Berättelsen om julen kan expanderas och bygga broar till andra religioner. Det tar emot för den som vill hålla julens berättelse ”ren”. Samtidigt är den öppna tron ett redskap att bygga ett fredligare samhälle där nya svenskar tas emot med värme och förväntan, skriver Helena Ekhem.

SD vill fälla varje regering som inte innebär minskad invandring. Vilken sorg och vilken försummad möjlighet att ta vara på den rikedom som kultur- och religionsmöten innebär; den möjlighet till att bygga ett varmare och fredligare samhälle som religionen innebär.

Det är ett par dagar in i advent som detta sker. Glöggen och pepparkakorna serveras, julkalendern har börjat på tv och vi har tänt första ljuset i adventsljusstaken.

I Sverige är vi bra på traditioner. Det finns många högtider som har sina alldeles specifika och självklara attribut: semlorna på Fettisdagen, rosor till Alla hjärtans dag, våfflor på Vårfrudagen, äggen till Påsk, brasan på Valborg, demonstrationstågen på Första maj, sillen och dansen vid Midsommar, kräftpremiär och surströmmingspremiär, Oktoberfest med öl, maskerad på Halloween och ljus på gravarna till Allhelgona, gåsamiddag på Mårten Gås och Lucia med ljuset i mörkret. Till flera av högtiderna hör sånger, danser, berättelser, mat och prydnadssaker. Många av våra högtider har sina rötter i kristna traditioner, men inte alla. Några bär tydliga influenser från andra länder och kulturer. En del är mycket gamla, andra klart nyare. Traditionerna som en rikedom, ett slags livets riter som kan ge rörelse och karaktär åt vardagen.

Julen är väl den tradition som bär fler attribut än någon annan högtid? Tomten och granen och pepparkaksgubbarna, ljusen, sångerna och maten. Och så barnet som föds i ett stall.

Jag är ärkeängeln Gabriel och jag kom till Maria för att berätta att hon skulle föda ett barn. Och 600 år senare gav jag profeten Mohammed Koranens innehåll. Det är julspel på biblioteket och ett antal 7-åringar är utklädda till änglar och herdar, Maria, Josef, Elisabet och Johannes, och fyra visa män; ett lite annorlunda julspel. Teatern tar avstamp i det som finns gemensamt i de tre abrahamitiska religionerna och inte minst pekar den på att berättelsen om Jesus (Isas) födelse också finns nedtecknad i Koranen.

Trots min iver till levande religionsdialog, ska jag erkänna att jag har varit mån om att hålla julens berättelse ”ren”, tänkt att det är vårt ansvar att tradera traditioner och deras berättelser så korrekt som möjligt till nästa generation. Men här finns ytterligare djup att uppnå när vi låter berättelsen bygga broar.

Kan en fjärde vise man som gett bort sina gåvor till bättre behövande på väg till Betlehem, få lägga ytterligare en dimension till berättelsen? Kan dadlarnas plats bland julgodiset få sin förklaring genom dadelpalmen som bjuder Maria att äta när hon är utmattad? Kan den svenska julen också få tillhöra människor av annan tro än kristen? Och kan berättelsen om när Jesus föddes öppna dörrar för människor att mötas över gränser, att mota bort främlingskap och bjuda in till gemenskap med grannar, arbetskamrater och vänner av olika kultur och tro?

Abrahams barns julkrubba – en väg att se religionens möjligheter till att bygga ett dynamiskt och fredligare samhälle där nya svenskar tas emot med värme och förväntan.