Sigrid Kahle blev aldrig mätt på livet. Hon fattas oss. En skarp intellektuell och en varm människa har lämnat oss, skriver Peter Lööv Roos.
Nyfikenhet. Kanske var det Sigrid Kahles starkaste drivkraft. Också vid 85 års ålder och drabbad av cancer fanns det så mycket kvar att skriva, så mycket kvar att säga, om viktiga saker, så mycket kvar att utforska, så många människor att dela skratt och allvar med, också nya. Mätt på livet blev Sigrid Kahle aldrig, men på nyårsaftonen lämnade hon denna världen. Hon fattas oss.
Författaren Carl-Göran Ekerwald har beskrivit Sigrid Kahle, sin stora kärlek och livskamrat på äldre dar, som ”en elvaårig flicka i en erfaren kvinnas kropp”. Så sant!
Jag letar fram en bild jag tog för ganska precis fem år sedan. På bilden tittar min yngsta dotter, Jorgie, fram genom Sigrids Kahles vinterkappa. De hade funnit varandra på en mellandagsbjudning, omedelbart; Jorgie och Sigrid var båda lika förtjusta i att busa, leka, hade samma glimt i ögat. Vadå åldersskillnad på ett trekvarts sekel?
Kanske är nyfikenhet inte bara botemedlet mot att ”bli gammal” utan också mot alla former av totalitarism och inskränkthet. Nyfikenhet som handlar om kärlek på djupet till människan och till skapelsen, även om livet är skört och inte sällan riktigt svårt. Om sådant visste Sigrid Kahle också mycket. Hon har långt ifrån alltid varit så erkänd som på senare år och konstaterar i andra delen av sina memoarer, Att vilja sitt öde – trots allt (2013): ”att vara en outsider i Sverige är som att försöka komma in i en mycket rik familj, utan förbindelser, skönhet eller pengar; en oerhört självmedveten och självtillräcklig familj som bevakar sina familjeritualer och inte släpper in en jävel, annat än den som följer alla konventioner och regler eller som anses vara betydande på något vis”.
Gränsöverskridande var hon på många sätt genom livet, på många platser i världen, som barn till orientalisten och professorn i semitiska språk H.S. Nyberg, född i Paris och uppväxt i Uppsala, som tysk diplomathustru efter kriget, som student vid Harvard, som journalist och författare, som intellektuell. Inte underligt att hon drogs till Edward Said, inte bara till hans svidande kritik av imperialstisk orientalism utan också till hans tänkande kring exil och identitet.
I en recension av postumt utgivna essäer av Said skrev Sigrid Kahle: ”Att ha en enda allt överskuggande identitet blir en inskränkning, ett berövande, menar han. Ett stort antal identiteter samverkar i vår värld. Förmågan att se många saker på en gång som en helhet, att hänvisa dem var och en för sig till sin rätta plats i det universella systemet, att förstå deras respektive värde och avgöra deras beroende av varandra borde vara centralt för universiteten och varje studerande borde känna sig som en resenär och en nomad, säger han”.
Att vara gränsöverskridande möter också motstånd. I stark kontrast till akademiledamoten Artur Lundkvist (i övrigt en god vän) som en gång i tiden rutit åt henne att ”Sluta med dina araber och sudaneser!” belönades Sigrid Kahle 2006 med Dagermanpriset med motiveringen ”Var hon än har vistats har hon mött människor på lika villkor och lärt sig kulturen och historien på djupet. Kombinationen av beläsenhet, engagemang och journalistisk upptäckarlust har format en unik publicistisk gärning. Sigrid Kahle har lagt grunden för förståelsen av islamisk kultur i Sverige. Hon har beskrivit mångfalden i trostraditioner och lyft fram de sociala dimensionerna [- – -] Hennes roll som brobyggare får en ny betydelse i dagens opinionsklimat där invandrarfientliga strömningar fokuserar på muslimer i sin propaganda”. Till de församlade vid prisceremonin riktade Sigrid Kahle uppmaningen att engagera sig, att inte sova sig genom livet. Inte mindre angeläget när vi skriver 2014 och extremnationalistiska, inte minst islamofobiskt profilerade partier på ett helt nytt sätt gör sig etablerade i Sverige och i Europa. Hon fattas oss.
Sigrid Kahles sista större framträdanden i offentligheten blev tidigt i höstas, på bokmässan i Göteborg och när hon predikade i Storkyrkan vid riksdagens öppnande. Där, i predikstolen halvvägs mellan jord och himmel, sa hon att:
”All religiös tro går ut på att människan ska lära känna sig själv och förbättra sig. Människans väg är att gå en medveten andlig livsväg och att verka i världen. De religiösa idealen kärlek, medmänsklighet, rättvisa och medlidande behövs mer än någonsin i en genomrationaliserad tid. ’Mänskligheten är en enda varelse, lider en lem, lider hela kroppen’, detta ord av den persiske poeten Sadi står ovanför porten till FN-skrapan i New York.
En religion kan inte förändras om inte människan förändrar sig. Religiös tolerans och öppenhet mot andras traditioner är en förutsättning för att varje religion i frihet ska kunna utveckla sitt eget program för människokärlek, befria oss från dödlig konflikt och kriminalitet i religionens namn. I denna anda kan vi alla, religiösa och irreligiösa människor, arbeta tillsammans för att förbättra människans villkor, motverka planetens förstörelse och skapa fred.”
Amen! Och i denna anda levde Sigrid Kahle sitt liv. Ja, som på bilden från den där mellandagsbjudningen: med en levande, nyfiken blick, en bok i handen och människan närmast hjärtat. Hon fattas oss. Vila i frid, i välsignat minne.
Vi borde nog vara mera nyfikna på livet som Sigrid Kahle var. Inte se andras fel.