer i Olles fråga!
Else-Britt,
Kan knappast uttryckas mer enkelt och exakt: Kärleken mellan djur och människa är av Gud. Påminner om det
prästen bl a läser i begravningsritualen Gud, du är livets källa. I dig är det som vi lever och rör oss och är till.
Olle,
Hur förstår vi Gud? För mig är skönlitteratur och poesi utöver teologi och filosofi viktiga källor för att förstå gudsbilder och gudserfarenheter. Människors språkliga försök att beskriva andliga och existentiella upplevelser blir för mig grundläggande byggstenar medan de dogmatiska överbyggnaderna mer fungerar som ornament på taket som lätt blåser av och ersätts av nya.
Jag tolkar inte Bibeln bokstavligt, snarare poetiskt/metaforiskt. För mig beskriver evangelieberättelserna människors upplevelser av Jesus. De handlar om Jesu liv, död och uppståndelse. Detta är ett mönster många människor kan se i sina liv; hur man går från glädje, livsnärvaro, sammanhang in i kaos, destruktivitet, förtvivlan och ibland kommer ur detta levande-död tillstånd till att åter vara intensivt levande.
Den gamle mannen som kände glädjen att uppstå när han varje morgon vaknade till ännu en dag går kanhända att jämföra med lärjungarna som enligt evangelieberättelserna kunde erfara att Jesus på något sätt fanns bland dem efter det att han dött på korset. Det handlade knappast om en bokstavlig uppståndelse men om en stark livsnärvaro av allt det Jesu stod för. Mitt eget liv har förnyats vid många tillfällen, efter perioder av död, ett av dem var i somras när min kära lilla katt blev en livlös trasa och efter ett dygns näringsdropp återuppstod till en egensinnig, jamande och argsint katt igen.
Jag lyssnar i stort sett dagligen till människors berättelser om sina liv – och ständigt återkommer påskens allmängiltiga budskap: liv-död-uppståndelse, även om intensiteten kan variera. Religionsforskaren Carl Braathens har sagt att The uniqueness of Jesus Christ is his universality. Den kända författaren Joice Caraol Oates har skrivit: Det sätt man lever sitt liv på, den kärlek man lägger i det – det är Gud.