Vi vet redan att julen har problem. Konsumtionshysteri, gifter och klappar skapade på orättvisa villkor. Ändå gör vi inget. Ingen orkar ta tag i de stora problemen förrän de har gjorts personliga och relaterbara, skriver Sofia Svarfvar.
Jag tänkte skriva om julstressen och den hysteriska julkonsumtionen. Om Black Friday som nu kommit till Sverige. Amerikansk konsumtionshysteri. Jag tänkte skriva om de kemikalier och det gift plastprylarna som vi lägger under granen innehåller. Om hur klimatet påverkas av vår julkonsumtion. Men jag känner att jag själv är trött på krönikor som fördömer julstress och överkonsumtion.
För är inte allt detta självklart?
Vi vet att stress inte är bra. Trots det så stressar vi. Vi vet att mycket av det vi köper inte är bra för miljön. Ändå köper vi det. Larmrapporter om dåliga arbetsvillkor och plastleksaker med gift kommer alltid inför julen. Spelar det någon roll när klapparna oavsett ligger där under granen?
Jag skulle vilja skriva om något som berör och som verkligen får oss alla att stanna upp och tänka till kring konsumtion och julstress. Något som får oss att orka förändra våra liv i grunden. Frågan är vad jag skulle skriva om då?
För flera år sedan var jag med att ta fram ett material för att engagera gymnasister att tänka mer på rättvis handel. Det blev en bok som heter Orka. Så här började vi boken:
”Orka byta kanal när fjärrkontrollen har hamnat under soffan. Orka diska innan diskhon är full. Orka gå ut med hunden. […] Det jobbiga är att hade man orkat, hade man gått upp klätt på sig och börjat sin dag hade den säkert varit ganska fin ändå. […] Hade man orkat titta på nyheterna som visar klipp från länder man knappt kan uttala namnet på hade man kanske orkat förstå lite grann. Det är just det […] det handlar om. Om att orka. Bara orka.”
Men vad är det som får oss att orka? Det är inte svårt att hitta larmrapporter om dåliga arbetsförhållanden. Vi vet hur klimathotet är en realitet. Trots det så orkar vi allt för sällan förändra något i vår vardag.
Min bror fick alltid första paketet i adventskalendern. 1 december är hans namnsdag och inget en stolt syster ifrågasatte. 1 december var hans dag. 15 maj var min. Sen hade jag även namnsdag i fruntimmersveckan. Jag, min kusin, min moster och mormor. Att ha ett namn innebär att vi finns. Vi har en identitet. Våra namn är viktiga. När vi känner någon vid namn får vi en relation. En berättelse där huvudkaraktären inte har något namn blir en anonym berättelse.
Jag gör ett tankeexperiment. Är det möjligt att inte alltid ställa sig de stora frågorna om klimathot, världens fattigdom och fred på jorden? Det är så självklart att vi inte kan ta det till oss. Är det möjligt att göra tvärtom? Gå till det lilla? Till namnet av en syster eller broder, nära eller i världen. Skulle det gå att köpa julklappar där vi vet vid namn vem som producerat, tillverkat, skrivit, målat, designat, genomfört eller utvecklat?
Skulle jag våga fråga vad tiggaren i gathörnet heter. Skulle jag orka ta till mig alla namn bakom FN:s rapporter om klimatförändringarna. För bakom alla siffror finns människor med namn. Istället för att skriva om det självklara i att det finns ett klimathot eller om världens fattigdom ser jag upp på min adventsstjärna som lyser upp fönstret. Stor och vit, tillverkad av återvunnet papper. Och jag undrar av vem?