I Drottningholms slottskapell ska en liten flicka döpas. Tre präster, alla män, står framför altaret och turas om att läsa och tala. Det är pingstdag, kyrkans födelsedag.
Männen läser ur ritualen för Svenska kyrkans dopgudstjänst. Av det pågående arbetet med en ny kyrkohandbok märks inte ett spår. Detta arbete där försöksförsamlingarna tränat sig i ett inkluderande språk, där Gud får vara Gud istället för en man, en ”herre”. Istället används, rakt av, det nuvarande inledningsordet i kyrkohandboken där Gud benämns som man sammanlagt åtta gånger. Frågan infinner sig: känner sig dessa tre manliga präster i alla fall lite besvärade av att stå framför svenska folket och så konsekvent inhamra den manliga gudsbilden eller tycker de att detta är helt ok?
Naturligtvis ligger ursäkten i att något annat inte låter sig göras så länge det inte finns en ny antagen kyrkohandbok. Dessa tre män måste hålla sig till regelverket. Står det han och honom så måste en läsa det och att detta exkluderar människor är inget som någon kan göra något åt! Det tycks alltså som vanligt finnas en ursäkt för att inte göra sitt yttersta för att visa på en Gud som inte bara identifierar sig med mannen utan också med kvinnor.
Genom världen drar just nu en våldsvåg mot kvinnor. Nyligen förfärades vi av nyheten om de två unga kvinnor som hängdes i ett träd efter att de våldtagits och misshandlats av flera män i Indien. På Tahirtorget i Egypten våldtogs under måndagen en kvinna av flera män mitt bland andra människor som firade den nya presidenten. Våld i nära relationer, trakasserier och övergrepp i vardagen är vardagsmat för kvinnor världen över, även här i Sverige.
Om inte föreställningen om mannen som norm övervinns kommer våldet mot kvinnor att fortsätta. Männen innehar fortfarande den större delen av den politiska och ekonomiska makten i världen. Därför blir det också skarpt läge när manliga präster talar om den manliga guden inför svenska TV-kameror. Visserligen kompletteras detta med att ärkebiskopen också framhåller människors lika värde i sitt tal till föräldrarna om dopets innebörd.
Vi vet att en ny kyrkohandbok är på väg och att denna kommer att gå i en mer könsneutral riktning. Kanske kommer nästa TV-sända dop att ske enligt denna. Tyvärr kommer nog den manliga guden fortsätta att finna sin plats i kyrkorummen, i gudstjänsten. Ursäkterna kommer att fortsätta upprepas för att hålla fast vid denna inlärda gudsbild. Men kyrkan kommer att behöva dra sitt strå till stacken.
Männen världen över måste med i bekämpandet av våldet mot kvinnor annars kommer det inte att gå. Kyrkorna måste också med i denna kamp på olika sätt. Vi vill inte läsa mer om detta fruktansvärda våld mot kvinnor. Kyrkan måste sträva efter att leva efter sina vackra ord och i sitt ledarskap inte favorisera vare sig efter kön, ålder eller någon form av popularitet.
Låt oss titta vad BRÅ säger om våld och hot i nära relationer:
Totalt uppger 6,8 procent av befolkningen att de utsattes för brott i en nära relation under 2012. Andelen kvinnor som utsattes för brott i en nära relation under 2012 var i princip jämnstor med andelen utsatta män (7,0 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen). Även när man studerar psykiskt våld och fysiskt våld separat visar sig utsattheten vara jämnt fördelad mellan könen; 6,8 procent av kvinnorna och 6,2 procent av männen utsattes för psykiskt våld, medan 2,2 procent av kvinnorna och 2,0 procent av männen utsattes för fysiskt våld. De två vanligaste brottstyperna är systematiska kränkningar och försök att inskränka friheten. En del utsätts för både fysiskt och psykiskt våld inom relationen. Av dem som utsattes för fysiskt våld under 2012 blev närmare 85 procent även utsatta för psykiskt våld, medan knappt 28 procent av dem som utsattes för psykiskt våld även blev utsatta för fysiskt våld.
Det finns alltså ingen skillnad mellan män och kvinnor vad det gäller utsatthet för våld, kränkningar och hot i nära relationer enligt Brås:s rapport.
Så, bekämpa då också kvinnors världsvida osynliggörande av att det våld som drabbar människor, i första hand drabbar män. Bekämpa denna världsvida indifferens inför mäns utsatthet för våld, som blir nödvändig i ett samhälle där kvinnors skyddsvärde är det som prioriteras i det stora hela, det som är normen.
Har flera kvinnor än män mött en våldsam död i Syrien de senaste tre åren? Har flera kvinnor än män dödats i stridigheterna i Ukraina det senaste halvåret? Har flera kvinnor än män dött i stridigheterna i Irak de senaste veckorna?
Varför räknas inte dessa ”våldsvågor” som riktas mot i första hand män? Är det för att bördan av att strida för den egna gruppens överlevnad gentemot yttre hot sedan urminnes tid i första hand ligger på män, både när det gäller att utsätta sig för våld och att utsätta andra för våld. När ska kvinnor börja ta sitt ansvar för den egna gruppens överlevnad och ta på sig den tunga uppgiften av att både utsätta sig för risken att drabbas av våld i direkta stridigheter, och att själva ”låta omskola sig”, så att de klarar av att brutalt och hänsynslöst utöva våld mot andra?
Varför ser inte kvinnor sin privilegierade position, som ofta talar sitt tydliga språk i demografin historiskt, eftersom männen förväntats (och fortfarande förväntas…) ta de största riskerna i jakt, fiske, krig och emigration etc? En kvinna är alltid en kvinna; att vara en livmoderbärare är något som man föds till. En man däremot måste prestera och visa sig värdig; han måste bete sig som en man och acceptera sin lott: den att finnas till för kvinnors försörjning och försvar. Annars är han bara värdelös och en plåga, ett skämt.
Ett annat perspektiv (har ej sett seminariet dock):
”Steven Pinker – The Decline of Violence”
http://longnow.org/seminars/02012/oct/08/decline-violence/#
Lite kortare (och lättare att komma åt och detta har jag sett):
https://www.ted.com/talks/steven_pinker_on_the_myth_of_violence