”Redan nu skulle Sverige kunna börja utfärda skyddspass”.

I dagarna såldes ett föremål på auktion i Boston som påminner om något legendariskt i svensk och europeisk historia: ett av Raoul Wallenbergs rosa skyddspass. Passet, som utfärdades av ambassaden den 26 september 1944, lyder:

”Vi har äran att meddela Er att den Kungliga Svenska Ambassaden i Budapest har utställt ett skyddspass åt Herr Janos Karoly, som i enlighet med detta skall behandlas som svensk medborgare. Ambassaden ber respektfullt att ovan namngivne skall undantas från att behöva bära synlig insignia [den gula davidsstjärnan]. Ambassaden intygar att en giltig ömsesidig överenskommelse existerar, i relation till gällande regler.”

Passet är undertecknat av Raoul Wallenberg. Var finns i dag tjänstemän och politiker med samma beslutsamhet och handlingskraft, samma förmåga att leva upp till vad situationen kräver?

I början av veckan var det dags igen: två fartyg med flyktingar på väg från Nordafrika till Italien sjönk i Medelhavet. Minst 55 personer dog; namnlösa som nästan alltid i media, men erfarenheten säger att en stor del av dem med säkerhet var barn och kvinnor. Ett par hundra räddades av den italienska kustbevakningen; bara sedan förra veckan handlar det om mer än 2 000. Hur många försvinner i vågorna och i Saharas sand utan någon får veta?

Människor på flykt undan krigets Syrien, repressionens Eritrea och den tröstlösa och ofta riskfyllda väntan i grannländernas flyktingläger och slum söker sig desperat till Europa. Här finns kanske släktingar, familjemedlemmar, vänner – och ett hopp om ett tryggare och värdigare liv. Ja, hopp om något som kan kallas ett liv.

På vägen dör människor oavbrutet: i öknen, på havet. Att ta sig till Europa för att söka asyl är förenat med livsfara och, inte sällan, djup ekonomisk skuldsättning och sexuellt utnyttjande. Det beräknas att var tredje flykting i Sverige lider av PTSD, post-traumatisk stressyndrom. Den långa, farliga vägen hit är en del av traumat.

Så skulle det inte behöva vara. Asylprövningen skulle kunna ske där flyktingar redan finns; i Beirut, i Al-Zaatari, i Alexandria. Redan nu skulle Sverige kunna börja utfärda skyddspass. Nu. Nu, när Syrien brinner på tröskeln till den fästning/det gated community som kallas Europeiska Unionen.

Därför är det nedslående att Reinfeldt & Löfven liksom majoriteten av M- och S-kandidater till EU-parlamentet kategoriskt avfärdar möjligheten. ”Det är inte rättssäkert” är inte det svar situationen kräver; det är ihåligt och fegt.

Var finns politiker som vill ta ansvar, nu? Var finns dagens Raoul Wallenberg?