Det är lätt att bli dramatisk och ta till de stora orden för att beskriva Sverige efter valresultatet. Analys och eftertanke är vad som krävs nu.

Hela Sverige måste leva

Helena Myrstener

Det är lätt att bli dramatisk och ta till de stora orden för att beskriva Sverige efter valresultatet. Analys och eftertanke är vad som krävs nu. Det behövs klokhet på många plan när vi nu vet hur stort SD har vuxit från förra valet och många känner sig rädda och otrygga inför detta ökade stöd.

Vi måste hålla isär de ideologiska ”Sverigedemokraterna” och alla de illusionslösa som inte röstat för SD, utan mot de andra partierna och det så kallade ”etablissemanget”. Samtidigt vet vi nu också att det var upp mot 800 000 som var beredda att gå så långt som att ge sin röst till SD trots otaliga skandaler inom detta parti som handlar om både järnrör, rasism, islamofobi och homofobi.

Åtta år av växande klyftor i landet har bidragit till uppslutningen kring SD. Inte minst klyftan mellan landsbygden och städerna. Hela Sverige måste få leva annars tappar vi helt och hållet den nationella sammanhållningen, och känslan av utanförskap växer. Att ställa krav på solidaritet och generositet när den egna närservicen minskar är inte en enkel sak. Men SD vann också röster i de stora städerna och det komplicerar bilden.

Därför måste vi alla, massmedia, de andra partierna, kyrkorna, var och en ställa oss frågan vilket ansvar vi har för att vi fått ett så stort högerpopulistiskt missnöjesparti i Sverige. Denna fråga går verkligen ner på individnivå. Politik handlar till syvende och sist om hur vi i det allra mest vardagliga bemöter rädslor och fördomar, inom oss själva och vid det allmänna kaffebordet.

SD kommer inte att kunna fylla sina mandat med personer i det politiska arbetet i kommunerna. Det är en tröst att veta att deras reella möjlighet att påverka är liten, men frågan är om ens detta påverkar stödet för SD. Missnöjet har sin grund i spänningsfältet mellan vi och dom, arbetslösa och gamla mot invandraren och flyktingen. Hur vi än har kämpat för att inte grupper ska ställas mot varandra tycks det som om denna retorik har vunnit terräng i samhället.

Det mest troliga är väl att detta missnöjesparti har kommit för att stanna och att vi måste förhålla oss till det, även om de på olika sätt isoleras politiskt. Människors rädslor och känslor inför det okända som heter mångkultur ligger på ett djupare plan och tar tid att förändra. Det värsta scenariot är att SD växer än mer. I Skåne är de i vissa kommuner uppe i över 20 %. Allt beror nu på hur de andra partierna lyckas hantera arbetslöshet, välfärd och utanförskap. Detta är en ödesfråga för Sverige.

Det beror också på hur kyrkorna lyckas tala om människovärdet och gestalta gemenskaper som bygger på mångfaldens rikedom. Kyrkorna får inte backa nu i de svåra värdegrundsfrågor som hela samhället står inför och som rör relationen mellan människor med olika bakgrunder. Kyrkorna kan spela en stor roll som mötesplats för människor som inte annars skulle träffats.

Nu behövs det politiska arbetet för att motverka utanförskap i städerna med dess förorter och på landsbygden. Det får inte växa mer. Som sagt: detta är en ödesfråga för Sverige.

Kommentarsfältet är stängt.