Morgan Johansson är vår nya justitieminister. Johansson var socialminister i den förra socialdemokratiska regeringen och hade då en beklämmande huvudroll i debatten kring de apatiska flyktingbarnen, tillsammans med dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg. Det som hände år 2005 borde ha rest stora frågetecken kring hans fortsatta medverkan i politiken.
Johansson medverkade till falsk ryktesspridning om barnen genom att instämma i och underblåsa Migrationsverkets påståenden om att barnen var apatiska därför att de utsatts för vanvård av sin familj i syfte att få stanna i Sverige. Han ifrågasatte det uppenbara: att barn påverkas av otrygghet och ovisshet. Det skulle visa sig att Migrationsverket var helt fel ute. Verket polisanmälde föräldrarna till 13 barn men inte i något fall gick det att påvisa att vanvård förekommit och undersökningarna lades ned.
Johansson understödde 2011 också förra kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalus förslag om tillfälliga medborgarskap. Medborgarskapet eller uppehållstillståndet skulle enbart gälla för ett visst antal år och sedan omprövas. Personen skulle helt enkelt visa sig värdig sitt permanenta tillstånd. Reepalu ville motverka att Sverige blev det förlovade landet för kriminella invandrare. Johansson som vid det tillfället var socialdemokraternas talesperson i rättsfrågor ville pröva förslaget. Det verkade inte bekymra Johansson att han även denna gång fanns med och kopplade samman etnicitet och brottslighet.
Att Morgan Johansson, år 2005 och 2011, äventyrade andra människors liv, även barns liv, verkar idag vara glömt. Är det för att det rörde sig om flyktingbarn och invandrare? Grupper som vi har svårare att identifiera oss med? Människor som tillskrivs ett lägre värde för att de är ”dem”, främlingen? Idag hade det förmodligen hetat att Morgan Johansson ”vågade ta debatten” när han i själva verket släppte fram misstänksamhet och ryktesspridning mot flyktingen, den nödställde.
Morgan Johansson och Barbro Holmberg var två ministrar som hade en argumentation som i grunden var fientlig mot de allra mest utsatta som då befann sig på svensk mark, flyktingbarnen. De är båda exempel på hur snabbt en anpassning kan ske till främlingsfientlighet när kunskapen brister och människor värderas i pengar istället för möjligheter. När empatin saknas och den ansvarige brister i förmågan att sätta sig in i andra människors situation. Både Johansson och Holmberg säger sig inte heller ångra något av sina uttalanden att ”ingen migrationspolitik kan göra människor sjuka”.
Idag har vi en SD-politiker som talman med hänvisning till praxis. Praxis fick gå före omsorgen och respekten för alla människor i detta land. Det är erbarmligt. Formaliteterna öppnade här tillfället och de ansvariga ansåg sig bakbundna. När SD:s sympatisörer nu kommer från alla samhällsgrupper kräver det ett politiskt ansvarstagande som hålls ihop av hjärta och kunskap. Politiker som inte faller för att tillfredsställa rasismens och rädslans mekanismer. Morgan Johanssons misstänkliggörande av människor pga etnicitet måste tillhöra det förgångna.
Skönt att läsa en välskriven och väl underbyggd kritisk text som har spetsen mot sak och inte person. Kan du inte undervisa ytlighetstreportrarna från kvällspressen om god journalistik, Helena?