Det börjar bli kallare. Vintern är på väg.

Det är inte de fattiga som ska skämmas

Helena Myrstener

Det börjar bli kallare. Vintern är på väg. Vid denna tid slåss en av det faktum att det är så tyst i Svenska kyrkan om EU-migranterna. Deras situation tycks vara en icke-fråga trots att migranternas närvaro och utsatthet inte kan undgå någon. Människor riskerar att frysa ihjäl men i kyrkan tycks det största och viktigaste samtalet vara den nya Kyrkohandboken.

Ärkebiskopens predikan vid öppnandet av riksdagen i september månad gav tydliga signaler till Sveriges styrande politiker att värna de utsatta. Ärkebiskopen talade om ”dikesperspektivet” med utgångspunkt i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Antje Jackelén talade om syskonen till den överfallne mannen i bibelberättelsen runt om i världen idag och hon talade om oss här, att vi alla är beroende av hjälp från någon annan människa.

Kyrkans tidning rapporterar om att samtal inletts mellan Migrationsverket och Svenska kyrkan om att driva asylboende i några av alla de fastigheter som kyrkan äger men inte behöver. Kan detta bli verklighet är det ett bra sätt att använda kyrkans fastigheter och ett exempel på att situationen i världen ställer nya frågor och utmaningar till Svenska kyrkan. Men det gör också EU-migranternas påtvingade förnedring pga. rasism och diskriminering.

Ett samarbete med Migrationsverket innebär ett samarbete med en myndighet dvs ett samarbete under kontroll och säkra former. Bakom EU-migranterna står ingen myndighet på samma sätt och det leder till att människorna som kommer till t.ex. till Malmö för att tigga står utan tillgång till en säng, vatten, soptunnor och toa. De befinner sig bokstavligen i diket och frågan till Svenska kyrkan i stort är om dessa människor har något med evangeliet att göra.

De fattiga som kommer hit utmanar kyrkans identitet och hennes självständighet inom det svenska samhället. En kyrka som står på trygga ben agerar när hon märker att samhället drar sig undan. En sådan kyrka sätter sig inte ner och väntar på att problemet ska försvinna eller att någon annan ska agera. Istället träder denna kyrka fram, blir tydlig och visar var skåpet ska stå.

I kallelsen att vara kyrka här och nu ingår inte enbart de fantastiska predikningarna och teorierna utan också de konkreta handlingarna bland de människor som på olika sätt stötts ut. Till syvende och sist är kanske de vackra orden och predikningarna den enklare delen i tjänsten för och med vår nästa. Det är när konsekvenserna av teologin och sättet att tolka bibeln ska dras, som det kan bli svårt. Då när det handlar om att kavla upp ärmarna och bli skitiga under händer och stövlar när soporna som kommunen vägra befatta sig med i tältlägret ska lyftas bort. Det är då teologin prövas.

Ärkebiskopens predikan vid riksdagens öppnande borde för Svenska kyrkans egen del leda till en omedelbar inventering av vad som görs för EU-migranterna i församlingarna i Sverige. Bara då finns kunskapen om hur den faktiska och konkreta hjälpen ser ut och bara då kan det bli möjligt att på allvar ta ut en riktning för hur arbetet bland EU-migranterna ska se ut på olika plan inom Svenska kyrkan.

Marken är förgiftad. Människorna som bor på ödetomten är kalla, rädda och de längtar efter sina barn. De skäms över att tigga. Detta är Sverige, denna höst, i oktober. Det är inte de fattiga som ska skämmas. Det är vi.

Kommentarsfältet är stängt.